Avvikelse från ämnet!

Krönikor.
Montage: Opulens. (Grundbild: Pixabay.com)

UKRAINAKRIGET. Lars Thulin läser svenska tidningskrönikörers reaktioner på Rysslands invasion av Ukraina och drömmer om att hans svensklärare på 70-talet, utrustad med många rödpennor, kunde anställas på en del redaktioner.

I höstas skrev jag en krönika om att många högt profilerade tyckare i pressen använde pandemin för egna syften. Coronan blev biljetten för att kunna skriva om det egna älsklingsämnet. Min krönika gav stor respons. Svaren följde klassiska 80/20-regeln. Den här gången i min favör. Två av tio tyckte att jag skulle krypa tillbaka under den sten där jag hörde hemma. Resten gillade den.

Så jag slängde ut samma långrev i strömmen av krönikor om invasionen av Ukraina. I första kastet fick jag ordentliga napp från stora fiskar.

Först på kroken var Dagens Nyheters, med all rätta, hyllade krönikör Johan Croneman. Han är expert på teve-utbudet och på sport. Den 18 januari skrev han även expert på utrikesfrågor och säkerhetspolitiska analyser på sitt visitkort. Dessa nyvunna kvaliteter användes till att håna att pressen talat med just den typen av experter. Hans teman var tre: faran för krig var töntigt överdriven, vi måste förstå Rysslands agerande – inte skälla på dem. Och USA hade minsann också uppfört sig illa. Så det så.

Klassisk, långt-till-vänster argumentation, doftade nästan sovjetiskt 70-tal. Var Ukraina-krisen Cronemans chans att få fram en agenda som han ansåg viktig? Jag säger inte att det är så. Bara att misstanken inte känns ologisk.

Morgonen 24 februari då Rysslands krigsmakt rullade in i Ukraina med patetiska lögner från Kreml som förklaringar, var nog inte Cronemans bästa stund. Måhända drog han sig till minnes skalden Nils Ferlins klassiska strof  ”Gud må förlåta mig somliga rader”.

Decennierna slipar av alla, både till det bättre och sämre.

När kriget var ett faktum trädde en större ikon in på scenen. Jan Guillou. För mig och mina kamrater som läste till journalister på 80-talet var han Den Store Guden. Vass i kampen mot imperialism, lysande skribent och han hade suttit i fängelse för sina avslöjanden om IB-affären.

Decennierna slipar av alla, både till det bättre och sämre. En lite elak sammanfattning av Guillous senare år som krönikör är kamp mot fem väderkvarnar: USA/Nato, Israel, liberaler, Säpo och Bonnier-pressen. Men han skriver fortfarande väldigt bra i angelägna ämnen. Hans röst behövs i Sveriges kör med proffstyckare.

Men kanske inte 27 februari. Då hade han en krönika i Aftonbladet där han tog heder och ära av en kvinnlig journalist för att hon grävt i frågan om nätkampanjen rörande socialtjänstens omhändertagande av barn. Den kunde man till nöds svälja. Men knappast den knorr som Aftonbladets krönikörer har i slutet av sina texter. Ett spetsigt stick på en eller par meningar om ett helt annat ämne.

Där hade Guillou en enda kommentar till övergreppet, våldtäkten på ett europeiskt land som bara ville bestämma sin egen politik. Den var att nu skulle töntiga Nato-kramare få vatten på sina kvarnar. Man baxnade – var detta det enda denna ikon till journalist, som marknadsfört sig med att alltid veta allt bäst, hade att säga om den allvarligaste säkerhetspolitiska händelsen i Europa sedan andra världskriget?

Jag skrev ett mejl till honom. Där upplyste jag vänligt om vad som pågick i Ukraina, ett självständigt land med drygt 40 miljoner invånare i Europas mitt. Och att det kanske inte var konstigt att Nato blev mer aptitligt för svenskarna nu. Eftersom vi är precis lika alliansfria och neutrala som Ukraina.

Jag bedömde chansen att få ett svar som lika liten som att nu få se ett ryskt hockeylag i en internationell turnering. Undrens tid var inte förbi. Den Store svarade nästan direkt. Innebörden var att min beskrivning av kriget i Ukraina var korrekt. Men han ville skriva något annat än alla andra.

En bättre metod hade måhända varit att Guillou inte knackat ner något alls i frågan på sin skrivmaskin.

Slutligen, dessvärre en av Aftonbladets unga kvinnliga krönikörer. Aftonbladet har som få ansträngt sig för att inte bara använda tyckare som formar sina åsikter på parmiddagar med ekologiskt gotländskt lamm och naturviner i tio-miljoner-plus lägenheter i Stockholms innerstad. Heder åt denna ambition. Men allt blir inte bra.

Anna Björklund svajade i sin krönika då hon sökte orsak och syndabock i kriget i Ukraina. Till sist tog hon till det trygga och väl använda verktyget. Den breda penseln dränkt i genusfärg. För det var killar som gillade tevespel som i princip var orsaken till den pågående massakern. Samt att det var lite fjantigt att många män nu ville försvara sina länder. Att männen nog även ville försvara kvinnor och barn mot nedfallande kryssningsrobotar, nja det spåret var hon inte inne på. Den mysiga genuspenseln hade fungerat förr. Varför ändra på ett vinnande lag?

När jag på 70-talet gick i Kärrtorps Gymnasium i södra Stockholm hade vi en underbar lärare i svenska. Lågmäld, korrekt, oerhört kunnig. Han tog sig an mina yviga uppsatser där jag, precis som idag, kunde bli berusad av mina egna formuleringar och sväva ut. Då skrev han spretigt med rödpenna i marginalen: Avvikelse från ämnet!

Jag fruktar att han gått ur tiden. Men om han kunde återkomma till oss levande, borde han anställas på en del redaktioner. Utrustad med många rödpennor.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Den blåbruna mattan. (Illustration: Igor Wombolowski)

Den blåbruna mattan

HÖGERHOTET. ”Denna verktygslåda och civilsamhällets ignorans med tro på att ett högerextremt,
0 0kr