Extra: Ironichock i svensk press

Media/Samhälle
Foto: Werner Moser

SKANDALRUBRIKER. Svensk kvällspress borde sluta med sina ironiska blinkningar till läsarna i form av rubriker och vinklar. Ja, det låter verkligen humorlöst, men det sviktande förtroendet för medier är tyvärr inget att skämta om numera.

När Expressen (19/1) sätter rubben ”Alexander Skarsgårds svåra förbannelse” på sitt digitala löp räknar de kallt med att läsarna ska le snett och förhoppningsvis såväl klicka som sprida den vidare. ”Förbannelsen” är nämligen inte vad en seriös tidning skulle syfta på i ett skådespelarporträtt – upprepade skador vid filminspelningar, till exempel, eller en dödlig sjukdom som drabbar släkting efter släkting – utan det faktum att vår hetaste Hollywood-export ur klanen Skarsgård är så nedrans … het. Hö hö. Det finns inga citationstecken i rubriken, ingen ledtråd om att det rör sig om en ”snyggförbannelse” (suck!). Bara den där osynliga lilla blinkningen till läsaren att ”det här är inte på allvar”.

Rubriken om Alexander Skarsgårds fruktansvärda hunkighet är bara ett exempel på det växande ironifenomenet i svenska medier, framför allt i kvällspressen men även lokalt. Ironitrenden ska läggas till en existerande, också den potentiellt skadlig tidningstöntighet: egenkomponerade, tonårshumoristiska rubrikord av typen ”bajschock” (”Kändisparets bajschock på charterhotellet”), som blivit så vanligt förekommande att de parodieras och raljeras över så gott som dagligen i sociala medier. Nyhetsjournalistiken är inte förskonad; i dag kan statsminister Löfven såväl som en Ingrosso bli föremål för den typen av rubriker och vinklingar.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

Förutom att medierna urholkar den egna seriositeten – även den som drar på mungiporna åt ironiska eller överdrivna rubbar måste ju samtidigt se det löjliga i dem – finns ett ”vargen kommer”-problem här. För om hälften av alla ”chocker”, ”förbannelser” och ”kriser” handlar om celebriteters skrynkliga klänningar eller misslyckade semestrar, vad är då ett kärnvapenkrig mellan USA och Nordkorea? Eller för att ta ett mer vardagligt nyhetsexempel: en ministeravgång, en familjetragedi eller en flygkrasch? Vilka ord finns kvar för att beskriva dessa när de tyngsta redan har slösats på bagateller?

Medborgare i alla åldrar riskerar att vända sig till propaganda- och amatörsajter för att få information om samhället och viktiga nyhetshändelser – eller att helt upphöra att konsumera annat än den egna filterbubblan av kusinens lyxiga semesterresor och favoritkändisens dagliga outfits.

Etiskt sett är det dessutom tveksamt att över huvud taget använda ironi på det här sättet. Hur ska ovana (exempelvis unga) mediekonsumenter förstå att en viss rubrik inte är allvarligt menad när rubriken över och under på samma nyhetssajt är det? Många av oss som föreläser om källkritik ute i skolorna märker av en allt brantare uppförsbacke när det gäller att få elever att förstå skillnaden mellan oseriösa sajter och oberoende nyhetsjournalistik. Vi lär ha ett sisyfosarbete framför oss om de sistnämnda avsändarna ska börja flabba bort sin trovärdighet på eget bevåg.

LISA BJURWALD

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

 

 

 

 

Det senaste från Media

Gå till Toppen