Bakgrunden till poesins perifera roll är mer nyanserad

Debatt
Montage: Opulens.

LYRIKDEBATT. ”Det är onekligen så att Big brother har fler tittare än samtidspoesin har läsare. Betyder det då att det så lättvindigt går gradera exempelvis Big brother högre än samtidspoesin, enligt någon slags kvalitetsmässig skala?” Erik Bovin svarar Jeremiah Karlssons förra inlägg i vår poesidebatt.

 

Jeremiah Karlssons och min diskussion om samtidspoesin skulle kunna pågå i all oändlighet. Vår konstsyn skiljer sig åt, jag hör till dem som anser att det fortfarande skrivs fina och relevanta diktsamlingar, och dessutom råder en större mångfald i poetiker och tilltal än Karlsson vill kännas vid. Jag tillhör dessutom dem som är försiktigt optimistisk kring poesins fortlevnad. Kanhända är det naivt. Utan en aning hopp och tillförsikt skulle jag emellertid inte orka fortsätta skriva poesi (vilket jag vill, oavsett hur dumdristigt och meningslöst detta företag kan te sig för andra).

Poeter liksom alla författare behöver besitta en viss ansvarskänsla, det kan man om inte annat kräva av dem som läsare – om detta är jag och Karlsson eniga. Det ansvar man kan utkräva uttrycks rimligen i uppmaningen – skriv bättre dikt! Till skillnad från Karlsson upplever jag det som att större delen av samtidens poeter försöker leva upp till detta ansvar, just för att poesin – som jag nämnde i min förra artikel – alltsomoftast är anspråksfull.

Komplexiteten, om än fåordigt formulerad, kan därför ses som en del av poesins essens.

Det är närmast ett tjänstefel att inte bearbeta dikterna ordentligt. Stryka, skriva om och finputsa. I liknande ordalag uttryckte sig poeten Johan Jönson i en intervju för några år sedan. Detta för att åstadkomma den förtätning som Tomas Tranströmer menar utmärker poesin. Tranströmer utvecklar sin definition av poesi 1968 i en artikel för Västmanlands läns tidning: ”Poesin är den tätaste formen av information. Sinnen, minnen, intuition, ställningstaganden, allt finns där”. Poeter bör således sträva efter precision. Men denna exakthet gör inte nödvändigtvis poesin enklare, eftersom ”allt finns där” och all poesi av värde således skyr enfald och förenkling. Komplexiteten, om än fåordigt formulerad, kan därför ses som en del av poesins essens.

Man kan kräva av poeterna att de ska skriva stor poesi men stor poesi måste samtidigt läsas med större uppmärksamhet än läsaren vanligen ägnar kioskdeckaren. Min största invändning mot Karlssons inlägg i poesidebatten är att han ger ett förenklat svar på frågan om varför dagens poesi har en sådan perifer roll i samhället. Det är poeternas fel, de skriver för krångligt och för dåligt, menar Karlsson. Jag håller inte med och anser vidare att frågeställningen är av för stor vikt för att reduceras till en debatt kring ett ”för eller emot” samtidspoesin.

Det faktum att läsarna är få tycks Karlsson se som ett bevis på samtidspoesins uselhet. Ja, det är onekligen så att Big brother har fler tittare än samtidspoesin har läsare. Betyder det då att det så lättvindigt går gradera exempelvis Big brother högre än samtidspoesin, enligt någon slags kvalitetsmässig skala? Nej, antar jag att de flesta svarar på frågan. Kvalitet är inte synonymt med popularitet, därtill inte mätbart. Programmets popularitet kan spåras till människans behov av att frossa i onyttigheter, för att inte tala om skadeglädjen i att se andra göra bort sig. Dessutom är det lättillgängligt. Några knapptryck på dosan – sedan har man skiten framför sig. Jämfört med poesin som endast undantagsvis finns tillgänglig i den fysiska bokhandeln.

Poesin är motarbetad från alla håll. Ibland (men inte alltid) av poeterna själva, de som inte tar sin poetiska praktik på allvar. Av kommersen i synnerhet – som vill ha entydighet och skandaler som är lättpitchade och rubrikvänliga. Samt av en bred allmänhet som förätit sig på den skräpkultur kommersen serverar och därför mer eller mindre börjat tappa förmågan att ta till sig mer avancerade texter. Såväl tid som tålamod tycks saknas, liksom en sensibilitet för det poetiska språket som skiljer sig – och måste skilja sig – från det vanliga språket.

För att nyansera en formulering från min förra artikel – nej poesin i bokform är givetvis inte död. Den är döende och har varit det länge. Det faktum att den vägrar dö, trots alla motgångar, trots att den inte är tillräckligt anpassningsbar i en tid med flexibilitet, konformitet och snabba klick som ledord – säger ändå något om dess inneboende kraft.

ERIK BOVIN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt