Det var inte jättekul att pappa dog

Krönikor/Samhälle
Collage: C Altgård / Opulens. Bildkälla: Pixabay.com

SPRÅKET. Christian Wåhlander begrundar hur språkbruket har förändrats från 70-talet fram till idag och drar slutsatser beträffande hur överklassens attityder sipprat ner till bredare folklager. Vikten av att visa upp en glad fasad är det som gäller.

 

Pappa dog för några år sen. År 2012. Det var inte jättekul faktiskt.
Nähä. Okej, det kan man ju förstå. Jättekul kan det ju knappast ha varit.
Nä, precis. Men man överlever ju. Ja, inte han då, förstås.

Ja, så där kan det låta ungefär. Nu förtiden alltså. På sjuttiotalet hade det dock låtit så här istället:

Pappa dog för några år sen. År 1972. Det var väldigt sorgligt.
Ja, det kan man ju förstå.
Ja, precis.

Lite mer ordkargt. Men ordkargheten berodde inte på att man pratade mindre egentligen, utan den berodde på att man på den tiden inte behövde hantera den sjukdom som kallas ”positivus hystericus”, och som cirka 99 procent av befolkningen tyvärr smittats av.

Det är ju nämligen så att när allt som är tråkigt, sorgligt, hemskt och så vidare måste omskrivas enligt positivus hystericus-principen så blir det per automatik mer ordrikt. Vilket beror på att man måste hantera de helt opassande positiva orden med ord som negerar dem.

Låt oss titta på den första meningen igen – då ser vi att ett ”inte” kläms in före det synnerligen positiva ordet ”jättekul”, för att visa att detta var nånting som egentligen var negativt. Och i den sista meningen kommer den positiva syn som MÅSTE genomsyra alla situationer fram genom ett framkrystat ’men man överlever ju’, för att visa att man verkligen inte är nån negativ gnällspik inte, trots att man helt oförskyllt råkat drabbas av nåt som ”inte är jättekul”, till exempel att ens ena förälder avlidit.

Oj, mitt ben amputerades just: lite småtrist.

Här ser vi att det faktiskt får komma in lite deppiga ord även i dagens glädjefyllda tidevarv, men då endast om de förminskas genom andra ord: ”lite” och ”små”.

Den sista vita noshörningen dog just. Halvsurt.

Det är för sent att göra nåt åt den globala uppvärmningen. Inte supernajs.

Ja, där blev det åter en negerad positivitet. Sak samma, förminskad negativitet eller negerad positivitet, slutresultatet ger ändå en liten air av nåt som inte är helt ledsamt, utan åtminstone lite bra och trevligt när man så där riktigt tänker efter.

Dock, till och med nuförtiden, i vissa ofattbara extremfall, så kan man faktiskt använda sig av rena rama negativiteter för att visa den enorma omfattningen av det fruktansvärda som just hänt:

Zlatan har köpt in sig i Hammarby… Vilken Judas. Ett sånt as! Så vidrigt gjort! Äckelpotta!
Och så vidare.

Detta visar att det någonstans trots allt finns kapacitet för att med sina läppar forma ord som inte innehåller hyllningar till det jätteskojsiga här i livet, men man måste som sagt förstå att detta endast kan ske när världen är på väg att fullständigt upphöra, som i det nästan onämnbart ruskiga exemplet med Zlatan här ovan.

Varifrån kommer då denna vidriga (inte superhärliga) sjukdom? Slog den ned som en blixt från en klar himmel kanske? Ånej, så funkar det inte. Som så mycket annat så har denna positiva syn på saker och ting tricklat down från de lite högre samhällsskikten. Ni vet säkert allihop att det är de där rika och fina människorna med schyssta stamtavlor som sätter normen för hur livet bör genomlevas.

För länge sen satt Gustav Vasa och hans familj och hov och riddare och smaskade i sig hordvis av mat, frossade rentav, medan stora delar av befolkningen svalt och levde i totalt mörker. Idag kan vem som helst frossa i sig ett julbord, och när som helst på året dessutom.

På sjuttiotalet var det bara de värsta moderatstropparna som spelade golf och spekulerade i aktier, nu är man fullständigt onormal om man inte har en rejäl aktieportfölj under armen och mängder av järnnior i garderoben. På samma sjuttiotal var det endast de mest kända kändisarna, och de mest jetsetande jetsetarna som lät sig snittas och skäras och sys av en dyr plastikkirurg, och då förfasade sig dessutom resten av befolkningen och kallade det ”onaturligt”, och i vissa fall till och med ”vidrigt”.

Idag är man ju en total fjant om man inte åtminstone rakat hela kroppen och injicerat ett par kilo silikon eller liknande på de rätta ställena. Men helst ska man ju förstås även ha skurit upp ansiktet på längden och tvären, åtminstone om man fyllt trettio ålderstyngda och rynkframkallande år.

Inom parentes sagt vet jag personligen inte så mycket om alla dessa ”skönhetsbehandlingar” som omger oss lyckliga människor i dessa tider, men jag vågar heller inte googla kring ämnet, eftersom jag då för flera år framåt kommer att få annonser om plastikkirurgi på varenda internetsida jag surfar in på, och på Facebook och alla andra uppkopplade ställen. Det kallas smart marknadsföring, och det är på just det sättet Google och Facebook blivit så stormrika som de faktiskt är. Det kallar jag smart! Riktigt riktigt smart. Men kanske inte superkul för mig personligen med alla dessa förbannade hjärndödande intellektuellt förolämpande annonser som förföljer mig efter varenda googlesökning.

Ja, och i den trivsamma överklasskulturen så gäller det att alltid tänka på fasaden, att visa upp ett glatt fejs, att inte tynga andra med sina problem. För då får man inte vara med i klubben längre nämligen, för då är man i princip en loser, en svag människa, nån som inte genom ren karaktärsstyrka och tankekraft kan förstå hur härligt och fint allting är. Nej, då kan man bli nån som fuckar upp stämningen, och likna nån som kanske till och med ställer krav, nån som har behov. Nån underhuggare som vill ha högre lön, till exempel. Nån som vill ha rimliga arbetsvillkor, nån som vill ha sin del av kakan, vilket innebär att du förlorar en del av din.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Nej, så vill vi inte ha det! Bliv vid din läst, var nöjd med det du har – var positiv! Gnäll inte!

Såja, och sålunda ler vi mot varandra nu tycker jag, för enligt en moderat är det bästa du kan göra för din medmänniska, till exempel en tiggare, att le mot den. Då förändras den tiggarens liv, och allt blir positivt och härligt.

Och hade tiggaren en mobil så är det ingen tiggare, för då är hen rik, annars skulle hen inte kunna ha råd med en mobil! Så på det sättet finns det egentligen inte en enda fattig jävel i hela landet, utan alla har det jättebra, och det är bara upp till var och en att gråta av ren lycka och förstå att allt handlar ju bara om ens egen inställning till livet.

Oj, min hund dog nu också. Känns lite sådär faktiskt.

CHRISTIAN WÅHLANDER

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller