”Jag kanske skriver en bok om ett öde hus i skogen”

Samhälle.
Bilan Osman (Foto: David Lagerlöf.)

OPULENSDEBUTANT. Journalisten Bilan Osman är ny kolumnist i Opulens. I sin debutkrönika skrev hon apropå Trumpanhängarnas stormning av kongressen. Elin Stadenberg intervjuade Bilan om vad mer vi har att vänta av henne i magasinet och vad hon gjort tidigare.

Ålder: 28
Bor: Stockholm
Uppvuxen: Partille och Linköping
Intresse: Gillar att kolla på fantasyserier, som gärna får innehålla häxor och demoner.

Välkommen som ny krönikör i Opulens! Är du taggad?

– Verkligen! Framför allt på att skriva för just denna tidning. Jag är van vid att skiva brett men inte fokuserat på just kultur, Opulens erbjuder en stor bredd i kulturfrågor. Det blir spännande.

Hur kom du i kontakt med Opulens?

– Jag fick frågan i samband med att jag slutade på mitt jobb och tänkte “yay, vad kul!”. Jag tackade ja ganska snabbt.

Vad kommer du att skriva om här framöver?

– Det kommer väl att bli det som jag har arbetat mest med. Framförallt opinionsbildning i de frågor jag kan bäst: antirasism, konspirationism, radikalnationalism, alla typer av ismer! Det kanske är fel ord att använda, men det är de ämnen jag tycker är roligast. Jag lockas av att skriva om högerextremism, där finns det massor av intressant.

– Men jag skriver också brett om samhällsfrågor och jag är rätt nördig i kriminalpolitik. Så det kommer att bli allt möjligt, beroende på mode.

Du publicerade din första krönika här i fredags, angående Trumpanhängarnas stormning av kongressen och konspirationismen som även frodas i Sverige. Varför tror du att konspirationismen inte tas som ett allvarligt hot?

– Det beror väl delvis på att många konspirationsteorier är ganska stolliga. En av de största konspirationsteoretikerna, David Icke, kan stå och föreläsa tolv timmar i sträck om att människor egentligen är ödlor från yttre rymden. Det kan ju framstå som ganska stolligt, liksom, vem tar detta på allvar? Men det är också det som är lockelsen. Den som befinner sig där ser inte teorin som stollig, utan som en alternativ förklaring. Man kanske inte tror att världen styrs av ödlor på en gång, men det är där man hamnar till slut. Ingen är immun mot konspirationsteorier.

– Det är en delförklaring till att konspirationismen inte tas på allvar, att vi inte ser hur den hotar samhället, demokratin och våra institutioner.

Du är journalist och debattör, och skriver och engagerar dig mot rasism och islamofobi. Hur hittade du journalistiken?

– Jag har alltid tyckt om att skriva. Och jag har alltid beundrat journalistiken som verktyg för att demokratisera och tillgängliggöra. Journalistiken är det främsta demokratiska verktyg vi har, den är grundläggande för ett demokratiskt samhälle och för att kunna fortsätta demokratisera.

– Man ska separera opinionsbildning från journalistik men jag ser även frågor som rör opinionsbildning som viktiga journalistiska medel. Ingången har alltid varit att försöka påverka indirekt, även om det inte är journalistikens primära roll.

– En annan ingång är att jag har växt upp utan att se en bredd i mediebranschen. Det är en väldigt homogen bransch, inte bara i kroppar utan i berättelser.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Fram till förra månaden var du skribent och föreläsare på Expo, där du bland annat utbildade lärare i hur de kan arbeta antirasistiskt och bemöta konspirationism. Vill du berätta lite om ditt arbete där?

– Jag började 2014 och har väl under de åren haft lite olika roller. Framförallt har jag varit där som skribent och föreläsare, men även som reporter. Det är rätt olika roller att hoppa emellan. Arbetet har som sagt varit mycket i skolvärlden, vilket har varit kul och, utan att vara klyschig, livsomvälvande. Det är en väldigt intressant miljö att jobba i.

– Extremhögern försöker ta sig in på skolans arena, och jag har utmanats i hur jag jobbar med dessa frågor och vilka ingångar jag har. På en föreläsning är det skönt att komma med uttalanden och ha någon som säger emot eller kommer med en annan tanke om det man säger. Sådant saknas när man skriver.

– Jag har jobbat på Expo i sju år, det har varit skitkul och det är mycket jag kommer att sakna, men också mycket som jag tar med mig.

Ja för nu har du alltså slutat, vad händer istället?

– Jag har ingen aning! Vilket är ett sådant jäkla privilegium att säga. Men jag kan inte ha en aning så länge till. I nuläget frilansar jag och gör lite olika saker, föreläser ibland och skriver ibland. Jag har ingenting annat just nu, men jag ser fram emot nya saker.

2014 tilldelades du ELSA-priset av Svenska kommittén mot antisemitism. För att du ”är en viktig röst mot rasism i den svenska debatten”. Du nominerades även i fjol till Tidsskriftspriset i kategorin årets Rising star. Vart började ditt engagemang?

– Det är en svår fråga att svara på. Jag har alltid omgett mig med engagerade personer och så har jag två föräldrar som är antifascister. Så det hade varit skitsvårt att inte bli det själv. Jag fick en bra grund att stå på av mina föräldrar tillsammans med egna erfarenheter. Jag växte upp i Partille där det är väldigt homogent. I mitt möte med majoritetssamhället kom jag i möte med rasism. Sådana saker har påverkat mig, men det finns massor.

Och vad ger dig bränsle att fortsätta engagera dig?

– Samtiden i sig ger mig massor av bränsle för att jag ser att vi har så mycket att göra. En ingång är frågan om demokratin. För att kunna ha en demokrati som fungerar så måste vi kunna ha medborgare som lever på lika villkor. Det är en anledning till att jag vill jobba med detta. Frågor som rör rasism är något som påverkar “de där borta”, invandrare och minoriteter. Den slår hårdast mot rasifierade icke vita, men är en mycket större fråga som hänger ihop med så mycket. Det i sig har varit ett bränsle, att försöka påminna om det. Och så vill jag att mitt barn ska växa upp i ett rimligt samhälle.

Du är ju också författare och har även medverkat i en rad olika antologier, bland andra i Svart kvinna (Natur & Kultur, 2015) och nu senast 2020 i Sida vid sida (Rebel Books). Vad medverkade du med för texter?

– Jag kallar mig inte författare, men jag har medverkat i antologier. I Svart kvinna skrev jag en text som utspelade sig i skolans värld, från personliga upplevelser som elev och från att ha arbetat där. Den handlar om hur det kan vara som elev att hantera frågor om rasism och lärare från en annan generation. Lärarkåren är homogen och där finns ett avstånd. Hur välvillig man än är som lärare så har man svårt för att sätta sig in i elevens situation. Det är som med manliga lärare och sexism.

– Nu senast i Sida vid sida skulle vi skapa en ny Fittstim. Jag skrev ett brev till mina småsystrar om hur de ska akta sig för patriarkatet, den handlar om feminism och rasism.

Blir det mer skönlitterärt av dig framöver?

– Ja det hoppas jag! Jag vill skriva en egen bok, men vi får se.

Vet du vad den boken skulle handla om?

– Ja, men det vet jag inte om jag vågar säga. Troligtvis skulle den handla om det jag skriver om mest, om rasism, men jag vet inte exakt hur. Eller så skulle jag skriva om någonting helt annat, jag kanske skriver en berättelse om ett öde hus i skogen. Vem vet?

Ja precis, och överraskar alla! Hur upptäckte du skrivandet som verktyg för förändring?

– Svår fråga. Det är väl inte just journalistik men att skriva för att förändra något har legat i släkten. Min farfar var en känd poet i Somalia och skrev antikoloniala dikter under tiden som den italienska kolonin styrde. Vi växte upp med hans protest-dikter och det kan ha påverkat mig. Men det är också individuella saker, tycker man mycket så försöker man hitta ett sätt att uttrycka det på. Och jag är lite bättre på att skriva än att prata.

Trots det har du och din vän Fredrik Adolfsson nyligen startat en podd! Som heter Adolf & Bilan. Det låter spännande! Hur många avsnitt har ni släppt hittills?

– Fyra avsnitt. Verkligen, det är skitkul! Men vi lär oss fortfarande. Vi pluggade journalistik ihop på Bona folkhögskola och nu får vi användning av våra gamla kunskaper i inspelningsteknik som vi inte har använt på massor av år. Det är väldigt kul att göra podden tillsammans med en av mina närmsta vänner, tillika ex, och att få tycka saker i podd-form.

Vad är syftet med podden?

– Jag tror inte att vi har något syfte. Vi tänkte att vi pratar ju mycket om de här ämnena när vi ses och det vore kul att göra en podd av det. Sedan får vi se om några fler än mamma lyssnar! Vi har inga större ambitioner än så. Det är ju lite mer i tiden att podda nu, lika bra att bli en av de coola, haha.

Har du några nya mål uppsatta för det här året?

– Nej, jag är inte så bra på att jobba med mål. Men jag ser framförallt fram emot att vara självständig. På en arbetsplats har man ju andra att hela tiden förhålla sig till, det känns skitkul att inte ha det nu. Jag utvecklas och lär mig och får hålla på med annat som inte behöver handla om rasism, men som också är intressant. Så jag ser fram emot att vara lite själv, vilket ju passar bra i pandemi-tider.

Och till sist, vad är dina förväntningar som kolumnist på Opulens?

– Jag har inga förväntningar kopplade till mitt egna skrivande. Men det ska bli kul att bli en del av en tidning och lära mig av de andra som skriver i Opulens. Det ska bli spännande!

ELIN STADENBERG
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Illustration: Opulens.

Akademin och cancelkulturen

KONTROVERSIELLT. ”Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten.” Magnus Gustafson, doktorand i historia
0 0kr