Globaliserad mångfald och enfald

Krönikor/Samhälle
Global mångfald. Hotas den av engelskan? Bilden modifierad av Opulens. Källa: Pixabay.com

HOTAT SPRÅK. Det finns otaliga exempel på hur engelska ord, fraser och grammatiska strukturer okritiskt och oreflekterat tas in svenskan. Hotar engelskan att äta upp svenska språket? Erik Cardelús försöker besvara frågan.

 

 

Typiskt svenskt novemberrusk och i väntan på bussen blir det fika. En pigg kille vid disken erbjuder mig en ”student deal” med liten ”black coffee” och ”cake”. Det livar upp och efter att ha fikat sitter jag sedan på bussen och slöläser reklamskyltar. ”Black Weekend Deals”, ”Sales och Best buy”, ”International calls and Free upgrade”. Vid en byggarbetsplats syns en stor vepa som förkunnar att ”We are looking for problem solvers to build for tomorrow”.  Jag befinner mig i Sverige.

Osökt flyter begreppet språkpolitik upp. Jag tänker på George Orwells ”Newspeak” och att den språkpolitiska temperaturen vridits upp på sistone, men ofta ganska skevt och paradoxalt. Fraser som ”i Sverige talar man svenska” och ”skärp kraven på svenskkunskaper”, ”språktest” och ”obligatorisk svenskundervisning” har blivit allt vanligare, ett hektiskt valår som detta. Men är det verkligen svenskans väl och ve som står i förgrunden när politiker går loss med sådana fraser? Eller handlar det om något annat?

Fortsätt

 

Under året har två intressanta böcker om just språkpolitik publicerats. Först ut är professorn i nordiska språk Olle Josephson med boken Språkpolitik.

Här avhandlas språkpolitik ur ett flertal perspektiv — historiskt, teoretiskt och praktiskt. Tesen är att språk både utgör och skapar makt, att olika språk och språkliga register har olika status. Högst står engelskan, vilket sammanhänger med dess globala ställning och att den dominerar i flera högstatusdomäner som vetenskap, ekonomi, IT och populärkultur. Svenskar har också en synnerligen positiv syn på engelskan, inte bara vad gäller sin egen kompetens i språket, utan också gällande användningen av engelska i samhälle och arbetsliv. Exempelvis skrivs 92,5 procent av alla vetenskapliga artiklar på engelska i vårt land och utbudet av kurser och utbildningar som ges på engelska ökar stadigt. Svenskar visar sig också värdera kunskaper i andra språk än engelska lågt, betydligt lägre än invånarna i flertalet andra jämförbara europeiska länder.

Men riskerar engelskan att ”äta upp” svenskan? Hos Josephson är svaret nej. Antalet engelska lånord begränsar sig till någon enstaka procent i en genomsnittlig dagstidningstext, betonar han. Svenskan kommer således att förbli ett livskraftigt språk här hemma, även om det finns viss risk att vi drabbas av domänförluster inom områden där engelskan dominerar.

Men är det verkligen så enkelt? Hos författaren Birgit Häggkvist framträder en delvis annorlunda bild. I boken Välkomna och Please come in ges otaliga exempel på hur engelska ord, fraser och grammatiska strukturer okritiskt och oreflekterat tas in svenskan, vilket är långt ifrån oproblematiskt.

Främst hävdas att engelskans påverkan på svenskan inte bara ska ses kvantitativt, alltså som en fråga om någon procentenhet lånord hit eller dit. Då missar man lätt poängen — att ord inte är isolerade från sin funktionella helhet och att angliseringen gör sig påmind på många olika sätt. Tydligast handlar det om att man ersätter fungerande ord, fraser, grammatiska konstruktioner och idiomatiska uttryck med engelska motsvarigheter, utan att det tillför någon högre grad av precision eller semantisk rikedom.

Hos Häggkvist ges en enorm mängd exempel från vanliga nyhetsmedier på hur detta fungerar vilseledande och att nyanser försvinner. För ”simpel” och ”vek” betyder inte samma sak som ”enkel” och ”svag”. Här finns en uppenbar nyansskillnad som går helt förlorad om vi likställer eller rent av ersätter dessa ord. Inte heller betyder ”springa in i”, ”adressera”, ”profitera” eller ”uttrycka koncern” samma sak på engelska som på svenska. Eller särskrivningarna som så ofta ställs i skottgluggen. ”Blå bär” och ”sjuk syster”. Man behöver inte vara löddrande språkpolis eller bitter svensklärare för att irriteras av dem.

Sammantaget menar Häggkvist att det inte finns något per automatik farligt i att låna ord. Lånat har vi alltid gjort — på medeltiden från latinet och sedan tyskan, senare på 1700-talet från franskan och därefter från engelskan. Skadan uppkommer då lånen görs okritiskt och oreflekterat, när betydelser och nyansskillnader går förlorade.

Så viktigast av allt är att svenskan ”hålls i arbete”, enligt Häggkvist, samt att vi inte sätter vårt eget språk på undantag och låter det tappa i användning. För det är genom att oupphörligen användas och värdesättas som språket förökas, förnyas och berikas.

Själv tänker jag på den enorma språkrikedom som omger oss idag, i synnerhet i våra större städer. Överallt talas olika språk — spanska, arabiska, somaliska, ryska, grekiska, för att bara nämna några. Hur ofta visas något större intresse för dessa språk i offentligheten? När låter vi dessa språk befrukta det svenska språket och det svenska kulturlivet? När hörde vi senast om en makthavare som studerar spanska, läser rysk poesi eller lyssnar på portugisisk fadomusik? Dessutom har intresset för att studera moderna språk sjunkit under de senaste decennierna, både i skolan och på högskolan. Någonstans är det något som skaver när den kulturella enfalden lockar mer än mångfalden.

Men självklart behöver vi inte bli alarmistiska. I strikt mening klarar vi oss med svenska och engelska. På liknande sätt som vi klarar oss med svartvit tv, vitaminberikad havregrynsgröt och samma färg på kläderna året om.

Torftighet kan rent av vara praktisk, eftersom den inte väcker så många frågor och funderingar. Kursen hålls rak genom livet. Och blir det trots allt för tomt och trist på motorvägen, kan man alltid svänga av till Mall of Scandinavia och shoppa ”smart deals” på Black Friday.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen