För allt gott vi i detta liv kan skapa

Krönikor/Samhälle
Demonstration i Afrin, Syrien, i förra veckan mot Turkiets anfall.

AFRIN. Det var trettioett år sedan, luften vibrerade av stridsplanen, och historiska minnesplatser, hem och hus brann ännu en gång. Efter år av inbördeskrig och sedan krig mellan grannländer föddes jag i mitt dåvarande hem i iranska Hamedan. Samma sak ser vi nu igen, ett anfall, förflyttad i tid och rum, i en ny kontext och med andra specifika skäl.

Så likt, så avlägset. För varje erfarenhet vi delar, skiljer sig dubbla erfarenheter åt.

Jag mötte världen trettio år tidigare och 150 mil från nordvästra Syrien och dagens Afrin, föddes in i ett annat språk och levde ett annat liv. Jag var till skillnad från er i Afrin inte förföljd på grund av det namn jag bar eller för mina lokala kommunföreträdares ideologi eller värderingar. Men liksom ni förföljdes jag för den mark jag stod på. Vi överlevde, kommer att överleva tillsammans, ett politiskt krig, ett resurskrig, ännu fler långa år av flykt och hemfärd om vartannat. Stanna upp, resa sig igen och lämna. Därför är jag där jag är idag. Tre gånger så långt bort som där jag var 1986.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Kära kämpar i Afrin. Kanske är det för att jag ser mitt eget ansikte i era. Kanske är det för att jag ser er göra något som enbart samlade krafter kan. Ser er stanna kvar, kämpa emot, istället för att fly – inte för att flykten är något ont eller skamligt, utan för att ni lyckats bygga upp något nytt. Kanske är det för att våra värderingar är så snarlika, för att ni vänder upp och ner på vilka som lär ut och vilka som har att lära. För att jag en gång fick en droppe blod och bilden av rök som steg upp i himlen inpräntat i kroppen. För att i den stunden jag föddes i ett hem och inte på ett sjukhus, överbelamrad av tjutande larm som sade: gå inte ut! I den stunden dog viljan till livslöshet i mig men också valen, eller illusionerna om de fria sådana. Om att bli given det man inte kämpar för att få.

Genom min moders händer fanns sjukhuskläder för de sårade, genom era finns vatten, mat och någonstans att slå sig ner för dagens drabbade. Genom era ord en varning, genom era löften ett brott mot det som varit. Genom er transparens öppenhet. Genom ert allvar möjlighet till skratt.

Afrin, det tog våra journalister en och en halv dag och mig en halv innan vi spred vidare det som händer er: Jag försöker göra om och rätt. Vi har svårt att prioritera och komma ur våra egna livs små detaljer, vanor och ovanor i den här delen av världen. En lyx jag hoppas ni en dag kan unna er, men väljer bort. För ni påminner mig om att inte fastna i bekvämlighetens fälla.

Ni är många, i och utanför Afrin, som stred mot de som vi helst blundar för, som gör det som vi inte ens kan tänka oss, mot dem som dödar, förslavar och dominerar. De har hetat Daesh, grå vargar, al-musra och turkiska armén, fascisterna bär många namn. Vi är ännu fler, som strider mot det andra blundar för, det de ursäktar, och som gör det inte alla förstår. Förtryckarna har många namn även här.

Där de förvanskar genom propaganda ska vi bringa klarhet. Men bäst av allt – lära ut klarhetens metod till att förstå komplexiteter. Inget imponerar på mig så som just det – att i kris bryta ner det komplexa i enkelhet och finfördela och urskilja nyanser i det enkla, när utrymmet finns.

På lördag är det enkla att skrika på gatorna. Alla andra dagar gör vi plats för det skiftande, för skillnaderna. Alla andra dagar bygger vi hinder för deras infrastruktur, skapar egna vägar att mötas på – istället för separeras – där vi ska promenera, vandra, strosa och utforska. Inte flyendes till eller från, utan gå lugnt och ha hjärtat med oss för allt gott i detta liv vi kan skapa.

SAMIRA ARIADAD

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Samira Ariadad

 

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen