Allt mer går an

Debatt.
Montage: Opulens.

FRAMTIDSHOPP. ”De som varit emot den generella utvecklingen mot mer frihet har förlorat. De har vunnit ett slag och ett val någon gång då och då, men de har förlorat kampen”, skriver Christer Nylander.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se

För många var det en omöjlig tanke att Sara Videbeck skulle driva ett glasmästeri. Och ännu värre var hennes idé om vara tillsammans med en man som hon inte är gift med. Romanen om Sara Videbeck, Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839, är en viktig milstolpe, inte bara i svensk litteratur utan också i svensk politik.

När man nu blickar tillbaka ser man att synen på kärlek, företagande och jämställdhet tagit stora steg i en mer öppnare, tolerant och friare riktning. Allt mer går an. Och det är bra.

Sveriges historia innehåller, precis som de allra flesta västerländska demokratiers historia, en berättelse om just detta. Allt mer går an. Vi har blivit mer toleranta, mer öppna, mer tillåtande, mer jämställda för varje decennium. Det är en utveckling som inneburit att gemenskapen vidgats till att omsluta fler, att fler sätt att leva tolererats, att fler möjligheter öppnas för människor som vill leva annorlunda än majoriteten.

Visst har det funnits protester, men de som varit emot den generella utvecklingen mot mer frihet har förlorat. De har vunnit ett slag och ett val någon gång då och då, men de har förlorat kampen.

Det är nästan så att man kan se ett mönster. Ofta är författare filmskapare, konstnärer och entreprenörer tidigt ute. De undersöker, ser runt hörn och utvecklar sitt eget och därmed andras tänkande kring vad som är möjligt.

Dörrar öppnas med provokativ konst, samkönad kärlek på bioduken och musik som låter annorlunda, romaner om förbjudna ämne. Entreprenörer utmanar vårt sätt att tänka kring innehåll, produktion, distribution och konsumtion.

Attityderna förändras successivt. Snart blir det som tidigare var ovanligt, kontroversiellt och kanske fick gömmas undan allt vanligare och allt mer tolererat. Med tiden tycker en allt större andel av befolkningen att det som tidigare var kontroversiellt är ok.

Det är då motreaktionen kommer. För även om det i backspegeln ser ut som att utvecklingen är hyfsat linjär mot ett mer modernt och sekulärt Sverige, så har motståndet alltid funnits där.

Inte så sällan är det ens egen priviligierade ställning eller makt som utmanas.

Ibland sker reaktionen på religiösa och moraliska grunder. Ibland på politiska. Ibland både och. En motrörelse mobiliseras. Motreaktionen får kraft ur känslan av att det som är känt och normalt utmanas av något nytt och oförutsägbart. Något älskat eller tryggt och välbekant verkar vara på väg att gå förlorat.

En del människor ser förändring som nya möjligheter, andra ser förändring som hot. Det är inte så konstigt. Inte så sällan är det ens egen priviligierade ställning eller makt som utmanas. Den syns i dagens Sverige kanske allra tydligast i försöket att upprätthålla förtryckande hedersnormer.

Historiskt har det handlat om att kristendomsundevisningen i skolan hotas, att synen på abort liberaliseras, att kvinnan tar steg ut på arbetsmarknaden, att hbtq-personer lever öppet. Det har handlat om att utländsk teve eller privatradio utmanar monopolet. Det kan handla om att tullar tas bort, skråväsende faller, rörligheten släpps fri inom EU, att statens grepp över marknaden minskar. Det kan handla om invandring och mångkultur som gör att variationen vad gäller mat, klädsel, helgtraditioner ökar.

När motkrafterna mobiliserar är det emellertid nästan alltid redan för sent. Det är först när något nytt håller på att bli normalt som man uppfattar att det hotar den gamla ordningen. Då är det för sent. Det kommer aldrig igen bli så att vi kommer att återgå till en situation där alla luciatåg ser likadana ut (om det nu någonsin varit så).

Men att det är för sent hindrar inte mobiliseringen. De som är starkt engagerade emot förändringen, de som leder kampen, ser en möjlighet i mobiliseringen. Det går kanske inte stoppa förändringen, men man kan i alla fall protestera och att ibland vinna väljare, kunder och sympatier på köpet.

När saken när avgjord och kampen definitivt förlorad blir frågan en icke-fråga. De flesta accepterar och tolererar det nya läget. Blicken vänds då mot nästa utmaning. Det får väl vara ok att kvinnorna ger sig ut på arbetsmarknaden men ska bögar kunna gifta sig? Nej, nu går det för långt! Och så håller det på.

Så kan Sveriges historia beskrivas. Vi har fått rösträtt, ökad jämställdhet, internationalisering, fri media, aborträtt, tullfrihet, valfrihet, hbtq-rättigheter, och så vidare. Successivt har fler fått möjlighet att forma sitt liv efter egna idéer och egen övertygelse. Trots initialt motstånd.

Hur kommer det att gå framöver? Om det vet vi inget. Det kan vara så att utvecklingen fortsätter mot mer tolerans, öppenhet och inkludering. Att fler människor får möjlighet att forma sitt liv efter egen övertygelse. Men det kan faktiskt också gå åt motsatt håll. Det kan vara så att allt mindre går an.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Just nu pågår en USA-influerad diskussion om att lyssna mer på glesbygdens folk. Det ska man naturligtvis göra. Inte minst ska man se till så att statlig och annan offentlig byråkrati finns i hela landet, att rättsväsendet når ut, att välfärden och skolan fungerar, att företagsklimatet är bra. Säkert ligger det en del i känslan av att de som bor i storstaden inte förstår (eller bryr sig om) utmaningarna i det så kallade hjärtlandet. Kanske är det också så att de som bor i glesbygd inte ser utmaningarna i storstadslivet.

Men det är en helt annan sak att ta den känslan i anspråk för att försöka sätta stopp för den process som successivt gjort Sverige till ett mer öppet, sekulärt, tolerant och inkluderande samhälle.

Värderingar i Sverige har ofta gått i geografisk otakt. Några orter, inte minst residensstäder och större städer har gått före när det gäller tolerans och öppenhet. Det är därför de som inte passat in i det lilla samhällets tjocka men snäva och kontrollerande sociala kapital valt att flytta till närmaste residensstad eller direkt till huvudstaden.

Den större staden erbjuder anonymitet och friare värderingar som gör det enklare att leva sitt liv så som man vill.

Intressant nog, inte minst för vår nutida debatt, har också många bruksorter gått före. Brukets ledande skikt var ofta uppkopplade på den internationella marknaden och på så sätt tog de tidigare än andra del av radikala idéer som de sedan, av övertygelse eller affärsmässig nödvändighet, valde att göra till sina.

Det har aldrig varit Stockholm mot resten.

Fredrika Bremer fann en intellektuell miljö på Ovesholms slott utanför Kristianstad. Sara Videbeck som ställde frågan om det går an bodde i Lidköping. Selma Lagerlöf fick inte sin ideologiska skolning i Stockholm.

Det är inte heller så idag att toleranta, öppna och inkluderande värderingar enbart finns hos en klick på Södermalm i Stockholm som den retoriska figuren vill göra gällande, de finns över hela vårt land.

Är den senaste tidens debatt bara ytterligare ett hack i den utvecklingskurva som leder till mer frihet? Eller står vi vid ett vägskäl? Är den konservativa mobilisering som vanligt för sent ute, eller går vi mot tider där det blir svårare att vara annorlunda och tänka nytt?

I så fall är vi bara inne i ytterligare ett hack i kurvan

Det är möjligt att våra värderingar faktiskt skulle kunna ta steg mot mindre tolerans och öppenhet. Man kan inte utesluta att den auktoritära våg som går över världen kommer att påverka oss att gå i en riktning där vi blir snävare, snålare, skränigare mot varandra.

Det räcker att nämna Brexit, Trump, Zemmour och Orbán. Man kan lägga till Kina och Ryssland. Kanske fundera på tonläget på sociala medier och vilket ansvar stora nätjättar har.

Men om det verkligen är så att man inte kan mobilisera massorna mot förändring förrän det är för sent så är det troligt att utvecklingen i Sverige kommer att fortsätta i samma riktning som den gjort sedan Almqvists dagar, dvs att vi låter allt mer gå an. I så fall är vi bara inne i ytterligare ett hack i kurvan. En motreaktion som är sent ute, som kan användas för att vinna väljare, kunder och sympatisörer, men som är dömd att misslyckas.

Om det är så att det är svårt att mobilisera motstånd innan det är för sent så borde de som är ideologiska motståndare till ökad tolerans, mångfald öppenhet och inkludering behöva byta strategi.

Då borde de ju ge sig på utvecklingen i ett mycket tidigare skede. De borde försöka styra vår tillgång till kultur och media. De borde försöka försvåra för provokativ konst att nå ut. De borde krångla till livet för entreprenörer. De borde fundera på hur man styr resurser så att färre filmer görs som visar udda sätt att leva. De borde ge sig på bibliotekens utbud av romaner som likt Almqvist vidgar vår syn på vad som går an. De borde… Oj. Vi kanske redan är där.

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL debatt@opulens.se
CHRISTER NYLANDER
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

0 0kr