Prosa: Klostret i Winchester senhösten 1046

Annons
Montage: Opulens.

DEBUTANT. Allt tar sin början utanför London våren 1042 när mjölnaren Godward och hans son Ethelward genom en slumpartad händelse vinner den tillträdande kungens gunst. Men det som hade kunnat utvecklas till en lycklig saga om den fattige mjölnaren som dubbas till riddare, blir istället starten på ett dramatiskt ränkspel. Klostret i Winchester senhösten 1046 är ett kapitel i Folket från East Anglia,  Nils-Håkan Englunds debutroman.

Kapitel ur Folket från East Anglia
Av Nils-Håkan Engström

Nils-Håkan Englund är född i Västra Götaland, och uppvuxen nära Göta kanal, men är sedan 23 år tillbaka bosatt i Vinslöv utanför Hässleholm. Han har en fil. kand. i historia, och arbetar idag som högstadielärare i historia, religions- och samhällskunskap.

181 kr. KÖP HÄR>>

Broder Egfrid läste i sin krönika över det senaste året. Han skulle överlämna den till kungen som vanligt för att kungen skulle läsa igenom texten och godkänna dess innehåll. I tre vintrar hade Edward bekännaren styrt England, och många i landet ansåg att de goda skördarna och det skonsamma vädret var kungens lycka. Flera år av missväxt och oväder hade man skyllt på kungen som redan innan hade många att övertyga för sitt styre.

När bönderna hade mat i sina lador fanns det ingen anledning att skylla på en kung som alla ansåg hörde bättre hemma i ett kloster. Men han visste att hans ställning var osäker och det skvallrades om att det alltid fanns en båt klar att köra över kanalen till hans hemland vid en ohållbar situation.

Några rader i Egfrids krönika ägnades också åt utvecklingen i Ely och Milden. Den nye herren Godward Mildensson kunde också skörda frukterna efter tre lyckosamma år med mycket spannmål. Hans gård hade byggts ut till en befäst borganläggning med en kastal byggd helt i sten som omgärdades av stallar, kokhus och förrådsbodar. En ganska stor skara av Mildenbor hade valt att bygga sina nya bostäder innanför den träpalissad som ringade in hans befästa herremannahus. Stormen fanns i allas förskräckande minne och Godward hade fått sina bybor att bygga en stor hög vall mot träsket för att hindra framtida översvämningar. Hela den nya byn flyttades längre uppför den lilla floden som ledde fram till träsket, närmare kvarnen, men också på ett betydligt säkrare ställe för det farliga och osäkra träsket som verkade leva sitt eget liv och hotade människorna från tid till annan.

I Ely var det nya klostret ett blomstrande samhälle, med utbyte av idéer av både teoretisk och praktisk art. Dess ypperliga läge vid de stora vägarna som knöt samman norr och söder gjorde att folk lärde känna detta stora och anrika kloster som nu hade fått en renässans genom återuppbyggnaden. Kung Edward bad sin trogna skrivare att speciellt lyfta fram den blomstrande regionen i nordöst, där det nu tycktes vara lugnt mellan danskar, engelsmän och normander.

Godward var nu en herreman och hans intresse för boklig lärdom fick flera av bröderna att komma över på besök till Mildenhall. Broder Petrus bodde i perioder hos hans familj för att lära ut både latin och sina kunskaper om världen i olika ämnen. Abboten i Ely hade inga invändningar att skicka sina munkar till herren i Milden, som gärna såg att de världsliga ledarna bildade sig i stället för att jaga och öva sig på vapen och dricka öl. Speciellt glad var Ethel att broder Petrus vistades på Mildenhall. Under åren som gått hade de utvecklat en förtrogen vänskap och Ethels insikter i filosofi och vetenskap var imponerande för en pojke på 14 år. Det dröjde mellan besöken hos Svend borta i Ely som ibland var avundsjuk på att Ethel hellre pratade med en munk än träffade sin bästa vän.

Manfred som nu hade hunnit bli en vuxen man på 21 år fick allt svårare att röra sig. Värken i ryggen släppte nästan aldrig greppet om honom. Hans pappa hade planer på att skicka honom till Paris för att läsa romersk rätt och därefter komma hem till Milden och bli en lagman som dömde i tvister på tinget, men hans hälsa var det enda som kunde hindra dessa planer.

Estrid var nu 19 år och kunnig i läkekonst och medicin. Hon delade gärna med sig av sina kunskaper när det behövdes, men hon hade fortfarande kontakt med den danske pojken som nu var en vuxen man och hade en liten gård utanför Milden. Estrid ville gifta sig med honom, men det ville varken Lydia eller Godward. Det ryktades att han drack för mycket öl och var en slagskämpe när han var berusad och en sådan måg var inte herren på Milden intresserad av att bli släkt med.

Som vanligt satt Ethel och Petrus kvar i den stora hallen framför den varma spisen med sin stockvedsbrasa efter middagen. Mörkret hade fallit där ute och vinden ven mot de bastanta stenväggarna i borgtornet på Mildenhall.

”Du är snart en vuxen man nu Ethelward, och med det förpliktigar att man tar sitt liv på allvar. Vad kan Gud ha för plan med ditt liv då?” sa Petrus och tog en klunk av det dyra vinet som herren på Mildenhall fick från kungens import från Normandie. ”Vilka är dina intressen Ethel?”

”Det vet du väl, Petrus. Jag vill ha spänning och upptäcka nya saker.”

”Men det är ingenting som du kan bygga ditt liv på, vad säger din pappa?”

”Han vill att jag skall ta över hans livsverk och styra vidare Milden, men det vill inte jag! Jag tycker att Manfred kan ta på sig det, men hans handikapp gör att han inte kan bli en riddare, tyvärr.”

”Om du inte vill bli en riddare, Ethel, vad vill du då? Skall du bli en mjölnare kanske?”

”Skämta inte med mig! Jag kanske skall bli som du, Petrus!”

”Vill du bli en munk? Men då kan du inte se världen som du ville se nyss.”

”Varför inte, det fick ju du göra!”

”Men min chans var högst unik, det hör inte till vanligheterna att man skickar bort munkar runt i världen!”

”Men som spridare av det kristna budskapet då? Man skickar ju bort munkar till ställen i världen där det fortfarande finns hedningar och det skulle passa mig. Jag kan ju både latin och teologi och vet hur man skall prata med kungar, samtidigt har jag lärt mig att hantera vapen som min far!”

”Du har rätt Ethel, men att sprida Kristi ljus kan medföra att man får plikta med sitt eget liv. Det är ett ytterst farligt yrke, min vän.”

”Det är pappas ställning här som riddare i Milden också, Petrus.”

”Ja ja, du gör som du vill, men det är ytterst din far som bestämmer hur din framtid kommer att bli Ethel!”

”Jag har tänkt på det där träsket som finns här bredvid oss här i Milden, Petrus. Vad döljer sig egentligen i det vidsträckta marsklandet?”

”Hur menar du Ethel?”

”Jag menar att många pratar om träsket, men det är ytterst få som har undersökt det.”

”Det är farliga marker att vistas i Ethel.” Petrus såg bekymrat på pojken på andra sidan av bordet.

”Tror du att det bor monster och onda andar i träsket, Petrus?”

”Nej, eller jag vet inte, men det är de som har tänkt precis som du och gett sig ut i träsket och aldrig kommit tillbaka.”

”Men Petrus, du har alltid sagt till mig att Gud följer de sina och att man inte skall tro på avgudar och onda andar, de finns inte säger du. Vad skulle vara farligt med ett träsk, bortsett från att man kan drunkna om man är ovarsam?”

”Ethel! Träsket är ett farligt ställe. Jag kan inte vara mer tydlig än så. Vad är det du egentligen vill komma med dina frågor?”

”Jag är nyfiken på det okända, det vet du Petrus.”

”Ja, det vet jag och jag var precis som du när jag var i din ålder, men du har en mamma och pappa som inte vill att du skall råka illa ut. Det hade inte jag.”

”Men du överlevde i alla fall Petrus!”

”Ethel! Jag vill inte sitta här och argumentera om det fördömda träsket med dig! Vi har väl betydligt bättre samtalsämnen än detta?”

”Ja, förlåt mig Petrus, men varför vågar sig ingen ut där? Man kan ju ta sig fram bra med båt mellan de små öarna och vassnåren. Vägen ut till havet är betydligt kortare via träsket och ändå tar de flesta en lång omväg till lands för att komma ut till kusten.”

”Du vet mycket om geografin här i området Ethel”, sa Petrus och drack ur sin vinbägare.

”Jag har studerat pappas karta över träsket utan att han vet om det.”

”Jag var rädd för det”, sa Petrus för sig själv.

”En sak som jag skulle vilja veta är om det bor några människor ute i träsket, Petrus.”

”Varför vill du prompt veta det, Ethel?”

”Pappa säger att det kan bo rövare och fredlösa ute i träsket, stämmer det Petrus?”

”Ja, din far har rätt. Det bor med största sannolikhet farliga förbrytare där ute. De gömmer sig undan och det gör träsket ännu farligare, Ethel.”

”Det kanske är de som är de onda andarna Petrus?”

”Som jag sa tidigare Ethel, om du pratar om träsket en gång till går jag och lägger mig!”

”Gå du och lägg dig, Petrus. Jag tänker gå ut och se till hästarna så de inte far illa i ovädret där ute.”

De båda vännerna skiljdes åt och natten kröp allt närmare. Mildenhall och dess folk gick till vila och vaggades till sömn och ro av suset från de kala träden utanför. Alla utom en ung man som inte var särskilt trött. Han kunde inte sluta att förundras över världen där utanför. Ute bland hästarna var allt bra, och lite motvilligt gick han in igen och kastade sig i sin säng. Men det dröjde inte länge förrän sömnen tog hans lekamen och själ i besittning och han sov djupt.

Morgonen därpå hade ovädret dragit vidare mot norr och solen lyste med sina höstsvaga strålar på byn Milden och Mildenhall. Familjen gick upp för att ta itu med sina morgonsysslor. Mamma Lydia var ute i kokhuset för att se hur tjänarna planerade dagens mat som skulle förberedas, medan Godward skulle ta en ridtur runt byn föra att se om nattens blåst hade lämnat efter sig några skador. Han brukade ta sig en tur innan det var dags för dagens första måltid med familjen och denna morgon var inget undantag från den rutinen.

På anstånd uppe på krönet där den gamla romerska vägen slingrade sig mot Ely kunde han se en välbekant siluett. Det var hans gode vän Stefanne som kom ridande med sin son Svend.

”Salve, käre broder!” Stefanne satt av sin häst och sprang i armarna på sin goda vän Godward.

”Vad trevligt att se er! De var länge sedan vi sågs. Vad för dig och din son hit så här sent på året?”

”Det är som du säger broder, det var länge sedan vi sågs och jag vill dryfta några saker med dig som bekymrar mig där borta i Ely. Svend ville dessutom träffa Ethel.”

”Du är alltid välkommen med din familj Stefanne, men var har du din danska hustru?”

”Hon är hemma och arbetar med en stor vävnad tillsammans med andra kvinnor i byn. Den skall skickas till kungen i Winchester. Men vävnaden är en del av mitt problem som jag behöver råd kring från dig, käre Godward.”

”Naturligtvis, Stefanne. Vi går in i värmen och äter frukost. Där kan du träffa Ethel som kommer att bli glad över att få se dig igen Svend!”

Inne i salen var det redan varmt från eldstaden vid kortsidan av väggen och tjänarna dukade upp en enkel frukost med korngröt och bröd till husets invånare. Manfred, Estrid och Petrus var redan på plats när Stefanne och Godward anlände in i salen.

De båda männen satte sig till bords bredvid varandra och fick sig en stånka med öl serverat av kökspojkarna.

”Du lever som en sann herreman här på Mildenhall Godward. Hur har det senaste året varit för dig som ledare?”

”För det mesta har det gått över förväntan. Det har varit mycket arbete med vallarna mot träsket och att bygga upp hela byn efter stormen för några år sedan. Det har gått förvånansvärt lätt att bygga upp ett förtroende mellan mig och folket här i trakten. Vi behöver alla varandra här vare sig vi är engelsmän, daner eller normander.”

”Jag vore tacksam om jag kunde säga samma saker om situationen i Ely, Godward. Jarl Godwin vill ta kontroll över handeln i staden och vill köra ut både danska och franska munkar ur klostret. Han gör allt för att skapa spänningar mellan folkgrupperna, och nu detta att min fru och andra danska kvinnor i Ely vill hedra kung Edward med en stor vävnad. Jarlen tänker förstöra den innan den förs till kungen!”

”Märkligt att höra detta, Stefanne. När jag har träffat Godwin har vi varit rörande enade om att skapa trygga och starka band i England inför framtiden. Han har velat lägga stridsyxan på hyllan som han uttryckte det och i stället medla mellan angler, daner och normander.”

”Då hycklar han, den ormen! I Ely är det ett helt annat tonläge. Han spelar ett dubbelspel, den uslingen!” Stefanne var arg och ölet fick hans känslor att hetta till ytterligare. Han slog sin bägare i träbordet så att det skvalpade öl över stora delar av bordet.

”Men vad trevligt att vi har fått besök! Men jag vill inte se fulla karlar redan på morgonen!” Det var frun i huset som hade kommit in i matsalen från kokhuset ute på gårdstunet.

”Lydia, kära maka, nu vill jag att vi äter en gemensam frukost och hälsar våra gäster välkomna!” Godward höll sin bägare högt upp ovanför sitt huvud som det förväntades av herren i huset när det var dags för måltid, men han blev ganska snabbt avbruten.

Lydia kunde konstatera att alla inte hade kommit ned till frukosten. ”Var är Ethel? Har någon sett till pojken? Vi kan inte äta innan han också har kommit hit.”

Godward satte motvilligt och besviket ned sin bägare på bordet igen. ”Varför har han inte kommit!” röt Godward som inte tyckte om att bli avbruten.

Lydia bad en av tjänarna att springa upp till hans rum och se om han fortfarande var kvar i sängen.

”Märkligt, han brukar alltid vara den som är här först!”

”Han kanske har rymt, Godward!” skrattade Stefanne och tog en rejäl klunk av det goda ölet.

”Det har ju hänt förr, eller vad säger du Svend?” Stefanne tittade på sin son och anspelade på deras små utflykter när de var mindre. De andra vid bordet mindes pojkarnas hyss som småpojkar och skrattet smittade av sig, men när tjänaren kom tillbaka blev det tvärtyst.

”Min herre och fru! Unge herr Ethelward är inte på sitt rum.”

”Vad är det du säger? Leta reda på honom genast!” Godward for upp och knuffade till den stackars kökspojken. ”Kom, vi tittar i hans rum!”

Petrus tog täten upp till Ethels lilla sovrum och där inne såg sängen ut som om ingen hade legat i den på hela natten.

”Vad är detta! Var håller han hus? Vet du Petrus? Satt ni och pratade i natt som ni brukar?” Lydia vände sig till den förbryllade och orolige brodern som om det var han som hade ansvar för deras yngste son.

”Ja, vi satt uppe ganska länge och samspråkade, men sedan gick vi till vila för natten.”

”Såg du att Ethel gick till sitt rum Petrus?” frågade Lydia.

”Jag gick till mig, men om Ethel gick till sig kan jag inte uttala mig om. Jag var trött efter en lång dag och efter några bägare vin var mitt huvud och sinne tungt.”

”Vad är det här? Han har väl aldrig varit borta en natt!” Godward var som vanligt mycket orolig över sin lille pojke. Ethel var hans skötebarn som alltid följde med honom dit han gick, men de senaste åren hade Ethel börjat bli självständig och pappa var inte längre hans trygga punkt i tillvaron.

”Nej, vänta, nu minns jag! Han skulle gå ut för att se till sina hästar nere vid stallet. Han var orolig över hur det hade det i ovädret!” sa en nu betydligt mera lättad Petrus.

Alla sprang ned till stallet för att se om de kunde finna Ethel, men hästarna stod där som vanligt och åt av sitt foder bestående av en blandning av hö och sjögräs i sina spiltor.

”Här är han då inte!” skrek en svettig Godward. ”Var är stalldrängarna? De har kanske sett honom!”

Stalldrängarna som skötte om alla djur på Mildenhall och dessutom hade hand om fiskenäten i träsket höll alltid till vid vattnet och de stora vallar som man hade byggt upp som fördämning mot det hotande träsket. Flera av dem befann sig denna kyliga och frostiga morgon nere vid stranden för att hänga upp sina fiskenät och kontrollera eventuella skador på dem.

”Har ni sett Ethel?”

Godward for fram som en furie mot dem så att de tappade sina verktyg i uppståndelsen. Den äldste av dem som basade över hela arbetslaget var den garvade fiskaren Mallavar. Han var lika lugn som alltid och tog ned sin herre på jorden.

”Min herre, vi har inte vare sig sett eller hört er son! Han har i vart fall inte varit här sedan det blev ljust! Saknar ni honom? Då får ni söka efter honom någon annanstans! Nu behöver vi få sköta vårt arbete om ni vill ha mat på bordet!”

Lydia och Godward stod och såg på varandra och bakom dem stod Petrus. Längre upp var Estrid och Manfred på väg ned till stranden. Estrid stödde sin storebror som hade svårt att ta sig fram.

”Var är han Lydia? Vad ska vi göra? Vad har hänt honom!?” Godward var nära att drabbas av panik och tårarna var i antågande.

”Ta det lugnt nu Godward. Vi är herrar här på Mildenhall och kan inte tappa fattningen. Vi måste tänka klokt!” Godward såg sig om. ”Om han har varit ute i natt kan han mycket väl ha frusit ihjäl! Det är kalla vindar från norr som sveper över oss. Och ser du molnen mot kusten, det är snö på gång.”

”Petrus! Vad pratade ni om i går kväll?”

Lydia vände sig till den skakande munken som stod i närheten av dem. ”Vi pratade om olika ämnen som vi brukar. Det var som vanligt. Han ville veta om mina resor som liten och det var andliga och filosofiska problem som bekymrade honom som alltid. Varför Gud kan tillåta död och krig till exempel, eller om det finns odjur på andra ställen i världen. Innan vi skiljdes åt frågade han om träsket och jag minns att jag blev lite förargad på honom.”

”Frågade han om träsket, varför det?” snäste Godward mot den trängde munken.

”Han var väldigt intresserad av om det fanns onda andar i de vidsträckta vattensystemen ut mot havet. Jag tyckte inte att han skulle bry sig om de farliga träsken på grund av alla som försvunnit där och aldrig kommit tillbaka.”

”Heliga Guds moder och alla helgon! Han har väl inte gett sig ut i träsket ensam!” skrek Godward. Han såg ut mot det vattensjuka träsket som bredde ut sig mot horisonten.

”Vi gör så här, käre make.” Lydia tänkte logiskt och var inte lika upprörd som sin man. ”Vi skickar ut spejare ned till byn som letar efter honom, medan några andra beger sig upp i skogen och ut på vägarna mot Ely och söderut mot London.”

”Vi behöver dessutom en grupp som tar sig ut i träsket för att leta efter honom där.”

”Bra, men det kommer att bli svårt att få tag på några som ger sig ut i träsket så här på vintern. Det är många som tror att det bor monster där ute Godward”, sa Stefanne.

”Det struntar jag i! Jag kommer att tvinga ut dem! Vet du Svend, som känner Ethel, var han kan ha tagit vägen?”

”Jag tror att han vill utforska träsket, det har han pratat med mig om i många år och han har sagt att han har en liten träkanot gömd nere vid vassen som han skulle ge sig ut i när tillfälle gavs honom.”

”En träkanot? Har han gjort sig en farkost i hemlighet, den lilla odågan!” Godward var rosenrasande.

Hur mycket Mildenhalls herre än domderade, var det ingen som ville söka efter Ethel ute i träsket. Godwards närmaste befäl ansåg att de borde avvakta till kvällen innan de gav sig ut i de bottenlösa markerna. Pojken var både klok och stark och kunde mycket väl klara en liten egenhändig expedition ut i det stora marsklandet. Det var bara att vänta på att han skulle komma tillbaka. Men hans familj var spänd av oro för hur det skulle bli och dagens väntan blev nästan outhärdlig.

Detta brydde sig inte Ethel om. Han hade inte kunnat sova och han kunde definitivt inte släppa tanken på att ge sig ut alldeles själv på en upptäcktsfärd i de bottenlösa vidderna. Han ville inte bli sedd av någon så när det fortfarande var mörkt smög han ut från gården och tog sig ned till stranden där träsket tog vid. Han tog fram sin lilla träkanot som hade klarat året bra bakom vassruggarna. Den stora paddeln var också intakt. Med sig hade han packat en liten säck med mat och vatten, och runt sig hade han svept ett kohudsskinn som var värmande.

Nere vid stranden var det tyst och lugnt. Ingen av fiskarna hade kommit ned dit för att arbeta ännu och himlen var klar med en fullmåne som lyste upp hela landskapet.

Vinden var kylig och det blåste oroväckande. Ethel tvekade ett ögonblick när han läste av vädret. Bara det inte blir kallare, då kan det bli snö och isen kan lägga sig snabbt på vattnet, det visste han av erfarenhet. Det kunde vara fatalt när man var ute i en liten båt. Den kunde inte bryta igenom ett islager, och den var för stor för att bäras. Det kunde lätt bli en dödsfälla och det var Ethel fullt medveten om.

”Nej, nu gäller det! Jag kan inte gå tillbaka nu, det skulle jag ångra i hela mitt liv”, sa han tyst för sig själv när han drev den lilla träkanoten ut i det isiga vattnet. Efter lite vinglande var han ute på vattnet och började kryssa mellan de stora vassruggarna och småöarna i det outgrundliga träsket.

”Helige sankt Martin! Var hos mig och ge mig styrka”, sa han och korsade sig med vänsterhanden, medan han hade paddeln i den andra handen.

Sakta men säkert kom gryningen och det började dagas. Ethel känd sig fri och stolt över sitt företag. Han insöp den friska luften och hans paddelteknik hade han nu fått att fungera efter flera timmars träning i mörkret. Bortsett från fåglarna som ogillade att en människa inkräktade i deras värld var det tyst. Det frasiga ljudet från vinden som fick de torra vassrören att röra sig var det enda Ethel kunde höra. Han kände sig överväldigad av vidderna som han nu blev en del av och han kände sig lycklig.

Endast för ett ögonblick kom han att tänka på Petrus som hade avrått honom från att ge sig ut hit och då drabbades han av skuldkänslor.

De undrar var jag är nu! Ingen Ethel vid frukostbordet i dag! Äsch de får skälla sedan när jag är tillbaka, det kan det vara värt! Man kan ju inte vara som Svend, tänkte han för sig själv. Han gör aldrig något som hans föräldrar blir arga för, han är så snäll och mesig. För ett ögonblick hade Ethel hamnat i en angenäm dagdröm och han var inte det minsta beredd om något oförutsett skulle hända och det var precis vad som hände nu. Ett vinande ljud kom blixtsnabbt! Ethel hade sina unga och omedelbara reflexer att tacka, för om han hade suttit orörd i sin kanot hade han blivit genomborrad av ett spjut som nu missade honom med en hårsmån. Instinktivt reagerade hans kropp med att kasta sig åt sidan och han föll i det iskalla vattnet. Kanoten kastades runt och hamnade på undersidan. Ethel insåg att han hade blivit attackerad och han befann sig under vattenytan. Om han kom upp till ytan, som hela hans kropp skrek om, skulle han förmodligen omedelbart bli dödad och det ville han undvika. I stället simmade han under vattenytan åt vänster där vassen bredde ut sig. När han kunde känna vassrörens rötter under vattnet tog han sig försiktigt upp över vattenytan och kunde till sin lättnad märka att han var i en skog av vass. Här var han dold från sina plötsliga angripare.

Han kunde höra mansröster som dryftade om att den lille mannen var dräpt på en dialekt han inte hade hört förut. Det var danska vikingar som ville ta livet av honom.

Nu gällde det att inte röra sig en tum. Ethel stod orörlig i det kalla vattnet. Vikingarna skrek och gormade att de hade fått honom.

”Egil! En liten anglisk skideunge som trofé vore dejeligt att komme hjem medh!”

Ethel kände skräcken och anspänningen i det kalla vattnet, men han var för rädd för att känna kylan i isvattnet. Om jag trycker här tills de tröttnar och ger sig iväg kanske jag har en chans, tänkte han medan hjärtat bultade i bröstet på honom.

”Nu får de vare nok! Han är dödh! Jeg vel icke lede i deth kalle vann!”

Ethel hörde att mansrösterna klingade av medan de seglade vidare med sin tysta båt. De hade spanat in Ethel och ljudlöst glidit upp vid sidan om honom. Äntligen vågade han sig fram från den täta vassen och ut i den kalla vinden. Vattnet var inte särskilt djupt där han befann sig. Det nådde honom upp till bröstet. Försiktigt vadade han fram till sin kanot som låg och flöt upp och ned en bit bort från den plats där han hade blivit attackerad.

Ethel skakade av köld och hans genomvåta kläder kändes stela och strama när de frös till is. Han vände runt sin kanot och kunde se att vikingarna hade lyckats genomborra den på två ställen. Den var omöjlig att använda för tillfället och han var för våt och chockad för att kunna laga den i snålblåsten. Lite längre fram bredde en smal landtunga ut sig. Ethel tog sig upp på där och släpade upp sin skadade kanot på den lilla stranden. Det växte ett litet alträd som tålmodigt trotsade det vattensjuka träsket. Under dess grenar som vajade fram och tillbaka fick han lite lä från den bitande och isande vinden. Nu kände han smärtan från sin våta och frusna kropp. Samtidigt började han inse sin svåra situation.

Vad gör mordlystna vikingar här ute? Tänk om de kommer tillbaka? Då har jag ingen chans! Om jag inte kan torka mina kläder kommer jag att frysa ihjäl! Han såg sig om men var han än fäste blicken såg han bara vatten och vass och ett och annat litet vindpinat träd. Han hade lyckats rädda sin lilla ränsel och brödet hade inte blivit förstört. Maten åt han ganska snart upp och han förstod att hans enda chans att överleva var att hålla sig i rörelse. Vinden hade tilltagit och de fanns ingen torr ved som dög till att tända en liten eld. Han insåg också att han inte hade tagit med sig varken tändfnöske eller elddon.

Sakta och stelt huttrade han fram längs den smala landtungan som ledde längre ut i träsket i riktning mot kusten och det nordliga havet. Han såg sig om igen för att se om det gick att ta sig tillbaka mot Milden, men han hade tagit den enda väg som var framkomlig. Det var inte landvägen utan via vattnet och det var otänkbart i det tillstånd som han befann sig i nu. Den enda vägen var framåt på den smala landtungan, men vad skulle hända när han inte kunde gå längre? Jag får inte sätta mig ned, då är jag dödens. Det susade i hans huvud och varje cell i hans kropp värkte för varje steg han tog, men det fanns inget annat val om han ville hålla sig vid liv.

Isen började lägga sig över det kalla vattnet i träsket och vinden tilltog. Ethel gick och gick medan han förlorade uppfattning om tid och rum. Endast hans vilja att hålla sig kvar i livet drev honom instinktivt framåt. Landtungan var ganska lång och slingrade sig fram genom buskar och nedfallna träd. Ibland var den bara en fot bred och risken för Ethel att snubbla och dratta i vattnet än en gång var påtaglig. Men den smala landremsan varierade hela tiden ju längre han gick. Ibland övergick den i ett vidsträckt stycke land på minst 50 meter. Ethel blev rådvill om han skulle vika av åt antingen vänster eller höger, men ganska snart insåg han att den smalnade av igen. Han var tvungen att hela tiden gå i en riktning och det var framåt.

Vad skall jag göra, tänkte han. Kan man hålla sig vaken genom att tänka på något speciellt? Eller skall jag bara ge upp och överlämna mig åt Gud? Ethel tänkte att det nog var skönare att få värma sig i paradiset än att kämpa här på jorden mot kyla och fukt. Men då begår jag ju den hemskaste av synder, slog det honom. Då tar jag frivilligt livet av mig, i stället för att fullfölja den gudomliga tanke som finns med varje människas liv. Ethels svåra mentala kamp där han strävade framåt fick honom att inse en viktig sak. Detta är mitt eget fel. Jag gav mig ut hit och då får jag stå för det! Jag måste kämpa in i det sista, då kan inte Gud straffa mig och sända mig till en plats som är allt annat än behaglig, till det brinnande helvetet där de förtappade själarna lider alla svåra kval.

Ethel kom att tänka på sin gode broder och vän Petrus som lärt honom så mycket och efter en liten stund började Ethel böja latinska verb i alla tempusformer han kom på. Den till synes meningslösa tankeleken gjorde att han fick annat att tänka på och smärtan från kylan avtog mer och mer och det blev uthärdligt att gå.

Så här fortsatte dagen med den lilla frusna pojken som släpade sig fram i det frusna marsklandet. Hans våta kläder var nu hårdfrusna som ett grått pansar över hans lemmar. Det tornade upp sig mörka moln från kusten och strax föll det ett ymnigt snöfall över hela träsket. Ethel stannade och kände att nu gick det inte att gå längre. Det var lönlöst. Han visste inte hur lång sträcka han hade gått och inte heller hur länge han hade hållit på så här.

Det blev allt svårare att se på grund av det täta snöfallet. Det blev snart mörkare och mörkare eftersom dagen led mot sitt slut. Just innan han tittade ned för att finna någon plats att för en sista gång sätta sig på, kände han en märklig lukt i sina frusna och bedövade näsborrar. Han kände igen lukten. Den var bekant och alldaglig. Hans hjärnceller jobbade med luktinformationen och till slut kom han på vad det var som luktade. Det var ju rök från en eld! Men det gick inte att urskilja något i riktning mot var röken kom ifrån. Ethel satte sig inte ned utan gick ytterligare några meter framåt och snart kunde han se konturerna av en liten hydda som släppte ut rök från taket. Är det verkligen sant? Ett litet hus här ute mitt i träsket, tänkte han.

Ethel gick förundrat fram till den lilla hyddan som var omsorgsfullt ihopsatt av lerklinade vasstrån över en stomme av drivved från träsket. Uppenbarelsen av den lilla hyddan gav honom nya krafter. Det var nyfikenheten som nu drev honom igen. Att finna en liten stuga som släppte ifrån sig rök när allt hopp var ute kändes som en räddning.

Mitt på hyddan fanns det en liten grå dörr som Ethel bultade på så gott han nu kunde. Sakta öppnades dörren på glänt och en liten grå gumma tittade med spända ögon på Ethel.

”Kan jag få komma in och värma mig en stund? Jag är i nöd.”

Gumman tittade förskräckt på den frusna och våta pojken och hennes hjärna jobbade på högvarv, men efter en liten stund hade hon bestämt sig. Han fick komma in. En så kraftlös yngling, helt obeväpnad ute i detta oväder, var ingen illgärningsman att vara rädd för.

Inne i den lilla hyddan lyste det från en murad eldstad och en svart gryta hängde på en krok från taket. Värmen slog emot Ethel och han hade nästan glömt hur värme kunde upplevas.

”Vad i herrans namn gör du ute i detta hemska väder?”

Ethel satte sig framför elden och bara stirrade in i de gula flammorna. Gumman betraktade pojken från topp till tå.

”Har han ingen talförmåga? Eller kan du inte tala engelska?”

Ethel tittade på gumman och ursäktade sig. ”Ni är en ängel som just har räddat mitt liv! Tack. Jag hade inte klarat mig länge till därute.”

”Det kan jag också se, men vad har du här ute att göra? Har du rymt från din husbonde?”

Ethel som nu fick tillbaka både tankeförmåga och krafter, skakade på huvudet så att vatten och snö fräste ned i elden. ”Jag är Ethel, son till Godward Mildensson, herre på Mildenhall. Jag har alltid undrat hur masklanden ser ut. Tidigt i morse smet jag ut med en liten egengjord kanot och paddlade ut i träsket, men jag blev attackerad av några daner som nära nog genomborrade mig med ett spjut. Jag lyckades gömma mig i vattnet medan de tröttnade och gav sig iväg. Kanoten var däremot förstörd och jag tog mig upp på en landtunga som jag har följt hela dagen innan jag kom hit till dig.”

”Vid alla helgon! Det är deras förtjänst att du fortfarande andas pojke! Av med de våta kläderna så kan du få klädtyg från mig.” Gumman hällde dessutom upp en skål med kålsoppa till Ethel som nu fick lite varm dryck i sig.

”Har ni en son hos er?” frågade Ethel medan han hällde i sig av kålsoppan.

”Bry dig inte om honom. Han är efterbliven, men helt ofarlig. Han vågar förmodligen inte fram nu när du har kommit. Vi får aldrig besök här ute, som väl är.”

Från det vänstra hörnet prasslade det som av möss, men sedan blev en man fullt synlig. Han hade långt mörkt och krulligt hår som räckte ned till axlarna och han var grå av smuts. Ansiktet var runt och ögonen var uppspärrade som på ett jagat villebråd.

”Men se, salve! Var hälsad. Jag är djupt tacksam över er gästfrihet!”

”Spara de fina fraserna åt mig, du kan säga vad du vill till honom. Han förstår dig inte i alla fall. Han kan bara urskilja om du är arg eller en vän genom tonfallet i din röst.”

Ethel ville ändå få kontakt med den efterblivne mannen som inte var många år äldre än han själv.

”Jag vill tacka dig och din mamma för att ni räddade livet på mig!” Ethel reste sig försiktigt mot mannen i hörnan, men då gav han först ifrån sig ett dovt grymtande, sedan blev det högre och övergick i ett gällt skrik, medan han tryckte sig panikartat mot väggen bakom sig.

”Låt honom vara, unge man. Han går inte att prata med ändå.” Gumman satte sig mittemot Ethel och granskade honom igen.

”Vad tittar ni på?” frågade Ethel.

”Jag kan läsa ditt ansikte och se att du har en hel del att uträtta här i världen, men det är dunkelt vad det blir …”

”Hur kan ni se det? Vem är ni egentligen och varför bor ni här ute med er son?”

”Vad tror du själv är anledningen, unge man? Jag kan se att ni är en klok och begåvad yngling, inte sant?”

Ethel, som alltid tyckte om att svara på olika frågor från sin broder och lärofader Petrus antog gärna utmaningen att försöka svara på varför de var där ute i ingenstans.

Ethel funderade en stund och såg sig om i den lilla mörka hyddan. På hyllorna fanns det olika krus som var märkta med namn som förklarande dess innehåll. Ethel kände igen de olika växtdrogerna, allt från malört till salvia som kunde användas mot sår och olika åkommor.

”Jag tror att ni har en lång historia bakom er som läkekunnig och efter en konflikt har ni tagit er tillflykt hit ut för att undkomma människornas hämnd. Er son hade inte levt i dag om ni inte hade byggt upp en tillvaro här ute i träsket, inte sant?”

”Vad var det jag sa! Ni är en skarpsynt ung man. Det är lätt att bli utesluten ur den mänskliga gemenskapen, speciellt om man har kunskap i botanik och växters olika egenskaper. Det skrämmer de som har makten, det vill säga männen, prästerna och herremännen. De blir rädda för att förlora sin kontroll över folket. Ingen får utmana kyrkan och dess präster. Den som gör det sägs komma från ondskans herre, det vill säga Lucifer, satan.”

”Ni är alltså en trollkona som lever här ute med er efterblivne son, vad heter ni?”

”Jag är döpt till Gunhilda och jag föddes in i en välbärgad familj. Min pappa ägde en ganska stor gård längre norrut men han satte mig i kloster. Där blev jag beskylld för att ha förgiftat priorinnan som dog hastigt en dag. Dessutom anklagades jag för att ha gjort en medsyster besatt när hon blev galen och hoppade ut för ett stup. Min pappa gjorde allt för att hjälpa mig men mina bröder var inte lika välvilligt inställda. En dag togs jag ut ur klostret av mina bröder som var äldre än mig. De förgrep sig alla tre mot mig. Det var hemskt och efter det blev jag havande med min son som du ser där borta. Jag födde mina bröders barn och därefter blev jag en trollkona som du uttryckte det. Jag dömdes till döden av en enhällig rad av klerker och herremän. Jag skulle brännas på torget mitt i Ely.”

Ethel lyssnade på den gamla kvinnans gräsliga berättelse om sitt liv och kände medlidande över hennes bittra levnadsöde.

”Hur lyckades ni fly?” frågade Ethel.

”Jag fick hjälp av min fars män som ställde till med ett blodigt bråk vid det tilltänkta bålet. Jag lyckades till slut ta mig ut hit med mitt barn och på den vägen är det. Jag har bott här ute i många år och lärt mig att leva nära detta träsk.”

”Men hur har du överlevt? Och vet någon att du finns här? Har du fått hjälp av några som har hållit dig gömt här?”

”Min far tvingades också fly efter skandalen med sina barn. Han hjälpte mig under tiden han levde att skapa en liten bräcklig tillvaro här ute, men annars har vi levt här ute i alla år utan att någon egentligen vet om oss. Ibland har vi fått ofrivilligt besök av personer som du som villat bort sig, men de har jag avlägsnat på mitt eget vis.”

Ethel såg oroligt på den gamla kvinnan som nu gick fram till sin hylla med växtdroger och tog ned två krus. ”Vad menar ni med det? Har du tagit livet av de som kommit hit till din hydda?”

”Vad skulle du själv ha gjort unge man?”

”Jag skulle döda dem alla för att inte röja mitt hemliga boende”, sa Ethel.

”Flera av de som har varit här genom åren har dött på egen hand, men vid tre tillfällen har jag slagit ihjäl dem och sänkt ned dem där ute i den lösa och mjuka leran.” Den gamla kvinnan pekade med sitt knotiga pekfinger i riktning mot där hennes offer var placerade.

”Vad tänker du göra med mig då? Blir jag ännu ett av dina offer?”

Den gamla trollkvinnan svarade inte medan hon tog två nypor var ur krusen som hon hade ställt bredvid eldstaden där den stora grytan hängde och strödde växtdrogerna i det sjudande vattnet. En välbehaglig doft spred sig med värmen i den lilla hyddan.

När hon rörde runt med en stor träslev i grytan bröt hon tystnaden i huset och tittade på Ethel som satt nära grytan. ”När du kom hit tidigare i kväll Ethel, sa du att anledningen till varför du gav dig ut hit var för att du ville undersöka träsket, eller hur?”

”Ja, det stämmer! Jag vill känna till träskets hemligheter.”

”Varför tror du att denna väldiga vildmark har hemligheter?”

”Det tror alla i Milden och alla som bor nära detta hemska träsk som hotar att sluka oss när som helst.”

Den varma luften och aromen från drogerna i grytan påverkade Ethels omdöme och han började bli omtöcknad.

”Finns det en ond ande i träsket?” frågade han plötsligt den gamla kvinnan. Hon stod stadigt på golvet och rörde med sakta svepande drag den stora sleven i grytan.

Gumman skrattade åt Ethels naiva fråga. ”Den enda onda ande som bebor detta träsk är väl jag och ingen annan!”

”Så de män som aldrig kom tillbaka blev inte uppätna av träskets demon, de föll offer för din rädsla att bli avslöjad.”

”Så kan man uttrycka det min gode unge man. Vissa av dem dog av naturens egen grymhet, men de står där ute nu som jag placerade dem. De gav mig frid och möjlighet att utverka hämnd för de oförrätter jag blev utsatt för i min ungdom!”

”Vad är det du kokar i din gryta? Jag känner mig mer och mer yr.” Ethel började kallsvettas och det började snurra runt för honom.

”Det är droger som hjälper mig att få tillgång till din framtida väv unge man. Jag har nämligen en unik förmåga att se en människas framtida öde.”

”Vad är detta för hemska häxkonster ni utsätter mig för.” Ethel gjorde korstecknet och försökte resa sig, men han satte sig ned igen. Hela hyddan snurrade runt och han började se skarpa färger som täckte de annars så grå hyddväggarna. Den gamla gumman kändes plötsligt mycket yngre. Hon såg snart ut som en flicka i hans egen ålder och i hörnet förändrades hennes efterblivne son som allt mer tog formen av ett djur.

”Vad är det för vacker körsång jag hör? Har jag hamnat i himlen?”

”Nej unge man, du har många år på dig innan du kommer att höra den himmelska musiken. Kan du säga mig vad du ser nu Ethel?”

”Jag ser … det börjar bli allt vitare med berg … och vad är det för konstiga träd, granar! Ja, det är barrträd. Jag vill härifrån nu! Släpp mig ur ditt djävulska grepp, trollkona!”

”Rör dig inte, Ethel! Sansa dig annars kanske jag ändrar mig och ställer dig i träsket hos de andra karlarna!”

Ethel insåg att han hade hamnat hos en människa där det inte var klokt att kämpa emot. Han var däremot inte säker på om hon var en ond eller god kvinna. Kanske var hon både och, men nu var det inte lönt att trotsa henne om han inte ville dö på fläcken.

”Du kommer att få ett intressant levnadsöde, unge man! Din levnadsväv kommer att bli mycket lång. Jag kommer inte att döda dig! Jag vill bara göra dig medveten om din kommande framtid.”

”Jag tror dig inte! Du kommer att droga ned mig och sänka ned mig i träsket som du gjort med alla de andra!”

”Inte alls! Du måste lita på mig Ethel. Det du ser med is, snö och barrträd är delvis samma saker som jag kan se. Du och dina släktingar och framtida ättlingar kommer att få en dramatisk framtid i landet bortom ishavet, i nordmännens land! I det vintriga Thule.”

”Vad är det för dumheter? Varför skulle jag ge mig till nordmännen?”

”Det kan jag inte riktigt säga dig, anledningen är något dunkel. Men så mycket står klart, att du kommer att förändra historien för all framtid.”

”Du ger mig en spådom! Varför gör du det?”

”Jag ser att Gud har en speciell avsikt med dig Ethel och det är min kristliga plikt att göra dig medveten om denna skickelse.”

”Kristliga plikt? Hur kan du kalla dig kristen? När du utsätter mig för denna sataniska brygd.”

”Du får göra vad du vill med denna spådom unge man. Jag gör detta i all välmening, trots att världen inte tror det. Gud förde dig hit till mig för att jag skulle göra dig uppmärksam på de planer han har för dig, och det har jag nu gjort.”

Hela det lilla rummet var indränkt i ångorna från grytan i mitten av huset. Hennes son hade somnat av drogerna och liknade en stor hund som tryggt låg i hörnet och sov. Ethels sinne var rejält omtöcknat och han hade svårt att tänka klart. Det han hade fått reda på om sin framtid hade han för tillfället svårt att ta på allvar.

Det enda han tänkte på var hur han skulle ta sig därifrån. Han kunde höra hur det stormade utanför hyddan, men samtidigt var han inte säker på om stormen kom från hans eget huvud, eller om den kom utifrån. Allting var overkligt och nästan överjordiskt, tiden hade bokstavligt talat frysts till is för att komma åt det kommande i en avlägsen framtid.

”Jag kan se din oro och ångest Ethel, vilket är sorgligt, men att få veta Guds avsikter med ens liv är ingen barnlek min unge vän. Jag kan också se dina tvivel om jag är sänd från Gud eller Djävulen. Därför skall jag ge dig en gåva som jag har sparat under många år.”

Gumman gick bort till ett litet skåp som var uppsatt på väggen där hennes son låg och sov. Hon öppnade luckan på skåpet och tog ut en liten träask. Därefter gick hon bort till Ethel och satte sig mitt emot honom. Hon öppnade asken och tog fram ett litet smycke. Åtminstone såg det ut som det vid första påseendet.

”Vill du ge mig ett litet halsband?” sa Ethel vars röst nu lät som hos en kraftigt berusad person.

”Detta är en viktig och mycket värdefull relik min unge man. I denna lilla metallkapsel finns en bit av ett finger som tillhörde en av kristenhetens största helgon, den helige Martin av Tours.”

”Vad säger du? Sankt Martin!” Ethel kände genast att hans sinne fylldes av ny värme och energi.

”Som jag berättade för dig tidigare levde jag som ung i ett kloster och där kom jag över denna heliga relik.”

Ethel tog tag i den lilla kapseln som var fäst vid en rejäl metallkedja som man kunde ha runt halsen.

”Sankt Martin är mitt favorithelgon!” Ethel var ännu mer berusad än tidigare, fast nu var det även av glädje. ”Får jag öppna och se att hans ben verkligen ligger i asken?”

”Naturligtvis skall du göra det, Ethel.”

Han öppnade försiktigt det lilla locket och där inne fanns det mycket riktigt en bit av ett fingerben som låg inbäddat i torkad ull.

”Varför ger du mig denna heliga relik? Den skall ju tillhöra kyrkan!”

”Gud vill att jag skall ge dig den, Ethel. Med den kan du göra det du kommer att göra i framtiden. Sankt Martins finger kommer att visa dig vägen mot det som du skall göra i Guds namn.”

”Detta är alldeles för stort! Jag är bara en pojke och du ger mig en mission som kan likställas med martyrerna i fornkyrkan!”

”Du har en fri vilja, pojke. En människa kan välja att följa sitt öde och förvalta det väl eller välja motsatsen och använda ödet till att skada och förstöra. Du kan också blunda för ditt öde och gå genom livet med stängda ögon och vägra att ta itu med ödet. Men då skulle Gud bli ledsen och gråta i sin himmel.”

”Det står något på locket till kapseln, trollkvinna. Jag är för full och omtöcknad för att kunna läsa.”

”Det står på engelska att låt Gud leva i ditt hjärta – Prepare a place for God in your heart.”

Ethel skakade, men nu var det inte av köld som tidigare, utan av skräck. Han såg på den gamla kvinnan som utstrålade lugn och frid. Hans kinder blev våta av varma tårar som rann nedför halsen på honom.

”Vem är du? En ängel eller en demon?” Ethel såg på henne.

”Jag är kanske bara en dröm som du aldrig kommer att glömma, men nu kan jag äntligen få frid. Nu känner jag att åren här ute inte har varit förgäves. Tack för att du äntligen kom unge man.”

”Har du väntat på mig här ute i alla år? Nu räcker det! Jag orkar inte längre!”

Ethel for upp från sin pinnstol och störtade mot dörren. Han sprang ut i snöyran utanför hyddan. Där satte han sig på huk i en snödriva och kräktes upp allt som han hade fått i sig hos den gamla kvinnan. Vädret hade blivit värre under tiden som Ethel varit inne i hyddan. En isande nordanvind svepte obarmhärtigt fram över träsket och de snöade från och till. Ethel ställde sig upp och såg sig förvirrad om i det snöiga marsklandet. Hans berusning från den gamla damens brygd var nu som bortblåst, men i stället hade han fått en kraftig huvudvärk. Han kände sig rädd och förvirrad efter det bisarra mötet med den synska gamla damen och hennes efterblivne son.

Ethel insåg att han nu måste ta sig tillbaka hem till Milden till vilket pris som helst. Han började springa så snabbt han kunde på den smala landremsan i riktning varifrån han hade kommit. Han flög fram på det tunna snötäcket och han vek in det nya halsbandet med sankt Martins fingerrelik under manteln. Han sprang och sprang, allt vad han orkade. Men han visste inte var ifrån dessa extrakrafter kom ifrån.

Efter en stund var han framme vid vattnet där han hade blivit attackerad av de danska vikingarna och han tvekade inte att fortsätta sin språngmarsch ut på den nylagda isen som brast under hans fötter. Hans flygande löpning över isen gjorde dock att han kunde hålla sig ovanför isen en ganska lång sträcka in i det vassomgärdade träskvattnet. Han kände det iskalla vattnet mot sina läderskor när de bröt igenom den tunna isen och slutligen gick det inte längre att hålla den hastighet som krävdes för att inte braka igenom isen.

Där stod nu Ethel, i en isvak och kunde känna bottnen. Det var inte djupare än att han precis kunde hålla huvudet ovanför vattenytan. Att ge upp nu skulle vara en enkel sak. Det skulle inte dröja länge förrän han frös ihjäl och hans liv var till ända, men så fick han en idé. Ungefär hundra meter längre fram växte det två smala alträd med varsin förgrening.

De skulle kunna fungera som skidor på den tunna isen och fördela tyngden av honom så att han kunde undvika att bryta igenom isen hela tiden. Men isen var dock så hård att det inte gick att bara bryta sig fram. Hans enda chans var att ta ett djupt andetag och simma under isen i det kalla träskvattnet. Med jämna mellanrum tog han spjärn mot marken och bröt sig upp för att hämta ny luft. Ethel kämpade sig framåt med denna tuffa metod och efter en utdragen stund med långa sträckor av undervattenssimmande var han framme vid de smala träden. När han väl var vid de smala träden märkte han att de inte var så smala som de hade sett ut hundra meter bort, men de var dock så pass smäckra att det gick att använda dem till ett par skidor.

Tack och lov hade han ryckt med sig en liten yxa som gumman hade vid eldstaden i hyddan när hon högg stickor. Den kom väl till pass nu när han högg ned grenarna och bilade till ena långsidan för att efterlikna ett par skidor. Han lämnade kvar en gren på varje träd för att ha ett handtag att hålla balansen med. Efter en stunds yxande och filande provade han sin idé i praktiken. De små alträden växte på en liten ö som inte var större än att han kunde stå där och arbeta. Arbetet med ”skidorna” var mödosamt och slitigt efter den vilda flykten från hyddan. Vinden var isande och kläderna som han hade fått av den gamla kvinnan frös nu till is och det gjorde även hela Ethel.

Sakta men säkert styrde han framåt på den sköra isen som blev allt hårdare i takt med den tilltagande kylan. Han kände att han använde sina sista krafter och smärtan i hans kropp gjorde att han var tvungen att fokusera på att hålla sig vid liv. Som väl var hade han kvar förmågan att orientera sig och efter en lång stund kunde han äntligen känna igen stranden där han dagen innan hade paddlat ut på sitt livs äventyr. Fiskebodarna och den lilla byn blev fullt synbar framför honom i mörkret och han kunde skönja små ljus längre in mot land.

Den sista biten fram till Mildenhall fick han krypa för att inte falla omkull av utmattning. Hallen som var en liten befäst gård byggd i sten liknade en herremannaborg. Den bastanta trädörren var nu det sista hindret för honom att forcera innan han halvdöd av köld skulle svimma av en sista gång. Han visste att han var tvungen att slå med den runda järnkläppen mot dörren för att de som var där inne skulle reagera på honom. Han reste sig upp och lyfte kläppen tre gånger och slog den mot dörren. Sedan föll han ihop.

Vakten som var på andra sidan av dörren hade inga problem att höra slagen och öppnade. Där fann han en svårt nedkyld yngling som låg avsvimmad.

”Vad i herrans namn är nu detta? Varför skall alltid jag råka ut för halvdöda tiggare när det är min tur att gå vakt! Upp med dig din krake! Och maka dig ut till fähuset! Herrskapet vill inte ha landstrykare i sin borg! Upp med dig!” Den trötte kvällsvakten som inte ville ta i den livlösa kroppen med sina händer petade med sitt spjut på Ethel och stötte till honom så att han föll från att ha legat på sidan till att hamna på rygg och hans ansikte blev fullt synligt.

”Men! Vid alla helgon! Det är ju husbondens saknade son Ethelward!” Vakten skrek på de andra i vaktmanskapet längre in i vaktrummet som låg vid porten att komma till undsättning.

”Hjälp mig! Unge herren Mildensson ligger här ute vid porten!”

Snabbt kom tre stora karlar och bar in den spenslige ynglingen i värmen uppe i hallen. Den stora öppna spisen spred fortfarande värme och ljus från väldiga kådrika stockar. Godward satt ensam kvar medan alla andra hade gått och lagt sig för natten.

”Hämta genast herr Godward och säg att hans son har återvänt!” sa vaktbefälet nere vid porten åt den unge man som hade funnit Ethel. Snabbt som en vessla sprang han upp för spiraltrappan till andra våningen med sitt glada men överraskande budskap.
Bakom honom kom två andra män som bar på den fortfarande livlöse Ethel.

”Å gode Gud du hörde våra enträgna böner!” Godward kastade sin vinbägare i golvet som han satt och drack ur framför brasan och sträckte ut sina armar mot taket och prisade Gud och alla himmelns helgon.

”Vad ska vi göra med honom herre? Han verkar vara halvt ihjälfrusen.”

”Lägg honom här framför brasan på skinnfällen så skall jag undersöka honom.” Försiktigt lade de den unge pojken raklång på rygg. Godward böjde sig ned mot hans bröst för att höra om hans hjärta fortfarande slog. Sedan strök han försiktigt sin hand över hans panna och han lyfte ena ögonlocket på honom.

Godward såg upp mot vaktmanskapet som stod runt sin husbonde under spänd tystnad och väntade på sin herres svar. ”Han lever, men är svårt nedkyld. Jag vill att ni flyttar honom in i mitt rum där ni bäddar ned honom i sängen.”

”Men är det inte bättre att han får på sig värmen från den öppna spisen herre?”

”Gör bara som jag säger och ingenting annat!”

Vaktbefälet som bara ville väl med sin invändning gjorde som hans husbonde befallde, dock något trumpet efter att ha blivit tillrättavisad av sin överordnade inför sina soldater. Ethel blev förd till Godwards rum och nedlagd i hans stora och rymliga säng.

”Jag vill att ni lämnar mig och Ethel i fred nu. Jag kallar på er när jag behöver hjälp.”

”Skall vi meddela frun i huset och den övriga familjen om den stora nyheten, herre?” Vaktbefälet försökte svälja förtreten att han inte förstod bättre när han ansåg att Ethel skulle värmas upp framför den öppna spisen.

”Du kan vänta en liten stund innan de övriga i huset får vetskap om att Ethel är tillbaka.” Godward blev sittande vid sängen på en liten pall och såg på sin son som nu kämpade för sitt liv. Efter en liten stund vaknade Ethel till genom att sätta igång med ett kraftigt hostanfall.

Därefter öppnade han sina ögon och såg att han var hos sin far.

”Förlåt mig far! Men jag hade otur!” sa han med svag och hes röst.

”Ta det nu lugnt min vän och spara på dina krafter! Ingen är arg på dig men alla är lyckliga att du lever och är tillbaka hos oss!”

Ethel såg på sin pappa med febriga ögon och svetten började sippra fram i hans ansikte. Godward kände på hans panna som nu var glödhet. I samma ögonblick kom Petrus instormande i rummet.

”Är det sant, har han verkligen kommit tillbaka?” Petrus sträckte sig fram över sängen där Ethel låg och flämtade.

”De fann honom vid porten för en stund sedan och han är illa ute. Kraftig nedkylning under lång tid och nu har han hög feber. Jag vågade inte hålla honom inne vid spisen på grund av risken för snabb uppvärmning. Det har ju hänt att nedkylda har dött när de har värmts upp för hastigt.”

”Det har ni alldeles rätt i Godward!” Petrus försökte få kontakt med Ethel, men nu hade han blivit medvetslös och hans andning var häftig.

”Vad kan vi göra Petrus? Kommer han att klara detta tror du?”

”Det vet endast Gud och det enda vi kan göra är att be för hans liv, Godward.”

”Jag vet att det är bara Gud som bestämmer över liv och död, men som läkekunnig undrar jag vad en dylik nedkylning kan leda till, Petrus?”

”Tja, han har inga andra skador vad jag kan se och det finns ju en stor risk att hans lungor blir sjuka och då kan han inte andas, men han är ju en yngling och febern gör sitt. Om den går tillbaka i morgon är han nog räddad, men om febern fortsätter är det värre.”

Godward sjönk ned på knä och knäppte sina händer mot sängkanten. Han bad under viskningar två pater noster efter varandra. Petrus såg med sorgsna ögon på pappan och hans son som båda på olika sätt kämpade mot ödet och det faktum att livet är en skör tråd som när som helst kan brista.

”Livet är en balansakt på evighetens knivsegg, Godward!” sa Petrus och la sin hand på sin husbondes axel.

Godward såg med tårar i blicken upp mot den unge munken. ”Jag hoppas att dina vackra ord kan höras av himmelens änglar så att de kan blidkas och ge min son livet åter.”

”Är Ethel tillbaka?” Nu hördes en bekant röst från dörröppningen. Det var Lydia som hade vaknat av uppståndelsen mitt i natten och nu var hon inne i rummet där hennes son låg och kämpade för sitt liv. ”Hur är det med honom Godward?” Lydia såg verkligen ut som direkt kommen från sängen med rufsigt hår och sömndrucken blick.

”Det vet vi inte än kära du, men han har pratat med mig för en liten stunds sedan. Nu sover han eller ligger i svår feberdvala. Han är djupt nedkyld och det enda vi kan göra är att be för hans liv Lydia.”

”Sa han någonting var han har varit?” frågade Lydia männen som satt på sängkanten.

”Det enda han har sagt mig är att han ber om förlåtelse, Lydia. Han är inte i skick att tala med än, om han nu överlever vill säga.”

”Om febern går ned i morgon klarar han sig nog, men om den fortsätter är troligen allt hopp ute”, sa Petrus som nu reste sig upp från sängen.

”Var tror du att han har haft för sig Petrus?” frågade Lydia.

”Jag vet inte med säkerhet, men jag antar att han har varit ute i träsket och överrumplats av det svåra vädret. Han har under alla omständigheter varit utomhus den största delen av dygnet, kanske har han träffat några rövare som han har lyckats fly ifrån, men det är bara spekulationer.”

”Det är många som aldrig har återvänt från det fördömda träsket”, sa Godward med ilska i tonen.”

”Det finns säkert en mening med att han har återvänt till oss igen” sa Lydia och försjönk i bön vi sängkanten.

”Du kan gå och lägga dig Petrus, vi sitter här vid Ethel och vakar över honom resten av natten.”

”Jag sitter gärna här hos er.”

”Nej, gå du till ditt rum och försök att vila. Om det blir värre i morgon är det bra att någon som vet om detta är någorlunda utvilad.”

Petrus gick med tunga steg ut från rummet där de båda föräldrarna satt kvar med en liten vaxlampa som enda ljus i det annars så kompakta mörkret som omgav dem. Ute rasade en svår vinterstorm och det var ännu långt kvar till gryningen.

”Vakna Lydia, sängen är tom! Han är borta!”

Godward skakade om sin hustru som hade somnat på golvet. Hon for genast upp och fann att ingen Ethel var kvar i sängen. Den varma skinnfällen var dragen åt sidan. ”Känn, hela sängen där han har legat är våt av svett! Han kan inte ha varit borta länge. Rummet var upplyst av det svaga dagsljuset och det var länge sedan gryningen hade randats. Nu var det sen morgon eller förmiddag och de båda makarna sprang ut ur rummet, men hann bara till dörren när de mötte Ethel i dörröppningen. Alla tre blev stående som om tiden hade stannat och såg på varandra, som om de alla hade sett ett spöke.

”Far… mor, ni får inte vara arga på mig. Jag har lärt mig en läxa och kommer aldrig ge mig ut på egen hand igen, det lovar jag!”

Både Godward och Lydia skakade på sina huvuden och grät av glädje. Godward var snabbast att kasta sig i armarna på Ethel medan Lydia försökte att klämma sig fram och få sin beskärda del av omfamningen.

Ethel blev överrumplad och började hosta häftigt.

”Du har svettats mycket Ethel, kom nu och lägg dig igen i sängen.” Ethel kände sig svag och han var nära att svimma, men hans föräldrar ledde honom varsamt tillbaka till sängen som fortfarande var våt av hans kallsvettning.

Hela Mildenhall hade nu fått reda på att Ethel hade återvänt och det dröjde inte länge förrän både Manfred och Estrid var framme för att visa sin glädje och kärleksyra över att deras lillebror var tillbaka. Även Petrus var uppe för att se hur de var med den äventyrlige pojken.

Godward och Petrus var de enda som inte tog ut glädjeyran i förskott och ville nu göra en undersökning av Ethel. ”Han har ingen feber längre nu, därav att han har svettats så mycket”, sa Petrus till Godward.

”Hur känner du dig min son? Och varför var du redan på benen när vi kom till dig?”

”Jag var nödig helt enkelt och jag kände mig som vanligt, men ganska snart blev jag yr. Jag är törstig och letade efter vatten, men hittade inget.”

Estrid var inte sen att räcka en stor bägare med vatten åt sin lillebror.

”Du behöver vila i dag och dricka så mycket vatten som du vill. Är du hungrig så kan vi äta nu på morgonen!” sa Lydia som nu äntligen hade sansat sig efter glädjetårarna.

”Inte just nu, men gärna lite senare mor”, sa Ethel som svettades igen där han låg i sängen.

Godward insåg att hans son var kontaktbar och den mest omedelbara faran för hans liv var över. ”Ethel, vill du berätta för oss nu var du har varit och vad du har gjort? Lätta ditt hjärta och undanhåll ingenting, säg bara sanningen min son.” Godward var nu allvarlig och det märkte Ethel. Manfred satt på sängen bredvid honom och lade märke till att Ethel hade ett halsband runt halsen som han inte hade sett förut. ”Vad är det du har runt halsen Ethel? Visa mig vad det är?” Ethel blev genast osäker och tog instinktivt med högra handen på den lilla kapseln för att dölja den.

”Rör den inte! Lova mig det! Den är min och ingen annans.”

”Det är ingen som kommer att ta ditt halsband ifrån dig, Ethel. Vi är bara nyfikna på hur du har haft det”, sa hans pappa.

”Har du träffat en flicka Ethel? Som har gett dig halsbandet?” frågade Estrid.

”Nej, det är ingen flicka! Det är en dyrbar relik som inte får komma i orätta händer.” Ethel ville krypa så långt upp i sängen som det var möjligt, bort från sin burdusa familj.

”Lugna ned dig nu min son. Det är viktigt för dig att vila, men jag vill veta om det har hänt dig något som kan få följder för dig och oss! Har du gjort någon arg som nu är efter dig? Det är viktigt att vi får reda på det i så fall.”

”Jag har inte gjort något dumt som har skadat eller förargat någon. Jag ville se träsket, helt enkelt och lära mig om dess farligheter och hemligheter. När alla hade somnat, innan gryningen paddlade jag iväg med min kanot och efter en lång stund blev jag överfallen av danska vikingar som nästan spetsade mig med ett spjut. Jag hamnade i det kalla vattnet och de gav sig iväg, men min kanot var oduglig att använda efter det. Jag gick till fots längs en smal landremsa tills jag kom till en liten hydda långt ut i träsket. En gammal trollpacka tog emot mig med sin efterblivne son och hon ville spå min framtid. Hon kokade en brygd på sin eld som gjorde mig yr och jag såg syner. Hon sa att hon hade varit nunna i ett kloster längre norrut när hon var ung, men fallit i onåd och flytt ut i träsket, där hon födde sin son. Hon menade att hon kunde se min framtid. Annars hade hon tagit livet av de personer som hade kommit fram till hennes hydda genom åren. Hon ville inte ta livet av mig utan gav mig denna lilla relik som är ett finger från sankt Martin. Den skulle visa mig vägen till nordmännens land där jag skulle skapa en framtid för mig själv och min familj. Jag blev rädd och flydde ut i snöovädret. Efter hemska strapatser genom isen tog jag mig tillbaka hem igen och nu är jag här. Gud ville inte att jag skulle dö där ute i natt, far. Det är menat att jag skall uträtta något som jag inte förstår än, men när jag blir äldre skall jag fullfölja denna spådom, det är jag säker på.”

Alla stod eller satt tysta och lyssnade på Ethels märkliga berättelse. Manfred kunde inte låta bli att fråga när det hade varit tyst en lång stund. ”Nordmännens land, vad menar du med det? Varför skulle du släpa med oss alla till vikingarnas kalla länder? Det är ju helt galet!”

”Hon sa inte varför jag skulle dit, bara att det skulle bli början på en ny tid. Jag skulle ändra historiens gång.”

Nu fnissade både Estrid och Lydia, där de satt och tittade bort för att inte genera den sjuke Ethel. ”Han har nog feber fortfarande Godward”, sa Lydia till sin make medan hon hade svårt att hålla sig för skratt.

”Tyst med dig Lydia! Håna honom inte, en spådom är ingenting att skämta om.”

”Får jag se på din relik Ethel?” frågade Petrus för att avleda diskussionen. Ethel tog försiktigt av sig halsbandet och öppnade den lilla metallkapseln. Där låg ett litet ben på en bädd av ull. Petrus granskade benbiten så noga han kunde.

”Som jag kan bedöma är detta ett ben av en hand och det verkar mycket gammalt.”

Godward tog också sig en titt på den fantastiska reliken.

”Tack för att du berättade allt för oss Ethel. Nu lämnar vi dig för att vila och i morgon om du är stark nog kommer vi att ha en stor fest här i huset! Jag tänker bjuda in din vän Svend och hans föräldrar, vad säger du om det min son?”

”Det skulle glädja mig mycket far!”

Alla lämnade rummet och Ethel började strax snarka högt.

”Vad ska vi tro om detta Lydia?” frågade Godward sin hustru.

”Jag bryr mig inte om vad han dillar om, det bästa är att han är tillbaka vid liv!”

”Men tror du att han talar sanning, eller har han hittat på alltihop?”

”När han var liten kunde han dra den värsta historien efter den andra när han var stressad”, sa Lydia.

”Jag tror för min del att han talar sanning, vartenda ord.” Det var Petrus som hade hört vad de samtalade om. ”Hans berättelse är skrämmande och jag har hört om att det skulle bo en gammal trollpacka där ute som en gång bodde bland oss, men det pratas ju så mycket om gamla sägner där folk blir bortförda av onda andar ute i marsklanden. Det skulle i så fall förklara varför folk inte återvänt efter att de varit ute i träsket, Godward.”

”Ungdomligt oförstånd! Han kunde blivit dödad av danerna, eller frusit ihjäl där ute under denna ovädersnatt, Petrus.”

”Men det gjorde han inte Godward, och han menar att det finns en mening med att han kunde återvända.”

”Men varför skulle han flytta upp till vikingarnas land?”

”Det återstår att se Godward”, sa Petrus och gick vidare ut till det lilla kapellet i borgen.

En dag senare pryddes festsalen för den förlorade sonens återkomst. Ethel var på benen och klädde sig i de finaste kläder han hade. Han väntade otåligt på sin gode vän Svend för att få berätta om sitt senaste äventyr. Han stod uppe i tornet och såg ut genom gluggen bort mot den romerska vägen varifrån sällskapet skulle komma.

Ethel kunde höra att det var ovanligt stökigt och bullersamt nedifrån våningen under honom. De senaste dagarna hade varit omvälvande för den unge pojken och han hade fullt upp med att sitta själv och bearbeta allt som hänt. Han var glad över att han levde, men han insåg också att om han inte hade gett sig ut på den farofyllda resan hade han inte lärt sig något väsentligt om livet. Innan hade han tagit mycket för givet, och han hade inte vetat vad han skulle göra med sitt liv. Allt var spännande, men också lite tråkigt. Det saknades en tydlig plan och mening med livet och det var det han lite omedvetet sökte när han gav sig ut i träsket.

De långa samtalen nätterna igenom med sin gode vän och mentor Petrus var viktiga för att lära sig om den värld som omgav hans hem, men också för hans mentala utveckling. Kanske var det Petrus fel att han nästan satte livet till där ute i det frusna träsklandskapet. Ganska snart släppte han den tanken. Att skylla på andra för att man ger sig ut på dåraktiga företag var han för gammal för. Han kände på den lilla metallkapseln som hängde runt halsen på honom. Han kunde inte släppa tanken på den märkliga spådomen som han hade fått av den gamla kvinnan. Har jag en viktig mission att utföra som kommer att ändra historiens gång? Då blir jag en betydelsefull och viktig person! Men snabbt kunde han känna hybris. Det var farligt som en god kristen att framhäva sin egen person. I stället blev han rädd och kände starka obehagskänslor. Om det nu är så att jag har en viktig funktion att fylla åt Gud, är det ett stort ansvar som vilar på mig! Tänk om jag inte klarar av det och sviker min Gud!

Petrus var tydlig med sitt svar när Ethel frågade honom varför han skulle upp till det vintriga och kalla Norden, eller Thule som vissa lärda kallade öarna som utgjorde vikingarnas land. Spådomen måste ha handlat om spridandet av det kristna budskapet till de otrogna asa-blotande nordmännen. Men Ethel var tveksam. Han var ju varken en präst som kunde predika för de hårdhudade folken i norr, eller en krigare som med svärd i hand kunde tvångsdöpa dem.

Snart fick Ethel annat och betydligt trevligare ting att tänka på, för nu ankom det en välkänd fora där nere längs vägen uppe på krönet. Hästarna och vagnarna kände Ethel mycket väl igen. Det var familjen från Ely vars husfader var från Normandie. Stefanne som nu var en rik och respekterad herre vars byggen var vida berömda och kända i denna del av England. Hans danska fru Grete levde väl in i sin nya roll som en del av den styrande eliten och deras enda son Svend var liksom Ethel själv en vetgirig och rastlös ung man på 14 år. Ethel sprang så fort han kunde nedför de smala spiraltrapporna för att möta upp dem nere på den yttre gården. Vintern hade nu slagit till på allvar och snön yrde på marken. Året var snart till enda och det var ånyo dags att fira vår frälsares födelse.

Ethel var så ivrig att möta upp sina gäster att han glömde att ta på sig någon pälsmantel. Svend hoppade ur vagnen när han såg Ethel komma mot dem och sprang för att möta honom. De båda vännerna omfamnade varandra och Svend visste som vanligt att det var bäst att prata så snabbt som möjligt när man träffade Ethel, annars var det hopplöst att få något sagt.

”Ditt rykte har gått före dig, Ethel! Alla i Ely pratar om sonen som kom tillbaka från träskets onda andar.”

”Är det så de ser det?” sa en luttrad Ethel som väntade sig vad som helst från världen utanför Milden.

”Kom vi går in broder! Här blåser svinkyla och jag glömde min varma mantel i hastigheten”, sa Ethel och förde in sin vän i den upplysta borgen. Mellan gobelängerna sköt stora tjärade facklor ut och spred både ljus och värme.

Godward och Lydia försvann bort med sina kära vänner, det vill säga Svends föräldrar, för att bjuda på en bägare med det finaste vinet huset hade att frambringa som en välkomstgest.

Ethel tog med sig Svend upp till den stora hallen där festmåltiden skulle äga rum. Där uppe samlades borgens hundar och låg och värmde sig framför den stora öppna spisen som fylldes på med stora vedbitar av husets tjänare.

”Jag föredrar värme och ljus numera som du kanske märker min vän”, sa Ethel och svepte en grov grå filt omkring sig.

”Pappa säger att du nästan frös ihjäl där ute och att du simmade under isen! Stämmer det?”

”Javisst, Svend, men jag vill inte skryta med detta äventyr. Det var egentligen inget äventyr alls. Jag trodde att jag skulle finna träskets hemligheter som en utforskare, men det jag fann kunde jag aldrig föreställa mig i mina vildaste fantasier.”

”De säger att du blev överfallen av vikingar. Pappa vill att din pappa skall rensa upp i träsket efter de rövare som bor där ute och rånar hederligt folk.”

”Tja, rövare finns det överallt Svend.”

”Folk menar att du blev nästan uppäten av ett stort monster där ute men lyckades fly!”

Ethel skrattade. ”Det där är bara fantasier och rena lögner Svend. Jag har bara varit borta i två dagar och redan finns det en legend som kommer att berättas i generationer, mest bestående av fria fantasier.”

”Men män har sett en lurvig svart gestalt grymta och kasta stenar mot resande genom träsket, det är inga fantasier, Ethel.”

”Lugn nu Svend, den lurviga gestalten har jag också träffat, men det är inget monster utan en vanlig man som har haft oturen att födas utan ett förstånd, det är allt.”

”Menar du att det bor en galning där ute?”

”Ja, och jag har träffat hans mamma också. Hon gav mig den här dyrbara reliken med ett finger från vårt favorithelgon sankt Martin av Tours.” Svend fick hålla i reliken och Ethel berättade allt om den märkliga spådomen och hans livsfarliga färd tillbaka genom det isiga träsket. Men han blev ganska snart avbruten. Tjänstefolket kungjorde att nu var det dags att gå till bords för maten var färdig att serveras.

Varken Svend eller Ethel hörde vad som hände runt omkring dem. Svend fascinerades av sin väns ödesbestämda besök där ute och att Ethel hade förändrats och genomgått någon slags vuxenrit. Hans barndom var över och hans visste nu sin kallelse här i livet fast det dock fortfarande var en dunkel profetia.

”Kom nu pojkar! Det är dags att äta. Ethelward, du skall komma nu. Det är för dig din far har ställt till med denna måltid.”

Svend kunde inte släppa den spännande spådomen. ”Du kanske kommer att bli en stor kung där uppe i Norden, Ethel.”

”Det har jag faktiskt inte ens tänkt på, Svend. Det är ju befängt och rent omöjligt. En engelsman som styr över de råbarkade nordmännen. Det är väl bättre om den danske kungen Magnus tar hand om de vilda folken norr om sig i stället, Svend!”

”Ingenting är omöjligt, Ethel. Pappa brukar säga att just spådomar är omöjliga att förstå till en början, men de finns för att åtminstone någon skall kunna bli bekant med dem och inse det som till en början verkade omöjligt.”

”Jag vet att du gillar lärda samtal och svåra filosofiska utläggningar, Svend. Nu är jag hungrig, kom! Nu vill jag inte reta mamma mer.”

Godward strålade av stolthet över att få visa upp sin familj, men också sitt välstånd. Han hade lyckats väl och hade viktiga och rika vänner, men också mycket farliga fiender. I dag hade han förutom sin kära vän Stefanne och hans familj också låtit bjuda abboten Valfred från klostret i Ely och de franska bröderna Etienne och Victor. Klostret i Ely var nu en blomstrande anläggning som inhyste andligt liv. Den gav också nya odlingsmetoder inom jordbruket och var en avancerad smideshytta. De franska bröderna var högt lärda herrar som ville vara med och utveckla det vetenskapliga vetandet och studiet av antikens kunskaper var deras specialitet.

Abbot Valfred hade aldrig någon ro. Hans uppdrag var mer än att leda ett kloster och det var redan det ett tungt arbete. Ely var numera en kungastad där kung Edward räknade med lojala allierade undersåtar. Men hans fiender ville också ha kontroll över den viktiga staden Ely som var centralorten i hela östra England. Det märktes att han hade åldrats, den gamla engelske klerken. Vinerna från Normandie hade dessutom satt sina fysiska spår på den stressade klosterledaren som nu inte kunde dölja en begynnande rondör runt midjan.

Godward hade tydligen inte sparat på sitt finaste vin, som inte minst de normandiska bröderna med välbehag hade låtit sig bjudas på. Även frun i huset hade kransen på sniskan. Hela måltidssällkapet var mer än väl vinfryntligt. Det pratades franska och latin, vilket inte var ett problem för Valfred, men han föredrog latin framför franska som kunde bli svårt att hänga med i när tungan lossades under vinets inverkan och ordflödet blev allt hetsigare.

Den enda som ägnade Ethel och Svend någon uppmärksamhet var Petrus som inte hade druckit så mycket av det fylliga vinet. Han satte sig bredvid Ethel och Svend som kände att deras föräldrar redan var berusade.

”Roligt att se dig Svend”, sa Petrus. ”Har Ethel berättat om sin resa i träsklandet?”

”Ja och mer än så”, sa Svend. ”Han har en profetia över sig som kan bli avgörande för vår framtid.”

”Det är stora ord som inte går att ta lättvindigt på”, sa Petrus och reste sig för att gå fram till bordet som nu dukades upp i en rask takt.

På stora fat kom stekt kött och rovor som spred en vällukt i den stora festsalen. Alla satte sig tillrätta och väntade på att husets herre skulle inleda måltiden med den traditionella första skålen.

Godward satte sig inte utan stod där med sin vinbägare och inväntade att de församlade skulle tystna. ”Ni vet alla här i dag varför ni är här. Vi i vår familj vill hedra den förlorade sonens återkomst. Vi trodde alla att han var borta och död, men han kom tillbaka med livet i behåll för att föra vidare vårt arbete här i Milden.”

Alla drack ur sina bägare och såg mot Ethel där han satt hos sin vän Svend på kortsidan av det långa träbordet.

”På tal om ert arbete här i Milden. Tänker du bli mjölnare som din far Ethelward?” frågade abbot Valfred, medan han torkade bort lite vin från underläppen.

Ethel var inte sen att svara. ”Nej, jag kommer inte att göra mjöl här i grannskapet, ers helighet.”

Godward skrattade och la sig i diskussionen. ”Jag har en son till här som kommer att vara bygden trogen, inte sant Manfred?” Ethels storebror satt på den vänstra sidan om sin far och nickade bifallande på sin fars uppmaning.

”Onda tungor i Ely kallar din äldste son för krympling, din yngste son för en bångstyrig äventyrare och din dotter för en lättfotad hora. Jag vill inte förstöra den goda stämningen här vid bordet, men det är också min skyldighet att informera dig om hur dina fiender sprider lögner för att skada dig, Godward.”

”Äsch, de får prata så mycket de vill. Det mest avgörande är att vi har kungens stöd, eller hur Valfred?”

”Om något skulle hända dig Godward, hur ser då er plan ut?” frågade Stefanne som var märkbart orolig.

Godward började bli irriterad av allt politiskt undergångsprat och ställde ned sin vinbägare med en duns i bordet. ”Varför är ni så rädda? Vi har haft fred i landet i flera år och kungens ställning är stark! Jag känner inte till några komplotter mot mig och min familj.”

”Det gör inte vi heller, Godward, men saker och ting kan snabbt förändras, se bara hur det kunde gått för din son Ethel. Hade han blivit mördad av vikingar ute i träsket hade vi inte suttit här i dag och druckit vin, eller hur? Är det du Manfred, som tar över som herre på Mildenhall om din far skulle falla ifrån?” Stefanne vände sig direkt till Manfred.

”Ja, det blir jag som tar över efter far, fast jag är en krympling som det talas om i stugorna, men annars så är jag fullt kapabel till att leda både försvar och omsorg över Milden.”

”Nog nu med detta prat om att man vill se mig död! Låt er nu väl smaka av det goda lammköttet!”

Alla var hungriga och tog för sig av det stekta köttet som hade tillagats med oljor och kryddor som gav köttet en nästan sötaktig smak.

”Hur har ni råd att slakta får så här mitt i vintern herr Godward?” frågade Etienne som annars var van vid en ganska torftig kost i klostret. Han kände dock till vällagat lammkött från sitt hemland i Normandie.

”Detta speciella tillfälle med Ethels återuppståndelse kräver att man tar det bästa som mitt hushåll har, käre broder.”

’Broder Victor styrde in samtalet mot huvudpersonen, Ethel.

”Nu tycker jag det är på tiden att vi får höra hur Ethelward har haft det under sin dramatiska tid ute i träsket.”

Valfred som var van vid att tillrättavisa sina munkar la sig i samtalet. ”Det bestämmer naturligtvis pojken själv om han orkar berätta för oss. De kan inte ha varit lätt att kämpa för sitt liv därute. Jag vill att vi utbringar en skål för den modige Ethel, men samtidigt vill jag som man och präst banna dig för den livsfarliga expeditionen som nästan kostade dig livet.”

Alla runt bordet ställde sig upp och höjde sina bägare mot den plats där den unga mannen satt. Ethel la tillbaka ett ben på tenntallriken och började berätta.

”Visst vill jag berätta om mina upplevelser där ute. Vissa av er vet redan allting, men bröderna från Ely och ni, högt vördade abbot, bör få veta om mina strapatser.”

Ethel kände att det inte tjänade till att undanhålla eller förvränga händelserna där ute inför gästerna från Ely. Förr eller senare skulle sanningen komma fram i alla fall. Ethel sa samma saker som han berättat för sin familj, broder Petrus och sin vän Svend. Alla satt som förstenade över den märkliga berättelsen.

När han var klar satte han sig ned igen och tystnaden kring bordet fortsatte. Abbot Valfred avbröt slutligen den spända tystnaden. ”Jag vill se din relik Ethel.”

Ethel gick fram till den gamle munken som granskade det lilla benet. ”Det är omöjligt att avgöra om det verkligen är en äkta relik, men om det är en bit av sankt Martins heliga ben är detta en relik som hör hemma i en kyrka eller ett kloster, det förstår du säkert Ethel.”

Ethels kinder blev röda och man kunde se att han blev arg. ”Denna relik tillhör mig nu och ingen kyrka eller annan makt kan ta den ifrån mig!”

”Seså, min unge vän! Jag skall inte ta den ifrån dig. Tiden får visa om din profetia verkligen är sann eller inte. Följ ditt hjärta under det liv som blir ditt. Jag har hört om den arma kvinnans öde, men jag trodde att det bara var en vandringssägen. Nu har du bevisat att ryktena om den förrymda klostersystern är sann. Om du nu talar sanning förstås, men jag tror dig.”

”Hur tänker du själv på det du har varit med om Ethel?” frågade Svends pappa Stefanne.

”Jag tar händelsen på allvar. Nu har mitt liv fått en mening som jag inte varken får eller bör blunda inför. Jag fick aldrig tillfälle att svara på din tidigare fråga Stefanne, vad jag ville göra med mitt liv. Kanske är det som den gamla kvinnan sa där ut i sin hydda. Jag skall ta med er alla bort till det nordliga landet.”

Maten och det myckna vinet fick nu bordsgästerna att tappa fattningen över Ethels svar på frågan om hans framtid. Ett bullrande skratt fyllde hela festsalen.

”Du kanske blir den näste kungen av Danmark!” sa Petrus som var den enda bortsett från pojkarna som var någorlunda nykter vid bordet. För att sedan avleda uppmärksamheten tog han tillfället i akt att utbringa ännu en skål för att Ethel hade återvänt helskinnad.

”Tu es un homme de l´nord, n´est-ce pas Petrus?”

Broder Etienne hade för längesedan slutat att tala engelska och frågade nu om inte Petrus själv var från Danmark, på tal om Ethels förmodade framtida gärning.

”Ja, det stämmer! Jag är född och uppvuxen i Dalby och var knuten till ett kloster i Lund innan det var dags att lämna Danmark och ge sig ut i världen. Klostret i Ely har kontakter med Dalby som ligger utanför staden Lund. För mig känns det inte så främmande att Ethel kan ha en framtid i Norden, men då behövs han förmodligen inte i Danmark utan hos folken norrut, i danernas välde.”

”Vad är det för folk som bor ännu längre norrut?” frågade Stefanne.
”Där finns två stora folk och de som ligger närmast Danmark är götarna och längst norrut i världen innan isen tar över är svearna som är ett stort sjöfarande folk. De har ett stort tempel i Ubsola där kungen är överstepräst och ledare av deras blodiga kult. Det är där som er son kan göra skillnad och det är inte omöjligt att spådomen gäller dem”, sa Petrus.

”Jag tänker inte förlora min son en gång till! Och särskilt inte till blodtörstiga vikingar vid världens ände!” Godward var nu berusad och lättretlig.

”Lugna er far! Jag vet ingenting om spådomen ännu och det kan bli bättre än vad far tror.” Ethel satte sig igen men det stod tydligt att han hade ont i ena armen. Med viss möda drog han den andra handen mot underarmen och grimaserade illa.

”Vad är det Ethel? Är du skadad trots allt?” frågade Svend som såg att hans vän var plågad.

”Jag skrubbade mig ganska illa när jag pressade mig genom den vassa isen på vägen tillbaka.”

”Får jag se på din arm?”

Ethel kavlade upp ena ärmen och blottade en underarm som var illa sargad. ”Vänta! Jag har med mig en salva från Miranda som är bra för skador av det här slaget.”

”Vad sa du Svend? Har du kontakt med Miranda, den lilla mörka flickan som vi fann i ruinen för flera år sedan?”

”Javisst! Hennes salvor är kända för sin läkande kraft, Ethel.” Svend gick iväg till sin packning och kom tillbaka med en liten vit flaska som var förseglad med en kork. Sedan smörjde han in Ethels arm och la på ett linneförband.

”Vad roligt att höra från Miranda, jag har inte tänkt på henne sedan hon blev placerad hos munkarna i Ely. Du får ordna med ett besök hos henne Svend! Jag vill gärna träffa henne och berätta om min profetia.”

”Det skall väl gå att ordna, Ethel. Jag träffar henne lite då och då. Hon har inte så många som hon kan prata med.”

”Jag anser att du skall hålla dig borta från den där flickan Svend”, sa Stefanne.

”Hon behöver alla vänner hon kan få, far!” svarade Svend snabbt.

”Äsch hon har ju självaste kungen som beskyddare, räcker inte det?” sa Stefanne. ”Tyvärr så tror jag på goda grunder att de inte är så snälla alltid mot henne” fortsatte Stefanne och såg bort mot abbot Valfred.

Abboten tittade bort för att undvika Stefannes blick. Det märktes att den vördade abboten var besvärad av att höra om den märkliga flickan. ”Vi gör så gott vi kan, men det är inte lätt att vara ansvarig för en flicka som nu börjar blomma ut till en riktig kvinna i ett kloster för män!”

”Men varför låter ni henne vara kvar, vördade abbot? Kan ni inte skicka henne till närmsta nunnekloster?”

”För det första finns det inte något kloster för unga systrar i denna del av England och för det andra är det ett kungligt beslut att hon skall vara hos mig, eller hos oss. Det har blivit en fix idé för kung Edward att ha henne kvar i Ely. Han vill inte verka svag inför sina fiender och ge med sig. Det hela har utvecklats till en maktkamp bortom all sans och förnuft.”

”Men sköter hon sig då?” Petrus engagerade sig i den här känsliga och ovanliga frågan. ”Jag menar, hon provocerar er väl inte och utnyttjar sin situation.”

”Nej, Petrus, hon är den bästa vårdare och läkare som jag har mött under hela mitt liv. Hon är en stor tillgång för hela Ely med omnejd. Det finns dock en sak som inte är så bra. Hon vägrar att bära systerdok och dölja sitt hår, och det strider mot våra regler. Hon är mycket envis och menar att det är idiotiskt att hon inte får visa sitt hår för bröderna. Hon är ju inte gift och då anser hon sig ha rätten att gå med utfällt hår.”

”Jag kan tänka mig att hon hetsar de stackars männen med sin ungdomliga skönhet!” sa Godward och fick med sig alla utom gästerna från klostret att brista ut i ett hjärtligt gapskratt.

”Tyvärr kan vi inte känna någon lustighet i denna fråga. Vi har hela England mot oss och det talas om att kungen har förlorat förståndet genom att tillåta en liten jänta att bo i ett kloster med munkar.” Etienne ilsknade till och ställde i från sig sin vinbägare så att det spilldes av det dyra vinet på bordet. ”Notre freres anglais, dit quèlle est une femme déchue!”

Stefanne översatte så att ingen kunde undvika att förstå vad brodern sa. ”Han säger att deras engelska medbröder kallar henne för en fallen kvinna, eller enkelt uttryckt för en hora.”

”Vad är det för dumheter! Ingen skall få kalla vår vän för en hora!” Ethel blev arg över påhoppet på Miranda. ”Hon räddade livet på Svend när han hade skurit sig illa en gång i tiden! Jag vill och tänker besöka henne snarast, far! Om hon far illa tänker jag kräva att kungen tar tag i saken!”

Ethel var illröd i ansiktet av upprördhet. Och den senaste tidens påfrestning på hans kropp tog nu ut sin rätt. Han började hosta häftigt och var tvungen att lägga sig på en bänk bakom festbordet.

Petrus vände sig direkt till abboten. ”Är Miranda helt utstött i klostret? Och kan det vara så att det är fara för hennes liv?”

”Inte för tillfället, men inte minst de engelska bröderna är helt emot henne. De ser henne som en trollunge med magiska krafter och de vill göra sig av med henne, men vågar inte på grund av att hon är kungens skyddsling.”

”Är det bara de engelska munkarna som inte gillar henne, abbot?”

”Det är svårt att dra en gräns mellan normander och angler, men de flesta franska bröderna står på hennes sida och ville att hon skall vara kvar hos oss. De är vana vid det här bruket från Frankrike, men här i England är detta en pervers styggelse att hysa en kvinna bland munkar. Hon har blivit politik, eftersom de engelska bröderna håller på jarlen Godwin, och han väntar på att skada klostret, det vill säga att få anledning att kör ut kungens normander, bland annat Etienne och Victor som är med här i dag. De franska bröderna är naturligtvis lojala mot sin kung Edward och vill han ha en liten vacker fattig flicka i sitt favoritkloster har de ingenting att invända mot det, tvärtom.”

Festen närmade sig sitt slut och man kunde höra svaga antydningar till snarkningar vid det stora festbordet. Husets herre var däremot vaken och gick ut för att genomföra en inspektionsrunda av sina undersåtar. I själva verkat hade han huvudvärk och behövde få luft.

NILS-HÅKAN ENGLUND

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Annons

Sorgens röster

INTERVJUBOK. Vad händer med oss som blir kvar? I Sorgens röster har

Testa nytt

I SAMARBETE MED EKSTRÖM & GARAY. Känner du dig död som poet?

Ur Mendelssohnkartan

BOKSLÄPP. Med nästan omättlig aptit på intressanta detaljer och stor portion humor