Gemensamt kan vi förändra toxiska könsroller

Krönikor/Samhälle
Montage: C Altgård / Opulens.

GENUS. Vi är alla infekterade av toxiska könsroller. Vi hanterar, lider av dem och tvingar dem på andra. Varje dag. Det är därför vi behöver hjälpas åt, för förändring, menar Myra Åhbeck Öhrman.

 

 

Toxisk maskulinitet är tanken om att samhället upprätthåller föreställningar om hur män ska bete sig, som är skadliga både för männen själva och alla som omger dem.

Män lär sig att inte visa sig svaga, att bita ihop istället för att be om hjälp, och att slå tillbaka istället för att bli ledsna. En man misslyckas inte, känner inget och skyr inga medel för att nå toppen.

Eftersom de är för stolta att be om hjälp och saknar verktyg för att skapa meningsfulla relationer är de ofta oerhört ensamma — till och med när de omges av andra människor.

Det är lite för bekvämt att skylla det här på någon annan. Helst på något abstrakt som “samhället” eller “patriarkatet”, utan att reflektera över att samhället och patriarkatet — det är ju vi.

Om hälften av befolkningen i olika grad fostras till känslomässigt stympade individualister får det så klart konsekvenser. Män begår brott. Utsätter andra för våld. Blir deprimerade, börjar missbruka något, vad som helst, för att stänga av huvudet och slippa hantera misslyckanden och närhet. De dör oftare i förtid, av saker som riskbeteenden och suicid.

Det är både sorgligt och skadligt.

Det är lite för bekvämt att skylla det här på någon annan. Helst på något abstrakt som “samhället” eller “patriarkatet”, utan att reflektera över att samhället och patriarkatet — det är ju vi. Vi glömmer ganska lätt att vi faktiskt formats av precis de tankemönster som skadar oss.

“Nä”, säger du nu, “jag har minsann aldrig tvingat någon att vara så där”. De flesta av oss vill inte se oss själva som förövare. Vi bryr oss om människor och samhällsutvecklingen, tror på jämställdhet och tolerans.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Men illvilja är ingen förutsättning för att skada andra eller tvinga in dem i snäva förväntningar på hur de borde agera. Pappan som säger åt sin son att sluta gråta, gör det för att han vet hur han själv straffats när han uttryckt känslor. Kvinnan som blir arg när mannen som säger nej till hennes sexuella invit, gör det för att hon lärt sig att män alltid vill ha sex. Annars är det något som är fel.

Ingen av dem agerar med avsikten att upprätthålla skadliga strukturer. Men budskapet de sänder ut är otvetydigt format av vad vi själva lärt oss att män borde vara.

Att i varje val vi gör gå emot det maskineri människor byggt upp, under tusentals år, är både jobbigt och tidskrävande.

Om vi ska ha en chans att förändra dessa strukturer behöver vi ta ansvar för dem och inse att vi alla är både offer och förövare. Att det, som med så mycket annat i vår bristfälliga mänskliga natur, är förståeligt att agera på det sätt vi lärt oss att göra.

Kvinnor i Sverige plågar inte sig själva med dieter, operationer och opraktiska kläder för att någon har satt en pistol mot deras huvud. De stressar inte över att de borde skaffa familj för att deras ekonomiska framtid är beroende av det.

På papperet har de allra flesta av oss friheten att välja precis vad vi vill, och ändå väljer vi så ofta obekväma alternativ. Precis samma sak gäller för män och toxisk maskulinitet.

Vi väljer ofta som vi gör för att det är vad som förväntas av oss. För att slippa dömande blickar eller att sticka ut i flocken. Det handlar inte om att tillfredsställa varken män eller kvinnor, utan samhället — människor i stort.

Mänskligheten kom inte dit där vi är idag genom att vara individualister. Vi vill skapa större sammanhang där vi kan passa in, sätta regler för hur vi ska förhålla oss till saker. En förutsättning för utveckling är att vi byggt ett fungerande samhällsmaskineri som ger oss en stabil grund från vilken vi kan utgå och blicka framåt.

Att i varje val vi gör gå emot det maskineri människor byggt upp, under tusentals år, är både jobbigt och tidskrävande. Människor, vars identitet inte passar in i de roller som ställts upp, kan vittna om det. Till och med de måste göra eftergifter ibland för att orka — eller gör dem utan att tänka.

Vi är alla infekterade av toxiska könsroller. Vi hanterar, lider av dem och tvingar dem på andra. Varje dag. Det är därför vi behöver hjälpas åt. Lösningen är inte individualism, utan att justera maskineriet, lite i taget, tillsammans.

MYRA ÅHBECK ÖHRMAN

Myra Åhbeck Öhrman är frilansande skribent, föreläsare och debattör med inriktning på en spretig blandning av internetkultur, jämställdhetsfrågor och antifascism. Senast verksam som kampanjansvarig och granskare i den antirasistiska organisationen ”Inte rasist, men…”. Har bott största delen av sitt liv i den norrländska glesbygden, men inte ens det kunde riktigt ta stockholmaren ur henne.

Det senaste från Krönikor

Dags att kräva mer

HINDER. Ett nyliberalt system sätter prislappar på rättigheter, skapar hinder och exkluderande
Gå till Toppen