Bättre sträva ensam än stå och stampa tillsammans

Krönikor/Samhälle
Foto: Ngo Minh Tuan

IDPOL. Det är bättre att mobilisera sina egna resurser än olika identitetsgrupper, skriver Mattias Svensson.

Vem är du? Ursäkta frågan, men den kan avgöra valet i höst.

Till vänster har sådana frågor ofta besvarats med tillhörighet – traditionellt klass, men sedan några decennier också kön, sexuell läggning, etnicitet och religiös tro. På senare år har det utkristalliserats en motsvarande höger som likaså talar om tillhörighet, ofta utifrån nationalitet.

I svaret på frågan ”vem är du?” är detta förstås viktiga delar som formar vilka vi är och hur vi lever. Den politiska mobiliseringen kring tillhörighet är dock oroväckande av flera skäl. När kraven sträcker sig längre än till ömsesidig tolerans och frihet uppstår det ofrånkomligen konflikter och krav på att gynna vissa grupper framför andra.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Också kraven på den egna gruppen är olyckliga. Vanligen krävs det ingen som helst egen prestation för tillhörighet till någon av dessa grupper. Man föds i regel in i sitt kön, sin läggning och sin etnicitet, även in i sin nationalitet även om undantagen där är fler. (Klass är ett mer dynamiskt begrepp, men inte heller här krävs särskilt mycket prestation för den ursprungliga tillhörigheten.) I den mån prestation krävs handlar det om lydnad och inordning i vad som förväntas i en gruppidentitet för att förhindra utdefiniering.

I den politiska förlängningen ligger fokus på statiska gruppkonflikter och krav på lydnad och underordning, ett auktoritärt program.

Mot detta står en annan syn på identitet, som också betonar det man vill vara och bli – ens strävan. Sådant är svårare att mobilisera kring, eftersom det kräver både egen prestation och tolerans för att andra strävar efter att vara och bli något annat. Potentiellt kan dock alla människor enas här på ett sätt som tillhörighetstänkandet aldrig tillåter.

En strävan är till sin natur hoppfull. Hoppet är inte bara resultatet av en kalkyl, utan en dygd. Hopp manar till ansträngning att göra något åt sin och sina medmänniskors situation. Så förtjänar vi rätten att drömma om en morgondag som är bättre än i dag. En strävan, en ambition, ett hopp är krävande, det kräver tänkande och handlande av en personligen. Det är detta som gör hoppet till en dygd, till något berömvärt. Det är också detta som gör strävan individuell, även om dess rötter förenar.

Den amerikanska drömmen är ett exempel. Den omfattar alla som vill bli framgångsrika i arbetslivet och tjäna pengar, vilket är fler än de som lyckas. Detta behöver inte vara ett problem; en värdig livssträvan är värdig också om man inte till fullo förverkligar den, liksom våra försök att vara generösa, hederliga och pålitliga människor.

En annan fördel är att strävan inte förutsätter något svartvitt vägval mellan individuell strävan och organisering. Att engagera sig i föreningsliv, kyrka, fackförening, parti, lokalsamhälle och så vidare är personligen berikande, och civilsamhället rymmer vitala delar av ett fritt, dynamiskt samhälle. En av F.A. Hayeks viktiga poänger i Vägen till träldom är att det finns många arenor för strävan och socialt erkännande i ett fritt samhälle, där yrkeslivet är viktigt men bara en av många arenor. Auktoritära samhällen tenderar att underställa de flesta av dessa arenor staten, liksom en identitetspolitisk organisering tenderar att sätta alla andra personliga mål i andra rummet (eller förverkliga dem enbart genom politisk kamp, makt och positioner).

Det förekommer också försök att utmåla strävan som ett elittänkande, medan identitetsmobilisering är för vanligt folk. Även detta är en felaktig föreställning. Eliten kan lika gärna ha intresse av status quo, reglering och annat som förhindrar alltför stor rörlighet och omdaning, och kan likaså ha svårt att vilja någonting högre och bättre.

Alla som vill någonting bättre för sig själva och sina barn – och är tillräckligt vidsynta för att inte vilja detta på andras bekostnad utan tvärtom genom en dynamisk samhällsutveckling – har däremot intresse av ett samhälle präglat av strävan, vilket politiskt förutsätter en god portion individualism och frihet. Strävan, hoppet och vägen framåt behöver sina talespersoner, detta valår kanske mer än på mycket länge.

MATTIAS SVENSSON

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Mattias Svensson

Mattias Svensson är skribent och författare. Uppvuxen i Karlskrona, men bor numera på Lidingö. Mattias har bland annat publicerat Ayn Rand på svenska på Timbro Förlag och var i sju år redaktör på Magasinet Neo. Hans senaste böcker är Glädjedödarna – en bok om förmynderi (Timbro, 2011), Miljöpolitik för moderater (Fores, 2015) och Den stora statens återkomst (Timbro. 2017).

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen