Helgessän: Den andliga verkligheten bortom tid och rum

Existentiellt.
Tage Lindbom och Kurt Almqvist. (Foto Ashk Dahlén / Wikicommons. Montage: Opulens)

PERENNIALISM. ”Utan medvetenheten om att hon tillhör ett större sammanhang än det materiella är människan dömd att gå vilse i ett existentiellt kaos.” Thomas Notini skriver om författaren Tage Lindbom, den övertygade kommunisten och senare aktiva socialdemokraten, som i större delen av sitt yrkesverksamma liv var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men med tiden blev konservativ och i hemlighet konverterade till Islam.

Författaren Tomas Lindbom ger oss i sin biografi om sin far Tage Lindbom, I otakt med tidsandan, inblickar i en andligt-filosofiskt-religiös tradition som är tämligen okänd i Sverige. Det handlar om perennialismen, ”den eviga visheten”, som kan sägas vara den gemensamma nämnaren för mystiken inom alla religioner: att den synliga, ”kvantifierbara” världen är ett utflöde – eller en ”skapelse” – av det Absoluta, den andliga verkligheten bortom tidens och rummets begränsningar; att ingen oöverbryggbar motsättning råder mellan ”tro och vetande”, mellan metafysisk och ”empirisk”, kvantitativ kunskap. Det filosofiska och teologiska etablissemanget i Sverige tar inte oväntat helt avstånd från denna tanketradition, i den mån den alls kommer på tal. Förutom Tage Lindbom är det enbart hans nära vän Kurt Almqvist som i nyare tid presenterat den i skrift för den svenska publiken. (Det var Almqvist som introducerade honom i både perennialismen, islam och sufismen.)

Perennialismen kom till uttryck inom den tankeriktning som började växa fram under mellankrigstiden, under den ganska missvisande benämningen ”den traditionalistiska skolan”, med förgrundsgestalter som René Guenon och Titus Burckhardt och i senare tid Sayyed Hosein Nasr, Huston Smith, James Cutsinger och den av Lindbom särskilt omhuldade, excentriske tysk-franske Frithjof Schuon. Begreppet ”traditionalism” är här en markering av att vägen till Gud inte går via synkretistisk religionsblandning, ockultism eller sektväsende, utan att det är varje etablerad religiös tradition som var för sig banar väg för samma andliga insikt och samma gudsnärvaro i människornas liv. Eller som Sayyed Hosein Nasr, iransk-amerikansk filosof och mystiker, uttrycker det i ett podd-samtal: ”We are all climbing the same mountain.”

Men rötterna finns naturligtvis att söka långt bakåt i tiden – hos Platon och nyplatonismen, i kristen teologi från 200- och 300-talen, i medeltidens kristna mystik, i den islamiska sufismen, i indisk filosofi – och, så menar man, ytterst i själva människans begynnelse eller, för att tala perennialistiskt språk, i människans ”primordialitet”. Med en formulering av Alija Izetbegovic, religionsfilosof och Bosnien-Herzegovinas legendariske president: ”Animals waited to become humans until the point in time where they began to pray.” (”Islam between East and West”, 1989.)

Trots att han varit praktiserande muslim i 40 år ägde, på hans egen uttryckliga begäran, hans begravning rum i Oscarskyrkan.

Som porträtt av en far-son-relation är Tomas Lindboms bok både ömsint och sakligt skriven. Vi möter en ganska komplicerad fadersgestalt, som emellanåt gör livet en smula komplicerat för resten av familjen. De engageras bland annat i uppgiften att på alla möjliga och omöjliga sätt hjälpa till med att, år efter år, hemlighålla Tage Lindboms konversion till islam (dråpligt skildrat av Tomas Lindbom i kapitlet ”En muslim i sovrummet”). Han menade att denna hemlighet absolut inte fick röjas så länge han levde. Man kan undra varför just detta förhållande måste höljas i hemlighetsmakeri, när han var helt öppen med sin drastiska politiska kursändring, som Tomas Lindbom särskilt berör i sin bok. Inte förrän efter Tage Lindboms död 2001 blev hans konversion till islam allmänt känd, liksom att han som muslim tillhört en Sufi-orden. Trots att han varit praktiserande muslim i 40 år ägde, på hans egen uttryckliga begäran, hans begravning rum i Oscarskyrkan i Stockholm, enligt Svenska kyrkans ritual.

Inför Tage Lindbom känner jag mig personligen en smula kluven. Det gäller inte hans andliga väg – från ateism till en djup andlig förankring inom ”sophia perennis” och den islamiska sufismen – utan snarast de samhällsideologiska konsekvenser han drog av sin andliga nyorientering. Hur hänger dessa ting samman? Den övertygade kommunisten och senare aktiva socialdemokraten, som i större delen av sitt yrkesverksamma liv varit chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, blev efter hand lika övertygad högerman, med hemvist inom de mest gediget konservativa kretsarna i Stockholm, där en del medlemmar hade problematiska kopplingar till nynazism och annan ytterhöger. Det var där han höll sina föredrag, det var där han trivdes bäst och umgicks med sina nya likasinnade. Dock skedde denna egendomliga politiska nyorientering inte alldeles motsägelsefritt. Enligt Tomas Lindbom förblev Tage betalande medlem i SAP hela livet, men gick efter sin politiska omsvängning aldrig till valurnorna.

Perennialismen driver en kulturkritik som, något förenklat uttryckt, hävdar att västerlandet genom sin materialistiska människosyn och verklighetsuppfattning förlorat sin andliga och moraliska kompass och trots sina materiella och vetenskapliga framgångar inte frambragt lyckligare och mer harmoniska människor. Utan medvetenheten om att hon tillhör ett större sammanhang än det materiella är människan dömd att gå vilse i ett existentiellt kaos. När denna insikt når Tage Lindbom framstår för honom den moderna demokratin i allmänhet, och på den svenska hemmaplan socialdemokratin i synnerhet, som särskilt medansvarig för detta kaos. I den tidiga kritiken – långt före konversionen och den öppna övergången till den konservativa lägret – skriver han att kapitalismen och socialismen är grenar på samma (materialistiska) träd, att de båda ”dyrkar det kvantitativa”. Det är en tankegång som knappast framstår som vare sig socialdemokratisk eller konservativ utan snarast leder tankarna till den nyare tidens katolska sociallära.

Senare skärps kritiken och Tage Lindbom uttrycker också en alltmer pessimistisk syn på mänskligheten och dess framtid. Västvärlden har i sitt ”modernistiska projekt” helt förlorat sina andliga rötter, den har blivit ett ”Människorike”, där människan och hennes avbild dyrkas och tillbes istället för Gud: ”I det ögonblick människan lösgör sig från den omedelbara förbindelsen med den gudomliga verkligheten, inleds det mänskliga förfallet.” (”Sancho Panzas väderkvarnar”, 1962)

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

Socialdemokratin bar alltså skulden för denna väg in i materialism och sekularisering – men gjorde inte den politiska konservatismen det också?

Tomas Lindbom berättar i kapitlet ”Marxistlektion i en herrklubb” om hur Tage var inbjuden till en icke namngiven konservativ herrklubb i Stockholm, där medlemmarna efter att ha trakterats med ärtsoppa och varm punsch fick höra Tage föreläsa om marxismen. De var säkert mycket förväntansfulla. Tage Lindbom var synnerligen beläst i idéhistoria och skulle som exkommunist säkert ge en förödande analys av sin forna ideologi. Det hela måste dock för åhörarna ifråga ha blivit något av en antiklimax. Tomas Lindbom skriver:

”Tage attackerade framstegstanken och gjorde antimarxismen till en fråga om att bekänna sig till en gudstro. Klubbens medlemmar var anhängare av tillväxt i ekonomin och materiell utveckling för alla. Och utan framstegstro skulle denna nödvändiga materiella utveckling avstanna. Tage fick en flaska vin och applåder. Men han var inte en av dem.”

Var hörde då Tage Lindbom hemma – förutom inom den islam och den sufism som han utövade nästan helt i ensamhet? Inom vilken del av det konservativa fältet skulle han idag ha funnit sin plats, i en tid då konservativa partier i Sverige gör islamfientliga uttalanden? Och rättsväsende och polis försvarar koranbränningar?

Privat kunde hans konservatism ta sig uttryck i irriterade eller upprörda kommentarer om personer eller företeelser som han ogillade. Han svängde sig då gärna, i nedlåtande ton, med psykiatriska diagnoser som ”narcissist”, ”hysterika” etc. (hustrun Vera var psykoterapeut). Till det som kunde väcka hans indignation hörde till exempel att katolska kyrkan avskaffat latinet i gudstjänsten och övergått till folkspråket samt genomfört andra gudstjänstreformer; att en katolsk präst han fick syn på under en utlandssemester gick civilt klädd och inte i svart fotsid prästrock – frånvaron av ämbetsdräkt samt att prästen stod och pratade med en enkel fiskare utan tillräckligt auktoritär hållning skadade respekten för prästämbetets anseende och värdighet. Och så vidare.

Bland svensktalande muslimer torde han vara mer bekant.

Man behöver inte googla länge för att konstatera att Tage Lindbom var en mycket produktiv – om än intill denna dag föga känd – författare. Så var fallet både under hans tid vid Arbetarrörelsens arkiv och under tiden därefter, fast ämnessfärerna ju är vitt skilda under de båda perioderna. Bland svensktalande muslimer torde han vara mer bekant. På en islamisk hemsida finns en av hans sista böcker, Möte med Koranen, att läsa online (livingislam.org)) Den har formen av en teologisk, tematisk kommentar till Koranens innehåll och innehåller även många referenser till både Gamla och Nya Testamentet i Bibeln. Den är en utmärkt introduktion för den som utan förutfattade meningar vill sätta sig in i Koranens andliga och tankemässiga innehåll.

Det komplexa – och samtidigt fascinerande – hos Tage Lindbom som kulturpersonlighet sammanfattas väl av Tomas Lindbom i bokens näst sista kapitel:

”Tage var en udda fågel i samhällsdebatten eftersom hans tankar dels byggde på en idéhistorisk grund som inte accepterades i Sverige under efterkrigstiden, dels på hans tillhörighet till philosophia perennis, vilket gjorde honom främmande för den kristna traditionen i Sverige.”

En liten randanmärkning bara, till en i övrigt utomordentligt välskriven biografi: Det skulle ha varit bra med en komplett förteckning över Tage Lindboms publicerade arbeten. Oavsett hur man uppfattar personen Tage Lindbom, väcks ens nyfikenhet på att ta del av vad han skrivit – i både idéhistoriskt, kulturhistoriskt och filosofiskt-teologiskt perspektiv.

THOMAS NOTINI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Existentiellt

0 0kr