BACKLASH. “Feminismen har tagit ett enormt kliv bakåt där vi återigen är reducerade till vår kropp, vårt naturliga tillstånd. Männen får representera kulturen och sinnet”, menar Amra Bajric.
Yvonne Hirdman, professorn och forskaren som lanserade ordet ”genus” i det allmänna språkbruket under 1980-talet, utkom med boken Vad bör göras 2014. Boken tar upp det tålmodiga arbetet med att konkretisera jämställdhetspolitik ute på arbetsmarknaden, i skolorna och resten av samhället. Det är utredningar, propositioner och lagförslag. Ett gediget dokument över hur femtio år av arbete faktiskt har lönat sig. Hirdmans bok är en översikt av vår historias ideologi, passion och kamp för frigörelse. Feminismen idag har ingen ideologi, inget fokus och inga stora visioner.
Hos vänstern verkar den ideologiska kompassen vara borttappad. Debatten ser alltid ut på samma sätt – man börjar med att säga att allting idag handlar om identitetspolitik och landar någonstans i att allting är Socialdemokraternas fel för att de tillät privatiseringar under Göran Perssons tid på 90-talet. ”Efter Palme så gick det åt skogen”.
På liknande sätt kan vi som feminister formulera oss om feminismen. Vi har ingen kompass, inga gemensamma mål eller stora förändringar vi vill göra. Varken reformer eller revolution står på agendan. Jag kan inte minnas senast någon gick ut med en feministisk kravlista, ett manifest eller program som konkret kräver och berättar hur vi får ett mer jämställt samhälle. Hur män ska ställas till svars för sina brott eller balans mellan karriär och familjebildande kan uppnås.
Idag har vi istället otaliga antologier där kvinnor detaljerat berättar om hur patriarkatet DRABBAT dem men ingen vågar drömma om hur vi får ett slut på det. Vi har Instagramkontot Mansbebisar som enbart går ut på att vi ska BERÄTTA för varandra om hur hemska våra partners är men vi uppmanas inte till att göra en förändring. Det är som att allt vi förmår oss att göra som feminister är att dokumentera de patriarkala fasorna i våra liv och sedan tystna. Men ingen förändring skapas i separatistiska rum där vi beklagar oss och sedan återvänder som lydiga små flickor till våra män.
Vad ska vi med prat och stöd till om det inte leder till någon handling? Är inte det privata samtalet det mest klassiska en marginaliserad grupp kan göra? Prata utan att förtryckaren är närvarande? Prata och sedan återvända till förtrycket?
Och det vi är bäst på att prata om är kroppen. Jag är så less på att den feministiska debatten idag handlar om vad enskilda tycker om kön, vilken kroppshydda som gör sig bäst som kroppsaktivist. Feminismen har tagit ett enormt kliv bakåt där vi återigen är reducerade till vår kropp, vårt naturliga tillstånd. Männen får representera kulturen och sinnet. Det är därför vi gång på gång hör män prata om inre krafter och drivkraften bakom. Det är därför Paolo Roberto har ett hål i själen som driver honom till en bordell med traffickingoffer. Till kvinnors kroppar som utnyttjas.
Den som äger idéerna och det sinnliga i ett samhälle äger också makten till förändringen. Och så länge vi fortsätter reducera feminismen till diskussion om vem av oss som är bäst lämpad till att ha en plattform eller inneha vissa idéer så blir vår rörelse tandlös. Feminismen idag behöver en ideologi, uppmaningar till engagemang och förändring. Klara och tydliga ståndpunkter, en agenda helt enkelt.
amra.bajric@opulens.se
