Kom ut ur kukfängelset, Ekelund!

Debatt/Samhälle
Sara Stridsberg, Fredrik Ekelund/Marisol och Jessika Gedin sitter i Babelstudion när det plötsligt blir tal om muslimska och arabiska män. Illustration: Opulens Bildkälla: Skärmdump från SvT Play

ÖPPET BREV.  I ett öppet brev adresserat till Fredrik Ekelund/Marisol kritiserar Järv Strandberg, som själv är icke-binär,  några av de åsikter som författaren framförde i tv-programmet Babel. Det handlar enligt Strandberg om både främlingsfientlighet och islamofobi. 

 

Debattsugen? Skicka bidrag till

Kära, Marisol/Fredrik Ekelund,

det var fantastiskt att se dig på Babel i söndags. Det var rörande och väckte stora känslor och solidaritet i mig, att se dig gråta på scenen när du fick ångest av ett minne. Höra dig ställa samma fåniga frågor om smink jag själv har ställt, om än inte i tv. Och samtalet om kukens fängelse det vill säga många mäns avklippta band mellan hjärta och hjärna. Jag hoppas att många såg eller kommer att se på det sista avsnittet av Babel.

Det var fantastiskt tills vi introducerades för din syn på muslimer och arabvärlden. Jessika Gedin gick i samtalet om rädsla inför mansgrupper över till din bok Q och hur du beskriver din rädsla för framförallt ”invandrargäng.” Det lät som att arabvärlden, vilken sammanhållen värld det nu än skulle vara, skulle härbärgera en värre machokultur än den du upplever i, vad blev jag inte riktigt klok på, resten av världen? Västvärlden? Skandinavien?

 

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

När du sedan försöker belägga detta påstående upplevde i alla fall jag det som, att vi hamnade med dig på en vanlig gata i Malmö eller Köpenhamn, där du kände dig illa bemött av mörkhyade personer på andra sidan vägen. Det blev inte helt tydligt vilka av dina onämnda upplevelser som härleddes till ovan nämnda arabvärld. Eller till din rädsla för det främmande, för mansgrupper eller för personer med en mörkare hår- och hudfärg än du. För hur kunde du veta att personerna du mötte var muslimer? Hur kunde de veta om du var man, kvinna eller något icke-binärt?

Jag förstår din rädsla för mansgrupper. Jag förstår din rädsla för det som är främmande och det som är annorlunda, som skiljer sig från den ytliga bild som möter dig i spegeln varje dag. Jag förstår också att din rädsla förstärks av utsattheten. Jag är också på min vakt när jag byter om till mina kläder, jag förstår. Jag förstår också att du kände dig extra utsatt igår när du, med ditt känslobaserade utspel, gick SD:s, AfS:s, NMR:s och alternativhögerns med fleras ärenden, när du tog chansen att visa: att även transor kan vara främlingsfientliga och islamofobiska.

Jag förstår, men jag tycker att det är fegt. Jag förstår, men jag tycker att du i din utsatthet har mer att tjäna på en solidaritet med den skrämmande arabvärlden, med många muslimer, snarare än med den svenska eller västerländska traditionen av kolonialism och utrotande eller kuvande av det som är normbrytande, av det queera, av dig och mig. Att det känns tryggare att söka sig allierade hos de med makt och inflytande är inte konstigt, det är bara fegt och tragiskt. Vissa skulle kanske kalla det självbedrägeri och ännu andra skulle gå så långt att kalla det förräderi, mot dina systrar, syskon och bröder runtom i världen. Framförallt färgade systrar, syskon och bröder som mördas av dem du indirekt tar parti för: vita poliser, vita främlingsfientliga människor, vita men inte bara vita makthavare som behandlar allt som befinner sig utanför könsnormen som en svulst de ska operera bort från mänskligheten.

Om du hade kunnat återge en mer specifik upplevelse än känslan ”av att gå på gatan”, ”besöka vissa områden i Köpenhamn” och reflektioner som sträcker sig bortom ”det är så här det är”, hade det varit lättare att bemöta dig i din känsla men nu känns det mest som en förenkling, som att du hävdar en sanning, baserad på rädslan från andra sidan gatan eller på andra sidan förorten. Som att du gömmer dig i din klasstillhörighet och räds de som hotar den, snarare än de som hotar Marisol.

När jag kom ut på mitt förra jobb som transa eller vad du vill kalla det, var den första att möta mig i ögonhöjd, i samtal med värme och nyfikenhet, en färgad muslimsk man. Han mötte mig i sin osäkerhet, sina fördomar och sin önskan om att förstå och vara min kollega. Det fanns inte en tillstymmelse till hot. Det var en konkret upplevelse, som för mig visar att även om du har rätt i att vissa delar av världen har starkare machokulturer än andra, så tjänar en generalisering så som jag upplevde dina ord igår inget annat än sprickan mellan utsatta individer.

Visst blir jag rädd för större mansgrupper med spända kroppshållningar men det blir jag oavsett om jag bär kjol eller jeans. Det hindrar mig inte från att röra mig i mina bostadsområden i Malmö, där det kryllar av olika mansgrupper på gatorna. Jag drar mig däremot för att röra mig i centrala Malmö, Lilla Torg och så vidare. när jag har kjol eller klänning. Jag drar mig för att röra mig i Limhamn eller väster om Kronprinsen, för att jag i dessa områden blivit värre bemött än i Rosengård eller Seved.

Jag tror du gör dig själv men ännu mer andra utsatta individer och grupper en stor otjänst när du sitter i kukfängelset och generaliserar. Våga möt det främmande, så ska det främmande våga möta dig och tillsammans så ska ni känna er trygga och stärkta. Transfobin och främlingsfientligheten fick nästan två miljoner (officiella) röster i årets val. Det är dessa människor du borde vara rädd för och för dem som du borde bära din försvarssprej.

I solidaritet med halva dig, Marisol/Fredrik.

JÄRV STRANDBERG

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen