PANDEMI. Coronavirusets sociala, ekonomiska och politiska effekter kan leda till två möjliga scenarier för världen. En mer desintegrerad, fattigare och oroligare värld. Eller en mer integrerad, rikare och öppnare värld. Hur saker och ting kommer att utveckla sig beror även på hur vi agerar eller inte agerar.
Coronaviruset skiljer sig mycket från andra historiska pandemier, bland annat eftersom att den äger rum i en tid när världen är mer integrerad än någonsin. Även om många experter, debattörer och aktivister skriver om vikten av ett mer globalt samarbete så finns det också en motsatt trend. Nämligen den att man anser, eller hoppas på, att viruset ska ses som ett bevis på att den globala utvecklingen måste upphöra till förmån för nationalstatens primat.
Saken är dock den att de nationalistiska och antiglobalistiska förhoppningarna är både felaktiga, falska och rent av farliga för människans frihet och säkerhet. Exempelvis digerdöden, som resulterade i flera miljontals döda i Europa under 1300-talet, ägde rum i en tid utan flygtransporter och storskalig turism. Majoriteten av människorna föddes, levde och dog i samma lokala omgivning.
Historien visar också att pandemier inte bryr sig om av människor skapade gränser. Argumentet om att stängda gränser kunde ha förhindrat viruset har ingen vetenskaplig förankring. När pandemin har blivit upptäckt är den redan utspridd globalt. Man kan säga att ett virus som corona förvandlar hela världen till ett land. Stängda gränser mellan länder och regioner blir lika ineffektiva som stängda gränser mellan orter och städer.
Pandemier diskriminerar inte rörande identifikation. Ändå förekommer det rasism och sociala fobier i diskussioner och uppmaningar, som att man i London inte ska gå till Chinatown eller som när USA:s president Donald Trump använder begreppet ”Chinese virus”. Många ”vanliga människor” har svårt att tänka universellt och beter sig istället rasistiskt och nationalistiskt.
Lösningen på pandemiproblemet är framför allt fortsatt globalisering. Lösningen hänger mycket på den teknologiska utvecklingen rörande Artificiell intelligens (AI), robotar, blockchain och annat som kan användas i hälsosektorn. Coronaviruset kan också ses som en påminnelse över att globalisering inte bara handlar om ekonomiska aspekter. Hälsa är bland annat ett viktigt mål i FN:s 2030 agenda.
Som historikern Yuval Noah Harari, känd för sin bok 21 lessons for 21st century vilken jag skrev om när den kom ut ifjol, menar att det finns lösningar som kan göras globalt. Det handlar om att länder måste dela med sig av information och medicinskt stöd samt att skapa ett globalt skyddsnät för de fattigaste länderna. Andra exempel på lösningar finns formulerade av professorn i hälsoekonomi Josephine Borghi som via organisationen Demokrati Utan Gränser skriver om behovet av en global hälsomyndighet i kombination med ett demokratiskt valt Världsparlament.
Kommuner, stater och unioner måste handla universellt och kosmopolitiskt.
Det finns liksom ingen nationell suveränitet i pandemihantering. Kommuner, stater och unioner måste handla universellt och kosmopolitiskt. Man skulle kunna tala om en nödvändig övergång från idéer om nationalstatsmodellen till universalstatsmodellen – där staten finns för människan, klimatet och planeten. I sin tur kräver det ingen ”världsregering” med en president men mänskligheten bör skapa nödvändiga gemensamma institutioner.
I slutändan handlar hanteringen av coronaviruset om vilja och idéer. Virusets problematik skulle kunna hanteras mer effektivt om fler kunde agera som ansvarsfulla och solidariska världsmedborgare. För det handlar trots allt om ett ödesval om framtiden – en värld som är mer segregerad, fattigare och oroligare eller en värld som är mer integrerad, rikare och öppnare. Vi har fortfarande möjligheter att säkra att det rätta scenariot förvandlas till en framtida verklighet.
vladan.lausevic@opulens.se
