Pandemin blev ett slagträ i debatten

Krönikor.
Collage: C Altgård / Opulens.

CORONA. ”Särintressen tog sedan chansen. Detta genom att relativisera den död, lidande och ångest som Covid-19 skapade, något jag tycker är djupt ovärdigt och ohederligt”, skriver Lars Thulin. 

Coronan har ställt mycket på sin spets. Avslöjat brister i samhället, för det är först när det stormar som man vet om kåken håller. En hel del höll inte. Stålbadet för vården och politiken har avhandlats i spaltkilometer. Våra proffstyckare har också utnyttjat pandemin som scen för egna agendor. Kanske kan ett litet bokslut göras när de stora restriktionerna hävts sedan en tid.

Under inledningen av pandemin rådde borgfred. Alla slöt upp bakom statsministern. Skälen var nog två. För det första – allt var oklart och skrämmande. Vet man inget är det bäst att vara tyst. För det andra – skräcken var nog stor för att göra ett uttalande som blev helt fel och kunde vevas i media gång på gång. Minns ministern som såg internet som en övergående fluga.

Därför verkade det ha funnits en överenskommelse, Corona-tragedin skulle inte politiseras. Så blev mer känt och pandemins vidrighet till trots – det var inte domedagen. Då gällde det att tränga sig upp på den massmediala scenen för att dra nytta av krisen.

Först ut var riksdagens stora populister: Ebba Busch och Jimmie Åkesson. I juni förra året slog den förstnämnda fast att regeringen med berått mod sett till att medborgarna blivit dödligt sjuka. Den sistnämnda valde klarspråk – regeringen hade ställt till med en massaker.

Nåväl, opposition är livsviktig, den definierar en demokrati. Alla kan ifrågasättas. Men de metoder som valdes kännetecknades inte av känsla för språkets valörer eller ärlighet. Ovannämnda politiker var nog mest lyckliga att de själv inte satt vid rodret i en extremt svår tid.

Särintressen tog sedan chansen. Detta genom att relativisera den död, lidande och ångest som Covid-19 skapade, något jag tycker är djupt ovärdigt och ohederligt. Men nu skulle det listas att det minsann var mest synd om den egna gruppen.

Feministiska utrikesministern Ann Linde var snabbt ute i en debattartikel. Trots att hon tillhörde regeringen politiserade hon snabbt sjukdomen. Hon slog fast att kvinnor drabbades hårdare än män, eftersom kvinnor är mer samhällsbärande. Att en majoritet av dem som dog var män, spelades ner. Någon påstod i följande debatt att även det drabbade kvinnor, då de tvingades leva vidare. En djupt filosofisk och existentiell fråga – är det bättre att dö än att leva vidare? Men ska den avgöras av feminister?

Jämställdhetsmyndigheten tände direkt. Deras sajt flödade av relativiseringar av Covid-19. Inte oväntat – det är undantagslöst kvinnor som är offer i deras arbete. I en kortfattad lista publicerad i våras gjordes klart en rad följder av pandemin. Slutsatsen var klar: kvinnor var offer. I två fall, risk att dö och att förlora jobben, nämns ändå män som förlorare. Men dessa påståenden följdes av brasklappar om att på dessa områden drabbas minsann även kvinnor. Motsvarande brasklappar för män i de fall där kvinnor var offer, saknades självklart helt.

Kända krönikörer sög girigt näring ur tragedin. Tidigt ut var Aftonbladets Britta Svensson. Hon ser sig som pensionärskollektivets Jeanne d’Arc. Vi över 65 definieras bara som pensionärer. Och som kollektiv är vi helt igenom goda, välvilliga och osjälviska medborgare. Att Coronan slog hårdast mot de äldre avhandlade hon i krönika efter krönika. Mästarprovet var då hon ansåg att om pensionärer fått ta över hanteringen av coronan hade allt blivit bra.

DN:s Hanne Kjöller var sen på bollen. Hon har i princip skrivit samma krönika år ut och år in. De senaste månaderna har hon dock delvis bytt stil, det ska ärligt sägas. Men länge har upplägg och andemening varit: svenskar är ryggradslösa, inbillningssjuka och arbetsskygga. Det enda vi vill är att tömma socialförsäkringen på pengar. Bara en person har upptäckt det – sjuksköterskan Hanne Kjöller. Som då och då anser sig kunna mer än en församlad läkarkår.

Jag har bott och arbetat i Kina. Jag tror mig ana hur undersökningen gick till.

Att hon låg lågt i början är begripligt. Att hävda att de Covid-19-sjuka, sövda i respiratorer, var kverulanter som istället kunde fått en hyfsad tid i Stockholm Marathon – det vore magstarkt även för Kjöller. Som en skänk från ovan kom långtidseffekterna av Covid-19. Detta förvandlade hon till en kultursjukdom och fabrik för förtidspensionering. Då kunde hon skicka in krönikan igen. Den om svenskar som inbillningssjuka gnällspikar som älskar bidrag.

Kjöller berömmer sig, med rätta ska sägas, för källkritik. Men här bygger hon hela sitt resonemang på en kinesisk undersökning gjord på 1 300 patienter, lågt antal för säkra medicinska slutsatser. Självklart var i princip alla där friska som nötkärnor efter Covid-19.

Jag har bott och arbetat i Kina. Jag tror mig ana hur undersökningen gick till. De tillfrågade sade det som de trodde att myndigheterna ville höra. Vem vill hamna i onåd hos de styrande? De som samlade in uppgifterna rapporterade det som de trodde att Peking vill höra. Vem vill komma på kollisionskurs med partiet? När resultatet presenterades för världen fanns ett enda syfte, det eviga: att framhäva det kinesiska politiska systemets överlägsenhet.

Ingen antydan till sådan källkritik hos Kjöller. Varför, störde den mallen för krönikorna? Vem orkar skriva en ny?

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr