Klyftan mellan de förtroendevalda och folket

Krönikor/Samhälle
Klyftan. Bild: Opulens.

VALVAKAN. Var det så enkelt att vi såg glädjen hos den privilegierade politikerklassen som har förmåner, pensioner och övergångsförsäkringar som de flesta av oss andra inte ens kan drömma om? skriver Erik Cardelús i en kommentar till EU-valvakan.

 

 

Vem minns inte slutscenen i succéfilmen Tillsammans? Filmen om ett kollektiv på 70-talet som slits itu av konflikter och trubbel, men där allt slutligen vänder i en härlig och euforisk fotbollsmatch i snön, en match där alla får vara med, vinna och göra mål.

Förvånansvärt mycket kändes igen under den nyligen inträffade EU-valvakan. Inte för att dagens politiker uppvisar någon större likhet med dåtidens långhåriga och avslappnat klädda proggare. Varken estetiskt, existentiellt eller ideologiskt. Men det där ystra jublet fanns där — nu som då. Från höger till vänster, från vinnare till förlorare. Alla jublade de inför tv-kamerorna, med kramar och armar uppsträckta i luften: ett kraftigt backande Miljöparti, liberaler som med en hårsmån föll ut ur EU-parlamentet, ett förtroendekrisdrabbat Vänsterparti, ett Socialdemokratiskt parti som aldrig varit så litet i ett val, ett FI som skrumpnade ihop till en kvartersklubb och ett krisande KD efter Adaktussons ideologiska soloåkning i abortfrågan.

Gemensamt för alla valvakande partisympatisörer var att de tog ut en seger som vi tittare inte riktigt rymdes i, allra minst de väljare som oroas av dagens högernationalistiska vindar och det klimat som håller på att kollapsa.

För på valnatten gestaltades ett innanför och utanför, den omtalade klyftan mellan de förtroendevalda och folket gjorde sig tydligt påmind. Nu i form av ett uppvisat kollektivt sinnestillstånd. Vad detta beror på kan man alltid fundera kring.

Var det så enkelt att vi såg glädjen hos den privilegierade politikerklassen som har förmåner, pensioner och övergångsförsäkringar som de flesta av oss andra inte ens kan drömma om? Länge mässade ju samma politiker på om arbetslinjen, att folket inte kan gå runt och suga på bidrag, utan att vi måste acceptera att det ombytliga arbetslivet inte ger oss några garantier, att vi måste uppdatera vår kompetens och vara beredda på att ställa om på egen bekostnad någon gång under yrkeslivet. Ingen anständig pension ges såvida vi inte betalar den själva och arbetar till sjuttioårsåldern.

Eller kan det vara så att dagens politiker är så medietränade att de lyckas dölja besvikelse och nedstämdhet när det går dåligt, känslor som för oss andra är fullt naturliga och vittnar om vår (felbara) mänsklighet?

För enligt reklamens förljugna grammatik är vi alla unga, snygga och framgångsrika, åtminstone så länge vi köper den produkt som erbjuds. Här finns inte plats för sura miner, bara vinnarsmajl. Och varför skulle helt plötsligt månglarna stå där och visa besvikelse, missmod, och nedstämdhet så länge de är kvar i säljarbranschen? Vore det inte att sänka sin produkt inför nästan säljpitch som vanligen inträffar var fjärde år?

Eller följer det blott och bart dagens fake-it-’til-you-make-it-logik? En mentalitet som drivs på av dagens narcissistiska sociala medier där det alltid gäller att publicera den snygga sidan, helst med ett bra filter?

Eller kan vi förklara det med den där typiska svenska avundsjukan, den som ofta hänvisas till för att ta udden av rättvisetänkande? Ingen får vara bättre än någon annan, alla ska ha det lika dåligt och äta samma trista havregrynsgröt. Det var därför som vi avundsjuka väljare reagerade på politikernas härliga glädjeyttringar. Kruxet är bara att denna specifikt svenska avundsjuka uppträder på snarlikt vis i många länder, där den också beskrivs som unik och endemisk. Exempelvis finns den sedan länge omtalad i det soliga Spanien, både bland folk och fä.

Så återigen tillbaka till filmen Tillsammans, där en av mest minnesvärda replikerna gör gällande att det är ”bättre att äta havregrynsgröt tillsammans än oxfilé ensam”. För visst är det härligt att äta tillsammans. Det blir lätt muntert och varmt. Det känns mindre eländigt och ensamt. Speciellt om sällskapet är trevligt, det bjuds på något festligare än havregrynsgröt och det hälls någon porlande dryck i glasen.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen