Dagens punkare har ont i magen

Krönikor/Samhälle
Foto: Den Haag, Rijksfotoarchief: Fotocollectie Algemeen Nederlands Fotopersbureau (ANEFO).

MORALPANIK. Vi får en aning om hur snäv åsiktskorridor vi har framför oss  när våra läroböcker rensas på populärkultur och konstverk som misshagar dem som skriker högst och har ondast i magen, skriver Mattias Svensson.

Ett stort jävla långfinger i ansiktet på alla auktoriteter. Det var med den attityden punken skapades.

En 70-talskrisande västvärld erbjöd inga framtidsutsikter och allt såg ut att rämna. USA skickade ungdomar att dö i ett Vietnamkrig utan slut och på hemmaplan sköts demonstranter. Den avgående västtyske presidenten Willy Brandt såg 1974 framför sig hur också de sista demokratierna skulle ersättas av juntor eller generalsekreterare. Resurserna skulle, enligt expertisen bakom den bästsäljande Tillväxtens gränser, snart vara slut, och svälten tränga sig på också i väst. Strejker lamslog brittiska städer där inte ens de döda hämtades, än mindre soporna. Elen ransonerades och på kvällarna släcktes tv:n. Proggrörelsens tro på politiken hade urartat i doktrinär parodi.

Att i det läget be alla att dra åt helvete var ingen obefogad respons.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Redan något år in på 1980-talet stelnade dock punkens poser. På skolgårdarna blev det särskilt tydligt; andra ungdomstrender blev raskt obegripliga för den som vuxit upp, men punkarna var alternativa på exakt samma sätt i decennier, en fast punk i tillvaron. Först på senare år tycks de ha försvunnit.

I vår överkänsliga samtid är det andra som upptäckt punken. Härom året hivade moderaten Gunnar Axén ut sin tv efter att sommarprataren Athena Farrokhzad spelat en omarrangerad version av Ebba Gröns ”Beväpna er”.

För någon vecka sedan var det dags igen. Frilansjournalisten Nuri Kino rasade på sin Facebookvägg mot att Ebba Gröns låttext till ”Häng Gud” förekommer i en bok om religionskunskap. Texten illustreras dessutom med en bild på en skulptur föreställande en lidande Jesus som var så otäck att en av högstadieungdomarna tydligen ska ha fått magknip, och någon annan ska tydligen ha ”mått illa” av att ha läst så hädiska tankar om Gud. Kino manade sina följare att maila till förlaget Natur & Kultur och kampanjen plockades snabbt upp av kristna Dagen och högerextrema Samnytt.

Jag vet inte vad som är mest skrattretande i denna tragikomiska historia. Att högerextrema som skrattat åt lättkränkta snöflingor och rasat mot ”censuren” i den snäva ”åsiktskorridoren” nu vill riva subversiva sångtexter ur en skolbok av omtanke om överkänsliga tonåringar är förvisso en skruvad ironi värdig vår samtid.

Den ironin toppas dock av att bilden som kritiserats föreställer den brasilianske konstnären Guido Rochas skulptur ”Torterade Jesus”. Skulpturen har sin bakgrund i att Rochas själv torterades av den brasilianska militärjuntan och då fann tröst i tanken på Jesu lidande på korset. Verket kring vilket Nuri Kino vävt en konspirationsteori om svensk ”kristfobi” och dragit ut i korståg mot misshagliga läromedel är alltså en brasiliansk troendes maning till hopp i förtvivlans stund. Gud så korkat!

Mer tragiskt än komiskt är däremot att Natur & Kultur – stiftelsen med liberala upplysningsprinciper inskrivna i sin urkund, som på sin hemsida beskriver sig som ”en oberoende kraft, fri att agera långsiktigt och utan yttre inblandning” – på mindre än en vecka vek sig för den opinion mot läroboken som piskades upp via kristna och högerextrema nätsidor. Det ger en inblick i hur snäv åsiktskorridor vi har framför oss om nuvarande opinionstrender fortsätter när våra läroböcker redan rensas på populärkultur och konstverk som misshagar dem som skriker högst och har ondast i magen.

För mig som skrivit om historiska moralpaniker (se Glädjedödarna – en bok om förmynderi)  är det förvisso inte en ointressant tid vi lever i. Tänk att jag som grånad radikal skulle få uppleva en samtid där det blivit subversivt att lyssna på Ebba Grön!

Fast vem försöker jag lura. De som i dagsläget går på magkänsla, piskar upp hat och vill välta etablerade institutioner som yttrandefrihet, kultur och lärande är sådana som Nuri Kino och hans nätfans. De är dagens punkare. Jag hoppas de blir lika kortvariga.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen