CORONA. “Nu kan vem som helst vråla och vräka ut sin oro, förskräckelse och panik, peka ut syndabockar och fuldissa myndigheter, baktala medicinska experter och håna politiker.” Erik Cardelús om att pandemidramatik inte är något nytt under solen men att världens befolkning, till skillnad från under digerdöden och svininfluensan, nu blivit sina egna medieproducenter.
Vårdapplåd, flockimmunitet, balkongsång, toapappersbunkring, saxofonsessions, plana kurvan, after-ski-vansinne – mycket har vi levt och överlevt sedan coronaviruset började härja kring årsskiftet. Det nya decenniet har onekligen fått en rivstart.
Men dramatiken är inte ny. 1300-talets digerdöd, pestutbrotten under följande sekler, det tidiga 1900-talets spanska sjuka, alla var de långt större och dödligare pandemier, men utan detta extraordinära mediala påslag.
Även 2009 års svininfluensa spred panik och förödelse, med massvaccinering och narkolepsikomplikationer. Men då saknade merparten av världsbefolkningen en smartphone och kunde inte vräka ut sina känslor på sociala medier så lätt. Den massiva övergången från mediekonsument till också medieproducent hade ännu inte skett i full skala.
Nu kan vem som helst vråla och vräka ut sin oro, förskräckelse och panik, peka ut syndabockar och fuldissa myndigheter, baktala medicinska experter och håna politiker. Behövs mod och motivation, finns alltid lajkokratins hejaklackar som jobbar dygnet runt. Och socialt beteende är – i likhet med virus – smittsamt. Och med globalkonkurrensen, den nervösa kvartalskapitalismen, de djupnande klyftorna och de florerande fejknyheterna blir det ännu mer fart och fläkt.
Det är lätt att bli förskräckt och förundrad över hur många som reagerar på denna nödsituation. Från det hänsynslösa kamikazebeteendet på after-skin till tvärsäkerheten och de svallande känsloutbrotten på sociala medier. Det är lätt att förfäras över alla lekmän som dömer ut expertisen och som själv sätter sig i position att tycka till vitt och brett. Lätt blir det också att tycka synd om människorna, precis som Indras dotter i Strindbergs Drömspel. Tankar som går till de sjuka och drabbade, men också till alla de som dras ner i det ekonomiska slukhålet.
Det blir ändå lättast att hysa beundran och tacksamhet för vårdpersonalen, som verkar i ett välfärdssystem som ingalunda är perfekt, men som byggts upp i bred uppslutning och solidaritet. Vårdpersonalen som med pliktkänsla och högburet huvud kämpar på, mitt bland alla stollar och stollerier som omger oss i dessa panikanstrukna och syndabocksdrivande dagar.
