Dolores sjöng för oss som inte visste hur vi skulle välja livet

Krönikor/Samhälle.
Dolores O’Riordan (Foto: Alterna2.com)

PSYKISK OHÄLSA. The Cranberries Zombie är en av få låtar jag kan utantill. Liksom Cures Pictures of you och Eva Dahlgrens Räds ej natten. Jag är kass på att memorera. Men det kommer sig att jag blir sittande måndagen den 15 januari tänkande på två texter, varav den ena är Zombie, den andra Rosa Luxemburgs Brev från fängelset. Jag kan inte lova att allt kommer att hålla ihop.

När jag skrevs ut från psyket sommaren 1994 köpte jag två blommiga fåtöljer, en katt och The Cranberries två första skivor. Det finns en videoinspelning där min katt Leopold leker i ett soldränkt rum och Dolores O’Riordan sjunger i bakgrunden. Det var en för jävla jobbig tid, jag hetsåt dagarna igenom, men just det minnet – fåtöljerna, Leopold, Dolores – är ljust.

Jag hade befunnit mig på en låst psykiatrisk avdelning sedan hösten, inlagd för anorexi och depression. Eftersom jag inte var tillräckligt motiverad skrevs jag ut efter tre månader, blev ännu smalare och föll djupare ner i depression, blev inskriven igen och så rädd för att bli utskriven att jag gick med på allt. Det finns mycket att säga om behandlingar av ätstörningar, det får bli en annan text, men jag tyckte om att vara på avdelning 102. Jag kände mig trygg.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

En av de jag umgicks mest med var en kvinna som ibland dansade på borden i leopardmönstrade tights och blev remmad. I perioder var hon fruktansvärt deprimerad och ville inte prata alls. Då satt vi bara tillsammans. En annan av patienterna blev min bästa vän och flyttade hem till mig. Jag sjöng ”Räds ej natten” för henne så att hon skulle somna. En gång när jag inte var hemma tog hon en överdos. Det skulle bli många sådana. För oss båda. Vi slogs mot självföraktet men hade inga bra redskap. Vi ville välja livet, men visste inte hur. Vi hade varandra. Vi lyssnade på Dolores som sjöng ”Another mother’s breaking, heart is taking over, when the violence causes silence, we must be mistaken”.

Den 15 januari hittades Dolores död på ett hotellrum i London. Jag läser att hon var diagnosticerad bipolär. I en intervju säger hon att hon alltid varit ”self loathing”, vilket lett till ätstörningar och krascher. Dödsorsaken är i skrivande stund ej fastställd.

Samma dag för nittionio år sedan mördades socialisten och agitatorn Rosa Luxemburg i Berlin och hennes kropp slängdes i Landwehrkanal. Bara dödsdatumet för henne samman med O’Riordan men jag tänker ändå på vad den här världen gör med oss och vilka vi får vara. Hur vi trängs undan till platser där det kan bli omöjligt att existera.

Rosa Luxemburg satt fängslad i perioder. Hon rasade mot Tysklands medverkan i det som skulle bli första världskriget. Hon försökte samla människor till motstånd. Hennes Brev från fängelset var en bibel för mig när jag försökte hitta kraft och mod för att orka. Hon skriver till en vän: ”Det finns inget mer föränderligt än den mänskliga psykologien. Till och med massornas psyke rymmer alltid inom sig som Thalatta, det eviga havet, alla latenta möjligheter: dödens vindstilla och brusande storm, den lägsta feghet och det vildaste hjältemod. Massan är alltid den som den i enlighet med tidsomständigheterna måste vara, och den är alltid beredd att bli något totalt annat än den synes vara”.

Hon avslutar brevet: ”Så, och nu farväl, goda tappra flicka. Gud vet, när jag igen kommer att skriva till dig, jag har för närvarande ingen skrivlust. Men detta brev var jag dig skyldig. Kyss och hårt handslag”.

ANNA JÖRGENSDOTTER
anna.jorgensdotter@opulens.se

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

0 0kr