DIAGNOSER. ”Naturligtvis är det inte ett problem att allvarliga hinder för människors utveckling undanröjs. Problemet uppstår när diagnoserna får vingar, när de beblandar sig med normaliteten, när de blir allmängods i människors tänkande,” skriver Stellan Lindqvist.
”Är du högkänslig, då kan du ha autism.” ”Är du ofta uppskruvad, undrar du om du har ADHD?” ”Här är symptomen på om du har en neuropsykiatrisk diagnos”.
Kvällstidningsomsorg. Alla känner igen den. Cynisk och genomfalsk. Lika cynisk är förstås den orosalstrande omsorgen om våra kroppsliga symptom. Men det finns en skillnad. De neuropsykiatriska diagnoserna rör vårt inre, vårt jag, den jag är, den jag vill vara, den jag vill bli respekterad för att jag är.
När jag var ung, vilket är ett bra tag sedan, fanns inga bokstavskombinationer. Lätt avvikande beteenden sågs som personlighetsdrag. Någon var impulsiv, någon var disträ, någon var nervig, någon var hetsig, någon var lat. Inget konstigt med det, människor var olika (var man alltför stökig i skolan hamnade man i en obsklass – vilket förstås inte var en särskilt lyckad lösning). Punkten för när man fick en diagnos, det vill säga sågs som ”sjuk”, låg långt bort på skalan. Det var när man hamnade på S:t Jörgen eller Lillhagen. Innan dess, skalan var ju generös, var man bara en jobbig jävel. Kanske.
På åttiotalet dök termen damp upp (deficits in attention, motor control and perception) och ersattes så småningom av begreppet ADHD och närliggande begrepp som autism och ADD.
Nej, ingen bestrider att neuropsykiatrin gjort framsteg. Barn med allvarliga problem i skolan kan få bättre och kunnigare stöd, dessutom medicinsk hjälp, det senare ofta med avgörande betydelse.
Så vad är problemet? Naturligtvis är det inte att allvarliga hinder för människors utveckling undanröjs. Problemet uppstår när diagnoserna får vingar, när de beblandar sig med normaliteten, när de blir allmängods i människors tänkande. Normer har ju, som alla vet, en tendens att omärkligt byta skepnad, tjäna syften vi inte alltid är medvetna om. ”Har han inte en släng av adhd?”Den franske idéhistorikern och filosofen Michel Foucault, sedan länge saligen avsomnad, skrev en gång en bok som hette ”Vansinnets historia under den klassiska epoken”. Den handlar om psykiatrins uppkomst, om motsättningen mellan förnuft och vansinne och hur denna motsättning uppstod.
Det är en berättelse (diskurs) som lägger grunden för den makt som skall, som behöver, utövas mot de avvikande, de vansinniga. Men mer ändå är det en social besvärjelse: vi är inte de anfäktade! Icke!
Förstås visade sig gränsen knepig att dra, det vill säga den mellan vi och dom – vilket visade sig mycket behändigt, det vill säga kunde utnyttjas. Mycket snart hamnade således en brokig skara i anstalterna – prostituerade, homosexuella, hädare, självmordskandidater, vagabonder, fattiga, arbetsovilliga.
Samma nu, ungefär. Men nu är det inte förnuftet som hotas utan något försåtligare, något i oss alla inneboende – normaliteten. I en tid som påbjuder, och skapar, strömlinjeformning blir det viktigt att kunna identifiera det som avviker. Och bäst görs detta förstås med en vetenskapsklingande termologi eftersom denna ses som neutral, icke illa menande, ja till och med omsorgsfull.
”Är han inte överdrivet nervig, avbryter lite ofta, lyssnar lite dåligt?” ”En släng av adhd, så är det nog”. I tysthet: ”sånt får man ta hänsyn till”.
Som en bieffekt, eftersom det blivit ”normalt” att röra sig med hemmasnickrade psykiatriska diagnoser, smyger sig något in i de mellanmänskliga relationerna, något försåtligt och ganska giftigt. Vi går oombedda in köksvägen, vi möts inte helt ut framifrån ansikte mot ansikte, vi betraktar bakifrån, vi tolkar, vi tycker oss veta att det någonstans, bakom ord och handlingar, gömmer sig en tvingande mekanism. En diagnos.
Att lägga på minnet: Klarar du dig hyfsat i livet, är hyfsat tillfreds har du ingen diagnos, behöver ingen, inte ens en adhd-light! Dessutom, alla hinder måste inte avhjälpas, borstas bort, mer vinns på om de övervinns.
info@opulens.se
