
DOKUMENTÄRROMAN. Trots att ett inbördeskrig lockar fram det sämsta hos människorna, finns det ändå utrymme också för tanke och reflektion i Ivica Djikics dokumentärroman Beara, konstaterar Thomas Almqvist.
Beara – en dokumentärroman om hjärnan bakom folkmordet i Srebrenica
av Ivica Djikic
Översättning: Djordje Zarkovic
Rámus

Ivica Djikic föddes 1977 i Tomislavgrad i dåvarande Jugoslavien. Redan som 16-årig journalist började han rapportera från den kroatiska fronten. Han debuterade som romanförfattare 2003 med ”Cirkus Colombia”, som också blev en bra film. Den oftast socialt indignerade Djikic är i Beara närmast återhållsam, när han skriver om mänsklig ondska och grymhet. Ivica Djikic gästar för övrigt Bokmässan i Göteborg den 23-24 september.
Under tre dygn i juli 1995 begicks ett av de värsta brotten mot mänskligheten i Europa sedan andra världskriget. I trakten kring Srebrenica i Bosnien mördades 8 000 bosniska män och pojkar genom att skjutas i ryggen. De mördades bara för att de tillhörde en annan nationalitet och tro. De som gjorde det befann sig bortom allt vad soldatheder och krigslagar ville säga. Han som beordrade masslakten var överstelöjtnant Ljubiŝa Beara, mannen som under Mladic planerade, förhandlade och organiserade avrättningarna, såg till att gravarna grävdes och att kvarlevorna spreds.
Djikic har gått igenom förhörsprotokoll och dokument för att skildra detta brott mot mänskligheten. Dokumentärromanen – som dessutom är en anklagelseskrift – har blivit ett omistligt vittnesmål och en fasansfull och samtidigt påträngande berättelse om hur en hög officer i den jugoslaviska armén, som fostrats av titoismen i ”broderskap och enighet”, kunde genomföra ett folkmord i Bosnien-Hercegovina. Djikics ambition var att skriva en dokumentation som var helt befriad från fiktiva utsvävningar. Han har försökt förstå det oförståeliga och ville tränga in i mörkrets hjärta.
Djikic räknar upp mängder av namn och det är naturligtvis omöjligt att hålla reda på alla. Slutintrycket blir därför en känsla av rörighet, vilket lätt hade kunnat avhjälpas med ett namnregister med förklaringar om vem som är vem. Annars är framställningen förvånansvärt klar och redig, vilket är skickligt gjort.
Det finns både stramhet och behärskning i Djikics sätt att skriva, men han har ändå svårt att hålla tillbaka sin stora sorg och djupa bitterhet. Mycket är besynnerligt i boken, inte minst huvudpersonen Beara och människorna runt omkring honom. Här finns hela tiden en sugande, otäck underton, som Djikic delvis döljer genom sitt exakta språk. Han skriver okonstlat och rättframt. Trots att ett inbördeskrig lockar fram det sämsta hos människorna, som förvandlas till mördare och plundrare, finns det ändå utrymme också för tanke och reflektion hos Djikic.
Det verkar vara hämndlystnaden som styr människornas öden. Det är alltid någon som ska hämnas på någon. Läget var kaosartat i det gamla Jugoslavien på 90-talet, som sakta föll sönder efter Titos död 1980. Enligt folkräkningen 1991 hade Bosnien-Hercegovina 4 377 033 invånare. 43,38 procent var muslimer (bosniaker), 31,19 procent var serber, 17,36 procent var kroater, 5,53 procent var jugoslaver och 0,25 procent var bosnier. 1992 utbröt ett inbördeskrig som en följd av Serbiens aggression mot Bosnien-Hercegovina. 8 000 bosniaker avrättades i Srebrenica, vilket inte kunde ha skett utan stöd från Republiken Serbien och Serbiens president Miloŝevic.
De bosniska muslimerna dumpades av FN och Väst och avrättades mitt framför ögonen på FN:s soldater och hela världen. Den här gången överträffade verkligheten dikten i fråga om mänsklig grymhet. Den internationella domstolen i Haag åtalade Beara 2002 för brott mot mänskligheten och han dömdes till livstids fängelse 2004. Han avled i fängelset i Berlin 2017. Fram till 2021 har cirka 7 200 mördade bosniaker grävts upp och identifierats.

thomas@opulensforlag.se



