Den våldsamma arbetslinjen

Krönikor/Samhälle
Montage: C Altgård / Opulens.

KLASS. Den styrande klassen vet att en lycklig och produktiv befolkning med en massa fritid är farlig, så den som inte villigt binder sig till arbetsdisciplinen ses som värdelös, inte värd att ha det lugnt och bekvämt — och högern mässar sitt ”arbete ska löna sig”, skriver Anna Jörgensdotter.

 

 

Jag ser på displayen att det är försäkringskassan som ringer, blir kallsvettig och pallar inte svara — fast jag vet att det är ekonomiskt avgörande. De kommer att ställa frågor om arbete och utbrändhet som jag inte kommer att kunna svara rätt på.

Ibland måste jag till exempel tvinga mig att jobba fast det snurrar i huvudet. Som nu när jag skriver den här texten, bokstäverna på dataskärmen flimrar. Jag arbetar inte tydligt halvtid enligt dom, kan inte säga när jag kommer att må bättre. Jag lider, som så många andra, av myndighetsfobi. Minns den gången som soc ville att jag skulle göra mig av med mina katter för att de kostade i matpengar. Och genom åren har jag samlat många exempel från migrationsverket och gränspolisen. Det tycks som om dessa myndigheter existerar för att sparka på de som redan ligger. För att inympa skuld och skam i de kroppar som inte klarar arbete, inte är inne i systemet, onyttiga.

I Veckans fråga i tidningen ETC diskuteras stress och hur den kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och därmed för tidig död. ”Det är den ihållande stressen som man inte får någon återhämtning ifrån som är skadlig”. Stressen påverkar bildningen av ateroskleros, det vill säga åderförkalkning. Detta är ju inget som myndigheter eller arbetsköpare skyltar med, att de bygger mordvapen.

Jag har svartjobbande vänner som slitit ut sig, blivit deprimerade, men eftersom inga alternativ för överlevnad funnits (och det inte gått att vända sig till någon) har de fortsatt jobba. En ung kille berättar om ett jobb som han sa upp sig ifrån, där han fick ryggproblem och inte kunde sova och ändå inte kunde betala sina räkningar. ”De tog så mycket mer än jag fick tillbaka, och så kan väl en människa inte leva?”

I Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin frågar Roland Paulsen varför vi inte jobbar fyra timmar om dagen när det finns bevis på att den tiden räcker för att det som behövs göras ska bli gjort. Förut arbetade vi för tillväxt men nu ska jobb skapas av tillväxten. Och ingen ifrågasätter arbetslinjen.

I boken Bullshit jobs skriver David Graeber att i början av 1900-talet räknade människor med att teknologin skulle göra att vi bara behövde arbeta femton timmar i veckan, men istället för att arbetet minskat har det ökat drastiskt. I den utvecklade världen är en tredjedel av alla jobb inom tjänster, finanser och administration. Det rör sig om jobb som inte tycks bidra med något alls till samhället. Det sociala värdet är intimt sammankopplat med det ekonomiska värdet, och arbetet har blivit ett mål i sig. Primärt utvecklat till att vara en form för disciplin och självuppoffring. De produktiva jobben har automatiserats bort, som inom omvårdnad eller lantbruk. Men, skriver Graeber, istället för att minska antalet arbetstimmar för att frigöra tid för egna projekt, nöjen, visioner, idéer, så blomstrar den administrativa sektorn.

Graeber frågar vad det säger om ett samhälle, att det till exempel inte genererar fler kreativa ”yrken”, och menar att utvecklingen inte kan ses ekonomiskt motiverad, utan moraliskt och politiskt (och hit hör förstås inskränkningar i strejkrätt, arbetsrätt, och Socialdemokraternas slut som arbetarparti).

Den styrande klassen vet att en lycklig och produktiv befolkning med en massa fritid är farlig, så den som inte villigt binder sig till arbetsdisciplinen/linjen ses som värdelös, inte värd att ha det lugnt och bekvämt — och högern mässar sitt ”arbete ska löna sig.”

Graeber menar att det är psykologiskt våld att de arbeten som vi själva finner meningsfulla och som kan ha verklig betydelse för andra människor knappt värderas som yrken. Hur kan man ens prata om arbetsstolthet då? Hur kan det inte leda till ilska och motvilja (eller utbrändhet)? Vad säger att de sysslor vi gör — som faktiskt är givande — inte skulle kunna utföras, delas, bytas, utan att involvera ett kränkande system av hierarkier och lönegap? Varför ser vi lönearbete som självklart?

I sin fabriksdagbok från 1934-35 konstaterar Simone Weil: ”När du har turen att få ett arbete måste du lägga manken till, göra mer än ditt bästa”. Hon beskriver plågan att återvända till arbetet på måndag morgon när du varit en fri varelse i tjugofyra timmar. Hon äcklas av att köra slut på sig själv och ändå bli utskälld för att inte arbeta tillräckligt snabbt. Hennes anteckningar — där det monotona och utmattande går hand i hand, huvud och muskler värker, och hon förstår inte riktigt vad det är hon gör — kommunicerar med en text skriven åttiofyra år senare och finns med i Föreningen Arbetarskrivares antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar.

Texten, skriven under pseudonymen Statstjänstekvinnor på gränsen till sammanbrott, heter En ovanligt kort dag i statens tjänst och beskriver varje meningslöst, tråkigt och stressande moment i ett öppet kontorslandskap: ”Ingen vågar ta beslut. Ingen vet vem som har mandat. Resultatet är att folk blir disciplinerade, traumatiserade — men inte effektiva. Tvärtom.” Karin Råghall skriver: ”måndag/ sökte anvisat jobb/ skämdes över slösad tid/ för samtliga/ inblandade parter.” Och: ”Vi försörjer andras vinst/ vi är själva insatsen.”

Antologin gestaltar — bränner in — utnyttjandet, utslitna kroppar och hjärnor, hetsen, byråkratin, absurditeten, oron, vreden, och kampen för att drömmar, kärlek, vänner, verkligt liv ska få det utrymme som krävs för att vi ska känna oss som människor.

ANNA JÖRGENSDOTTER
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Anna Jörgensdotter är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Nationaldag utan folk

FIRANDE. Så mycket teater! Se till exempel på medborgarskapsceremonierna som hålls lite
Gå till Toppen