Yttrandefrihet kräver yttrandeansvar

Debatt
Collage: Opulens.

DEMOKRATI. ”Vi bör avstå från att angripa andras identitet och undvika att sammankoppla andras idékritik med vår egen identitet.” David Rönnegard efterlyser ett mer hälsosamt debattklimat.

 

Frihet. Ansvar. De hänger ihop. Du har friheten att köra bil, men ett ansvar att inte köra på någon. Likaså, vill jag hävda, har du friheten att yttra dig men ett ansvar att bidra till en konstruktiv debatt.

När politiker debatterar offentligt förekommer det ibland personangrepp. Det är dock på sociala medier, debattforum, och kommentarsfält på nätet det sker konstant. Det är väl dokumenterat att samtalsklimatet ofta har en hätsk ton. Ibland rentav hatisk. Internet möjliggör att vem som helst kan kommentera vad som helst, utan att mötas ansikte mot ansikte. Som del av diskursen borde detta smidiga sätt att kommunicera rimligtvis vara ett positivt inslag i vår demokrati, men i praktiken leder det alldeles för ofta till personangrepp istället för en diskussion om idéer. Jag tror att detta kan leda till självcensur som underminerar yttrandefriheten och vår demokrati.

Personangreppsmyntet har två sidor, och båda är skadliga. Den ena sidan är när man angriper någons person istället för den idé som diskuteras. Att argumentera på detta sätt är ett logiskt felslut (ad hominem) eftersom en persons karaktär eller identitet inte har bäring på om en idé är korrekt eller inte. Jag vet att dina avsikter är onda och därför har du fel! Sådana påhopp skadar inte bara idéutvecklingen i ett samtal, det kan även vara kränkande.

Den andra sidan är när man är mottagare av idékritik men uppfattar det som personkritik. Hur kan du säga att det inte finns några starka bevis för Jesus existens, fattar du inte att det sårar mig som kristen? Denna reaktion skadar idéutvecklingen eftersom man skiftar fokus från idékritiken om bevisning till en upplevd skymfning av sin personliga identitet.

Att känna sig kränkt är inte är samma sak som att ha rätt, och är därför inte ett skäl till att avstå från idékritik. Hur skulle det gå med kunskapsutvecklingen om forskare avstod från att kritisera varandras forskning för att undvika att kränka varandra? Att inte hålla med om en idé borde ej betraktas som en personlig förödmjukelse.

Att skilja på sak och person är svårt eftersom vi ofta förknippar vår personlighet med våra idéer, men det är något som vi måste lära oss för det goda samtalets skull. Vi måste kunna ha idékonflikter utan att ha personkonflikter. Det är så vi undviker våld. Samtal är det verktyg vi har för att bemöta varandras idéer och vi måste lära oss att bruka verktyget rätt.

I strikt juridisk mening innebär yttrandefriheten att staten inte får hindra någon från att yttra sig. På så vis är yttrandefriheten formellt oskadd när medborgare bedriver pajkastning mot varandra. Men det är ändå så att en människas villighet att yttra sig begränsas om hen riskerar att utsättas för personangrepp eller överreaktioner när idékritik uppfattas som personkritik. När vi hämmar varandra på detta sätt sänker vi nivån på debatten och avskräcker andra från att delta. För demokratins skull måste vi värna om ett civiliserat debattklimat.

Nätkränkningarna har ofta som syfte att försöka tysta avvikande idéer. Det finns exempelvis nätgrupper vars enda syfte är ”name and shame” för att dämpa röster man ogillar. Idéer, religiösa eller politiska, har ingen rätt att avskärmas från kritik, men att försöka tysta någon är inte gynnsamt för yttrandefriheten. Det bästa sättet att bli av med en dålig idé är att lyssna och ge starka sakliga motargument.

Om vi avskärmar oss från oliktänkande skapar vi ett samhälle av parallella åsiktskorridorer som aldrig möts. Exempelvis, ett skäl till att föräldrar väljer religiösa friskolor för sina barn är att de vill skydda dem från eventuell kräkning av tron. Det är dock genom att diskutera med oliktänkande som vi konfronteras med annorlunda idéer och lär oss att det är acceptabelt att tänka olika. Det är så vi förebygger ett ”vi mot dem” tänk i samhället. Här finns en koppling till identitetspolitik.

När man sammankopplar politik med sin identitet på detta sätt så blir sak och person samma sak.

Identitetspolitik innebär att man tar politiska ställningstaganden som grundar sig i intressen utifrån en sociokulturell grupp som man identifierar sig med. Det är en form av politik som förs både åt vänster, exempelvis rättigheter som baseras på etnicitet, och åt höger, exempelvis nationalism. När man sammankopplar politik med sin identitet på detta sätt så blir sak och person samma sak. Någon kommer att känna sig kränkt trots att det handlar om idéer. Det identitetspolitiska argumentet är inte ett personangrepp som att ”du har fel för vem du är”, men istället att ”jag har rätt för vem jag är”, och som argument är det samma sak.

John Rawls, 1900-talets mest inflytelserika politiska filosof, utvecklade sin rättviseteori utifrån ett heuristiskt knep kallad ”okunnighetsslöjan”. När vi ska resonera oss fram till vilka rättviseprinciper som vårt samhälle bör vila på ska vi tänka som om vi har denna slöja på oss. Slöjan gör oss opartiska då vi inte känner till vår samhällsposition, kön, sexuell läggning, eller etnicitet. Detta för att sådana personliga attribut inte ska avgöra människors rättigheter. Identitetspolitik är raka motsatsen till detta.

Identitetspolitik kan vara ett nödvändigt sätt för en grupp att få gehör för orättvisor, som exempelvis rasism eller sexism. Om nuvarande och tidigare samhällsinstitutioner har diskriminerat en viss grupp så är det inte orimligt att den gruppen får stöd. Men oavsett hur man ser på rättsliga reformbehov eller positiv särbehandling så kan inte identitetspolitik vara grunden för hur vi vill att vår demokrati ska fungera på lång sikt. Det politiska idealet består inte av en mängd identitetspolitiska grupperingar som konkurrerar om mest gehör för sina särintressen mot varandra. Målet borde vara ett rättvist samhälle med lika villkor för alla som individer.

Det åligger var och en av oss ett yttrandeansvar att bidra till ett hälsosamt debattklimat. Vi bör avstå från att angripa andras identitet och undvika att sammankoppla andras idékritik med vår egen identitet. Yttrandefriheten är den nödvändiga syrekanalen i en levande demokrati som möjliggör konstruktiv debatt, men den garanterar den inte. Det är trots allt vi som måste föra debatten.

DAVID RÖNNEGARD

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt