Vi överlevare måste fortsätta berätta

Debatt.
Prijedor. Skärmdump från inledningen till dokumentärfilmen ”Remembering the Prijedor Genocide: Portland-Bosnian Refugees Share Their Stories”. Filmen har engelsk textning.

HÅGKOMST. ”Vi måste fortsätta kungöra sanningen för att de tusentals oskyldiga människor, varav 102 barn, som dödades i blodbadet inte ska ha mist sina liv i onödan.” Haris Agic uppmärksammar att det denna sommar är trettio år sedan Prijedormassakern i Bosnien inleddes.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

2022 markerar 30 år sedan Prijedormassakern – blodbadet och folkmordet i min hemstad i Bosnien – började. Vi slaktades i tusentals. Bokstavligen. Vi våldtogs, förnedrades, misshandlades, fängslades och dödades besinningslöst varje dag under loppet av 3 år. Män, kvinnor, sjuka, gamla, barn… ingen gick säker. Bland de över 3 000 lik som denna massaker lämnade efter sig fanns 102 barn. Barn!

Bosniens krigshistoria är till denna dag i stort sett ett oändligt politiserat tema. Än idag, trettio år senare, är denna etniska rensning som utspelades mellan 1992 och 1995 fortfarande så pass svårsmält att de flesta skolböcker i historia knappt vågar nämna den. Kanske med några få undantag, sådär i förbifarten, om alls, för att inte skapa oro och traumatisera elever runtom i världen.

Av allt att döma så verkar läget i de bosniska skolorna vara ännu värre. Antigen så erbjuds eleverna en tunn och tafatt beskrivning av folkmordet för att undvika att skapa spänningar mellan barn med olika nationaliteter. Eller, i de mer etniskt homogena byar, städer och skolor, så indoktrineras barn med en förfalskad historia som om världen utanför inte existerade.

Dinter utan filter

Lyssna på vår podd där Richard Dinter besöker olika författare runt om i landet.
Lyssna på podden

Så, här är vi, tre decennier senare, och ännu har ingen bland stadens tjänstemän eller politiker erkänt den systematiska slakten av den icke-serbiska populationen. Ingen har erkänt sin skuld i det som har hänt. Ingen har gått med på att låta upprätta ett minnesmonument för de 102 barn som kallblodigt dödats under den perioden. Serbiska slaktare har däremot hedrats som hjältar med ett stort monument i stadens hjärta. Men alla offren och deras efterlevande lämnas med ingenting; ingen upprättelse, inget erkännande, inget monument. Ingenting!

Vi som överlevt måste fortsätta kungöra sanningen, hur obekvämt den än må ses av omgivningen. Inte av hämndlystenhet – hämnd är en destruktiv kraft som aldrig leder någonvart. Och inte heller för att skipa rättvisa – det finns ingen rättvisa! Oavsett vad som händer, vilka krigsförbrytare som fångas och döms i den Internationella krigstribunalen i Haag, så finns det ingen rättvisa! Det som har hänt kan aldrig ställas tillrätta och mänskligheten har en hel evighet framför sig för att begrunda volymen och vidden av den skuld och skam som belastar oss på grund av att vi överhuvudtaget lät det hända.

Vi måste fortsätta kungöra sanningen för att de tusentals oskyldiga människor, varav 102 barn, som dödades i blodbadet inte ska ha mist sina liv i onödan. Till syvende och sist måste vi fortsätta för att omvärlden faktiskt behöver ta in och processa denna sanning, även om den riskerar att förstöra lillördagshålligång eller kommande fredagsmys.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se
HARIS AGIC
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

0 0kr