OSYNLIGGJORDA. “Jag hoppade på soffan och ropade, där är grillen vi brukar äta på, den där vägen går jag till skolan. Nyheten om ännu ett värdetransportrån gick mig rakt över huvudet. Platsen där jag bodde hade erkänts som plats”, skriver Bim Eriksson.
Om man åker den röda tunnelbanelinjen mot Norsborg i Stockholms så skulle man kunna tro att slutstationen är just Norsborg. Men så är det inte, för Norsborg finns inte, inte heller Akalla och Hässelby. Förorten finns inte. Tunnelbanelinjen och de geografiska platserna går upp i rök och suddas ut någonstans där överrepresentationen av vithet och höginkomsttagare slutar.
Förorten är en kuliss, boven i ett kriminaldrama. Om man helt objektivt ska skissa förortens fantombild enligt media och litteratursveriges vittnesmål så är förorten inte en plats man bor på, det är på sin höjd en plats man med motvilja hör om.
Men det är ett vittnesmål på falska grunder. För ingen av dem har varit där och det är precis det som är problemet.
När jag växte upp förlorade jag mig i berättelser och sagor, oavsett om det var drömmen om det svindlande romansen eller att äntligen få antagningsbeskedet från Hogwarts, skolan för häxkonster och trolldom från Harry Potter-böckerna. Jag ville byta ut min verklighet mot sagornas, för sagorna och de litterära verkens existens erkändes, det gjorde inte våran.
Första gången jag såg platsen Botkyrka på TV var jag för liten för att förstå vad som hade hänt. Men jag minns att mina ögon blev stora samtidigt som adrenalin och förväntan började pumpa i kroppen. Jag hoppade på soffan och ropade, där är grillen vi brukar äta på, den där vägen går jag till skolan. Det utbrända bilskelettet och nyheten om ännu ett värdetransportrån gick mig rakt över huvudet. Platsen där jag bodde hade erkänts som plats. Vi finns.
Det här var långt innan jag förstod att det enda som får mediekåren att åka till förorten är när de kan få möjlighet att rapportera om någonting som kan liknas vid ett kriminaldrama. Kidsen i förorten skulle kunna hitta botemedlet mot cancer utan att någon skulle veta om det, för inte en enda trött journalist från riksmedia skulle ta sig dit.
Första gången jag hittade min hemort i litteraturen var för tre år sedan i Jonas Hassen Kemiris bok Allt jag inte minns. Egentligen helt obetydligt. En mening om en innebandymatch i Tumba. Sen en annan mening om någon som kände någon i Alby. Inte mer än så, men trots det var min reaktion densamma som vid nyhetsinslaget. Vi finns.
När jag började på konstskola fick jag smaka på hur jobbigt det var för andra att vi faktiskt fanns. Många hälsade inte på mig i korridoren, folk klädde sig i svenska modemärken som jag aldrig hade hört hört om, antingen perfekt och elegant eller medvetet slarvig och skrynkligt. Det blev jobbigt när jag pratade politik och feminism hade ännu inte blivit mode.
Att med noll kulturellt kapital ta sig in i grupper med detsamma är svårt, obehagligt och för många helt omöjligt, det kan alla som gjort eller försökt göra den resan intyga. Det är därför media och litteraturscenen är så intakt. Det är därför platser som Alby, Gottsunda, Tensta och Biskopsgården inte är annat än kulisser i kriminalromaner och storsäljande berättelser som den om helikopterrånet. Att så kallade intellektuella fortsätter skriva romaner där storstäder behandlas som öar med djupa vallgravar mot förorten känns väldigt tunt och ointellektuellt.
Jag vill läsa om gräsmattan i Norsborg där jag som 17-åring för första gången vågade hålla min blivande pojkvän i handen. Jag vill läsa om Albyskolan där vi gick på teater men som kommunen sedan rev. Jag vill läsa om kärleksdraman på Tunaskolan och skräcknoveller som utspelar sig i de hundraåriga trähusen vid Albysjön.
För ni vet.
Livet händer.
Även i förorten.
bim.eriksson@opulens.se
