Helgläsning: Södertälje, mon amour

Samhälle
”Södertälje, mon amour”. Digitalt montage: C Altgård / Opulens. Bildkällor: Wikipedia och Pixabay.com.

BROTTSLIGHET. Lag och ordning var heta ämnen i den senaste valrörelsen. Brottslighetens koppling till invandring debatteras livligt. Svante Lundgren har läst två böcker om Södertäljenätverket och reflekterar över parallellsamhällen, tystnadskultur och mänsklig girighet.

 

 

I början av 2015 flyttade jag till Södertälje. Staden hade en tid innan skakats av flera härvor av ekonomisk brottslighet kopplade till tongivande syrianska familjer. Kort efter min flytt kom nästa skandal: kyrkohärvan. En uppburen ledare inom den syrisk-ortodoxa kyrkan dömdes så småningom till tre och ett halvt års fängelse för grovt bedrägeri och annat fiffel.

Värre var det några år tidigare då det så kallade Södertäljenätverket härjade i staden. Efter det uppmärksammade dubbelmordet på bröderna Moussa sommaren 2010 lyckades polisen till slut knäcka nätverket. Sveriges mest omfattande polisutredning efter Palmeutredningen och Sveriges dyraste rättegång ledde till att flera av de ansvariga dömdes till fängelse. Nätverkets ledare, Bernard Khouri, fick livstids fängelse för anstiftan till tre mord.

Polisen förklarade att den aldrig i Sverige sett en så maffialiknande struktur som Södertäljenätverket. Man kunde förvänta sig att detta skulle väcka stort intresse. Men hittills har bara två böcker utgetts om ämnet. De är olika, men båda läsvärda.

Baris Kayhans bok Nätverket ger en detaljerad skildring av nätverkets verksamhet och det polisarbete som till slut ledde till dess fall. Ann Törnkvists Följ fucking order har sin styrka i att beskriva desperationen hos mänskor i Södertälje som blev offer för nätverket.

Den fråga som blir mest aktuell är hur nätverket kunde härja på så länge innan det blev stopp. Här möter vi två nyckelbegrepp: parallellsamhälle och tystnadskultur. Enligt chefsåklagaren Tora Holst växte Nätverket fram ur misstron mot myndigheterna och kunde tack vare sin interna ekonomi, rättskipning och den tystnadskultur som rådde utnyttja den egna gruppens lojalitet.

Gunnar Appelgren, ansvarig för polisutredningen mot Nätverket, säger i Törnkvists bok att han tycker det är för mycket fokus på etnicitet i diskussionen om brottsligheten i utsatta områden. Socio-ekonomiska faktorer har större betydelse. När det gäller Södertälje spelar dock, enligt Appelgren, etnicitet en stor roll.

Södertäljenätverket var kopplat till den assyrisk/syrianska folkgruppen, som utgör en tredjedel av befolkningen i Södertälje. Den har satt stor prägel på staden, som kallats både Mesopotälje och Sveriges Aleppo. På 1960-talet kom många finländare till staden. Bara från min lilla hemby öster om Helsingfors flyttade 21 familjer till Södertälje i början av 1960-talet. Finländarna fick jobb på Scania, slet hårt i veckan och söp hårt på helgen.

På 1970-talet började assyrierna (som de då enbart kallades) flytta in. De fick också jobb på Scania, men startade också restauranger, kemtvätterier och frisörsalonger. På helgerna gick de i kyrkan och så småningom också på fotboll. Vissa av Södertäljes stadsdelar – Ronna, Geneta, Hovsjö – kom snart att helt domineras av assyrier/syrianer. Tilltagande förföljelse av kristna i Irak och Syrien ledde till nya vågor av invandring.

Så växte ett slags parallellsamhälle fram. Många umgicks knappt med andra än sina landsmän. Hamnade man i svårigheter gick man inte till myndigheterna utan anförtrodde sig åt ledarna i den assyriska föreningen eller syrianska kyrkan. Behövde man pengar lånade man inte i banken, utan av en landsman. Lojaliteten fanns hos släkten. Staten var i bästa fall något avlägset, i värsta fall något att plundra.

Låneverksamhet kom att bli en del av Nätverkets affärsidé. Det finns inga studier om situationen i Sverige, men utländsk forskning visar att invandrare spelar mer än den infödda befolkningen. Bland alla som spelar är det en del som fastnar i missbruk. De kan driva sig själva och sina familjer i fördärvet när skulderna växer och kraften att hoppa av saknas. Många i Södertäljenätverket lånade pengar till spelare av olika slag. Och krävde in dem med hög ränta. Lukrativt för de kriminella, förödande för deras offer.

Illegala spelklubbar, av Kayhan beskrivna som en hybrid mellan ett casino och en bank, växte snabbt upp i Södertälje på 1990-talet. En av dessa, Oasen i Ronna, ägdes av Jakob Moussa, en central person bland de något äldre kriminella i staden. I Oasen mördades Mohaned Ali i december 2009 samt Jakob Moussa själv och hans bror Eddie, elitfotbollsspelare, i juli 2010. Eddie hade under sina sista år, med Kayhans ord, förvandlats från en ödmjuk, omtyckt och snäll fotbollsspelare till en brutal procentare.

Vid sidan av att låna ut pengar till ockerräntor ägnade sig nätverket också åt att driva in skyddspengar. Assyrisk/syrianska företagare fick veta att de skulle betala betydande belopp ifall de ville vara ifred.

Den äldre generationen kriminella i Södertälje verkade i det tysta för att tjäna pengar. De yngre däremot höll hög profil och ville bli sedda, kända och fruktade. Vad de allra mest önskade var att skapa sig ett namn. Bland dessa fanns Bernard Khouri och ännu en broder Moussa, Dany, Khouris barndomsvän som blev hans rival. Revirstriden mellan deras gäng, Södertäljenätverket och X-team, utlöste det dödliga våldet.

Polisen märkte tidigt att varken offer eller ögonvittnen ville berätta om grova kriminella handlingar som de kände till. En vanlig förklaring till tystnadskulturen är att den är en kvarleva av den inställning man hade i sina hemländer. Eftersom myndigheterna aldrig gjorde något för den kristna minoriteten lärde man sig att det inte lönade sig att gå till dem med klagomål eller önskemål. Den inställningen bär man med sig i det nya landet.

Det ligger säkert något i detta, men många assyrier/syrianer i Södertälje har levt hela sitt liv i Sverige. Och hemtjänsthärvan och assistanshärvan visade att man visst kunde vända sig till det offentliga bara det fanns pengar att vinna. Kanske tystnadskulturen handlade om genuin rädsla. Flera av dem som till slut bröt tystnaden och berättade för polisen vad de visste tog tillbaks allting när det blev dags för rättegång.

Berättelsen om Södertäljenätverket är en trist historia om ett gäng gangstrar som härjade ostörda och höll många hederliga assyrier/syrianer i skräck. Många kom från trasiga familjer och hamnade i den grova kriminaliteten efter att tidigt ha börjat med småbus. I en värld där förebilderna var fotbollsspelare och gangstrar var det gangstervägen som var den enda möjliga om man ville få respekt och bli rik snabbt.

Och det ville man. Kärnan i Nätverket var personer som saknade utbildning, var arbetslösa och hade skulder hos Kronofogden. När verksamheten tog fart blev de kungar i baren, rörde sig med de snyggaste tjejerna och körde fina bilar. Khouri, som de sista tio åren i frihet inte deklarerade några som helst inkomster, hade en ”gudomligt vacker” fästmö och körde en bepansrad Mercedes.

Den mördade Mohaned Ali, en utomstående (kurd från Uppsala), funderade på att för familjens skull hoppa av och leva svenssonliv med knegarjobb, men den ständiga jakten på mer pengar höll honom kvar i kriminaliteten. Som en polis uttryckte det: ”Ta fram en sedelbunt i de där kretsarna och kolla hur de här killarna reagerar, det är nästan som om pengar har en sexuell effekt.”

För denna girighet och jakt på status fick många lida. Också assyriernas/syrianernas rykte. ”Min pappa har slitit hela sitt liv och betalat skatt”, säger en syrian i Södertälje, ”sen är det rövhål som Khouri som får bli symbol för oss.”

En annan åsikt som är vanlig bland assyrierna/syrianerna är att brottslingar kommer undan för lätt. De hävdar att de kriminella kalkylerar avkastning kontra risker och kommer till att en kort tid i fängelse, som mer liknar en fritidsgård, inte är så avskräckande. Khouri sitter nu på Kumlaanstalten, som definitivt inte är någon fritidsgård, men de flesta andra dömda är idag på fri fot. Moussabrödernas syster säger i Törnkvists bok att rättssystemet i Sverige är sjukt som ger så löjliga straff.

Och också från Kumla utövar Khouri ett inflytande. Det fick Ann Törnkvist uppleva. Efter hot från gängledaren drog sig hennes ursprungliga förlag ur bokprojektet. När ett annat förlag gav ut boken censurerades en sida på Khouris begäran. Törnkvist kommenterar lakoniskt: ”Khouri vinner. Även jag följer fucking order.”

*

Jag bodde i ett och ett halvt år i Södertälje. Jag trivdes alldeles utmärkt. Som det socialdemokratiska kommunalrådet Boel Godner säger i min bok om assyriernas femtio år i Sverige är Södertälje en magisk stad. ”Det här med förtryck, förföljelse och flykt blir så konkret här med den befolkning vi har. Livet kommer nära.”

Också döden kom nära. Jag menar att det assyrisk/syrianska civilsamhället, inte minst kyrkorna, borde rannsaka sig självt efter det senaste decenniets härvor. Gjorde man tillräckligt för att motverka brottsligheten? Vilket ansvar har man för att de materialistiska värderingarna är så utbredda? Med biskopar som länge nolltaxerade har man nog inte varit en alltför god förebild.

Alla de hederliga och hårt arbetande assyrier/syrianer som gjorde min tid i Södertälje så givande bör kunna lita på att den här mörka tiden aldrig kommer igen.

SVANTE LUNDGREN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Arbeit macht frei

ARBETSFÖRMEDLING. Avskrädet ska bli guld i förmedlarens kista. ”Arbeit macht frei.” för

Dags att kräva mer

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande
Gå till Toppen