Helvetet för komiker – att behöva rättfärdigas

Krönikor
Montage: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

TIDSANDA. ”Det är lätt att glömma att ironin hade sin egen självdestruktiva kraft. Den kunde bara riva ner och kritisera och till slut satt vi fast i en samtid där ingenting var viktigt”, skriver Mattias Svensson apropå en nyutkommen bok om humorgruppen Killinggänget.

 

Det uppstår en sannolikt ofrivillig humor i Linus Kuhlins Vuxna män gör saker tillsammans En liten bok om Killinggänget (Pug Förlag). Kuhlin, född 1993, är generationstypisk inte bara för att han skriver ”följetång”, utan också för att hans bok utöver en hygglig kronologisk rekapitulering utifrån tillgängliga intervjuer ger sig på att försvara Killinggänget inför Kuhlins samtida, som politiskt och feministiskt medvetna.

De har trots allt, eh, vridit och vänt på mansrollen, och man kan tolka karaktären Percy Nilegårds managementbullshit som en kritik mot ”nyliberalismen”. När Kuhlin tar tjuren vid hornen och vill ägna några sidor åt det politiska Killinggänget är han likafullt klar efter en plågsam halvsida.

Till Killinggängets försvar anförs att de, på den tiden sådant fortfarande kunde göras av sex män, satte ihop en tv-serie, för att fylla luckor på obekväm sändningstid, som oväntat blev en succé. Därför kunde de fortsätta en framgångsrik karriär också efter att det i ett tilltagande intersektionellt 2000-tal slutat vara okej att vara enkom vita, tilltagande medelålders och tilltagande välbeställda män i en konstellation.

Kuhlin gör mycket av att konstellationens sista/senaste föreställning på Dramaten 2009 ”problematiserar” detta faktum och manligheten i stort, vilket författaren menar borde ha renderat hyllningar på kultursidorna om kritikerna bara hade ”förstått”.

Precis som i många av Killinggängets senare produktioner – som kortfilmerna i Fyra nyanser av brunt eller Torsk på Tallinn – hade Linus Kuhlins bok kunnat vara en fantastisk metaironi. Den ironiska humorgruppen helt oironiskt rättfärdigad för sina spår av ”relevans”. Jag tänker att det närmaste ett helvete för komiker man kan komma förmodligen är att behöva rättfärdigas inför en orolig samtid.

Fast boken och dess vinkel är nog snarare talande för vår samtid. Vi har gått från en tid när inget spelade roll till en tid när allt spelar roll. Av den otyglade ironin som slog åt alla håll överlevde i stort sett bara sarkasmen in i vår politiserade tid. Sannolikt för att den tryggt och förutsägbart tenderar att alltid slå åt samma håll.

En del av analysen är, precis som Killinggänget, mer omedelbart underhållande. Kuhlin beskriver deras genombrott som folkhemshumor från en tid då SVT fortfarande var närapå ett monopol i etern. I manegen med Glenn Killing har som tema hur knasigt det är med pratshower, som Robert Aschbergs slagfärdiga debatter och burleska underhållningsinslag i nystartade TV 3. Nilecity 105,6 skildrar hur tokigt det blev med privata radiokanaler. Nu kan jag inte sluta tänka på Killinggänget som Galenskaparna i Claes Erikssons svårt plakatpolitiska regi, fast från Stockholm och lite poppigare. (Killinggänget var dock inte mer renläriga än att de 2001 valde att hoppa på IT-tåget och göra av med obscena summor på hemsidesprojektet Spermaharen, som tidstypiskt havererade inom ett år.)

Det är lätt att vid läsning sakna en tid då det var enklare att skämta om allt. En ciceron från Killinggängets och min generation skulle förstås ha kunnat använda deras historia och verk för att förklara för en sannolikt tacksam publik att: ”Så här, ungdomar, gjorde man riktig humor, före kulturkrig och safe spaces.”

Jag skrattar exempelvis högt åt anekdoten att kristdemokraten Alf Svensson i ett tv-program riktat till ungdomar vid 90-talets början efter regi från en ung Andres Lokko sagt ”någonting i stil med ’tjena alla horsepundare’”. Så talande för det ironiska 1990-talet då murarna hade rämnat och allt plötsligt var tillåtet, och man därför var tvungen att kliva över precis varenda gräns, bara för att det gick.

Det är lätt att glömma att ironin hade sin egen självdestruktiva kraft. Den kunde bara riva ner och kritisera och till slut satt vi fast i en samtid där ingenting var viktigt. Även om Killinggänget ofta drev med yta och kortsiktighet, så tenderar det att vara allt som blir kvar. Få insåg detta snabbare än de själva. Kring 2000-talet började de bearbeta de svarta hål som uppstått där ironin dragit fram – inte minst i det egna gänget, vars möten ofta verkar ha gått ut på att göra ner varandra ”på skoj”. Driver man med allt finns snart inget språk för att visa uppskattning på riktigt och bekräfta varandra.

Mycket av tiden som Killinggänget verkade i är alltså inget att längta tillbaka till, och att det finns snabba pendelrörelser inom humorn är i sig inget att sörja. Kanske snarare tvärtom. Ross Douthats The decadent society är bara en av många böcker som konstaterat att ett tecken på våra allmänt stagnerande samhällen i väst är att populärkulturen på senare decennier gått på repeat.

Numera tillverkas humor för tv genom ett oändligt antal möten, konstiga deluppgifter och moment underställda medelålders chefer.

Det har även Killinggängets kända ansikten. I en av bokens roligaste passager beskriver Liv Strömquist den projektifiering som numera präglar också förmodat kreativa arbetsplatser. Numera tillverkas humor för tv genom ett oändligt antal möten, konstiga deluppgifter och moment underställda medelålders chefer: ”Det hela slutar alltid, i hundra procent av fallen, med att gamla medlemmar av Killinggänget filmas medan de utforskar en ny hobby.”

Det är ännu en samtidssjuka. Standardiserat ”professionell” förvaltning som leder till förväntad avkastning, and nothing else – som i finanssektorn med dess ”grå kapitalism” – fast för att producera humor. Ett recept för upprepning och stagnation.

Att Strömquist projicerar sin motvilja mot arbetssättet i tv:s humorfabriker på Killinggänget är både rättvist och orättvist. Rättvist för att de var de sista sköna snubbarna som hade tillträde till den mediala nationalscen som de två statliga tv-kanalerna länge var. Jag tror att Andres Lokko rentav säger någonstans i boken att de är ”ett starkt varumärke”.

Men Killinggängets framgång berodde också på att de på sin tid tilläts större frihet i sitt skapande. Budget och tid var ofta begränsade, strukturen verkar de ha fått jobba fram själva, och de struntade högaktningsfullt i såväl chefer som krav på uppbyggliga budskap. De var inte bara destruktiva i sin stundtals kaotiska manssamvaro, utan också nydanande och produktiva. Det är därför vi är många som minns och uppskattar dem.

Här tror jag att det finns något att lära ändå. Med chefer som kontrollerar mindre och färre boxar att ticka i om representativitet och andra mätbara kriterier tror jag att vi skulle få en mer kreativ och roligare tillvaro. Kanske rentav en mindre orolig samtid.

MATTIAS SVENSSON

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller