Femlingar, regeringskvartett och sjuklöver

INRIKESPOLITIK. ”Finns numera alls någon opposition i vårt land? Visst gör det. Den viktigaste är nog den som förekommer inom partiorganisationerna och hierarkierna, inte nödvändigtvis på sociala medier,” anser Anders Björnsson. 

I min frejdiga ungdom förekom i kretsar, som hade alls ingen realpolitisk betydelse, tankefiguren ”femlingspartierna” – eller var det kanske mest ett oreflekterat tänkesätt? ”Femlingarna” var samtliga företrädda i Sveriges riksdag; där fanns inga andra. De ansågs i varierande grad understödja eller åtminstone vägra utmana den rådande statsmonopolkapitalistiska ordningen. De drev på olika sätt klassamarbete. Och det var förkastligt.

Demokratisk konsensuskultur

Kritiken mot detta regemente bortsåg från motsättningar och nyanser, från blottor. Den hade rätt i att alla gynnades av systemet. Sviktande medlemsbaser kompenserades med offentligt finansierade partistöd. Politikerkarriärer belönades med statliga ämbeten och andra uppdrag inom den institutionella överbyggnaden. Men den förringade åsiktsskillnader och blundade för att det i en demokratisk konsensuskultur måste göras eftergifter, kompromisser, för att politiskt våld inte ska utlösas.

Kritikerna var kompromissovilliga, de önskade i själ och hjärta inbördeskriget. Var jag en av dem? Kanske.

Den nya svenska modellen

Den där föreställningen eller tankemodellen – en 60- och 70-talsvariant av konspirationsteori – kunde ses som ett slags extremismernas sammansvärjning. Den är för länge sedan överspelad och – med all rätt – komprometterad. Den nyliberala vågen under 1980-talet tog emellertid över föraktet för samförståndsandan, och med maktskiftet 1991 blev föraktet också regeringsfähigt. Reträtten för den svenska vägen, från det föreställda femlingspartiväsendet, var då redan inledd.

Den politiska vänsterns, inte blott extremvänsterns, nederlag är ett sedan lång tid fullbordat faktum. Ändå anses den ideologiska sammanhållning eller överideologi, som var dess livsluft, på något sätt statsbärande. Den representeras av en parlamentarisk ”sjuklöver” och ett minoritetsstyre, vars regeringsunderlag baseras på och garanteras av en åttonde och utomstående institutionell aktör. Men medan sjuklövern uppträder inbördes konfrontatoriskt, är den faktiska regeringskvartetten i allt väsentligt samlad. Den utgör, till sina intentioner, den nya svenska modellen, en ny medelväg mellan kvarvarande ytterkantspositioner.

En metafor som lever

Sjuklövermetaforen dyker med regelbundenhet upp på en debattsajt som detgodasamhället.se. Där ses saker och ting annorlunda, inte långt ifrån hur extremvänstern, vars inflytande den förstorar och förlöjligar, gjorde.

Den utpekar ett nytt slags korrekthet, dirigerad av ett oåtkomligt politikervälde – allmänna val anses sakna all betydelse. Om denna ”PK-ism” kan man ha delade meningar i sak. Allt är inte orimligt i rådande tidsanda och reformidéer. Så var det inte heller 1968 – året för socialdemokratins stora segerval (som hotade att utplåna en av femlingarna). Men inom den idag i praktiken regerande ”kvartetten” finns det, liksom inom den splittrade ”sjuklövern”, motsättningar som borde kunna utnyttjas av en vaken och aktiv medborgaropinion. Vi lever inte i ett sovjetsamhället; Sverige var aldrig en DDR-stat.

Finns det någon opposition? 

Detta är vår stora lycka och styrka. De svenska Sverige-hatarna, från vänster till höger, borde besinna sig. Landets nuvarande justitieminister förespråkade för tjugofem år sedan helt fri – oreglerad – invandring till Sverige. Han har sedan dess besinnat sig. Inom det näst största riksdagspartiet har också justeringar ägt rum, i fråga efter fråga, så att det snart inte längre finns så mycket kvar att justera. Inte heller arbetarrörelsen är längre vad den har varit. En belönad 75-åring ska nu skriva nytt partiprogram.

Finns numera alls någon opposition i vårt land? Visst gör det. Den viktigaste är nog den som förekommer inom partiorganisationerna och hierarkierna, inte nödvändigtvis på sociala medier. Litet mer kremlologi – eller varför inte romankonst à la Lars Gustafsson? – skulle allt behövas för att frilägga sprickorna i muren.