Ickevåldsmotstånd på flera kontinenter

Samhälle
Fatima Baruch (Sydafrika), Lameez Lalkhen (Sydafrika), Heidi Vollkert (Österrike), Kerstin Södergren (Sverige/Israel) och Faika Haroun (Sydafrika). 

FREDSARBETE. Den internationella fredsorganisationen Women in Black har i trettio år kämpat mot kapprustning och krig och verkat för solidaritet med flyktingar och förföljda. Ana Valdés rapporterar från organisationens konferens i Kapstaden. 

Jag blir hämtad av Faika på flygplatsen i Kapstaden. Vi åker till slottet Good Hope, där man samlade ihop slavar från hela kontinenten för att skeppa dem vidare till övriga världen, den vita världen.

Det var ingen slump att konferensen, anordnad av Women in Black, förlades till slottet, som i dag är en av Kapstadens turistattraktioner. Organisatörerna ville att vi som kom utifrån skulle få känna smärtan och förnedringen som dryper från väggarna. Flera hundra år av slavhandel har präglat staden. Vi börjar med en healingceremoni, där några kvinnliga schamaner från olika etniska grupper ber andarna om förlåtelse och ber oss att känna kontakt med våra urmödrar. Slottet, som byggdes av Ostindiska kompaniet, blev symbol för ett av världens första kapitalistiska företag, där holländare, skandinaver och tyskar gick samman för att få kontroll över slav- och kryddhandeln i konkurrens med spanjorer, portugiser, engelsmän och fransmän.

Faika, som är muslim och bär hijab, undervisar i lingvistik vid universitetet i den sydafrikanska staden Stellenbosch, Hon har klara blå ögon i ett brunt ansikte. ”På det sättet är jag en äkta kapstadsbo, vi är alla blandade här”, säger hon. ”Jag har en irländsk gammelmorfar som gifte sig med min indonesiska gammelmormor. Av honom fick jag mina blå ögon”.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

Just detta präglar Kapstaden, som varit en smältdegel för många invandrargrupper. Just nu är staden drabbad av torka och på de offentliga toaletterna får vi tvätta oss med kemiska preparat utan vatten. De rika, säger Fauka, får vatten direkt från Taffelberget. De hämtar vatten med hjälp av maskiner, annars skulle vattnet rinna ner i havet direkt. Men de fattiga har inte sådan utrustning, och det är de som får leva på ransonerat vatten. Femtio liter per person och dag kommer att delas ut från tvåhundra stationer runtom i staden.

Staten har bett om internationell hjälp och israeliska företag, som kan det här med att ta bort salt från havsvatten, har erbjudit sina tjänster. Men sydafrikanerna är skeptiska mot att samarbeta med Israel, som var apartheidregimens starkaste och lojalaste allierade och som sålde vapen och militär teknologi till Sydafrika för miljarder.

Sydafrika har en mycket stark rörelse för BDS (bojkott, desinvesteringar och sanktioner), som verkar för att få världen att bojkotta Israel. Just nu är BDS-rörelsen föreslagen till Norska Nobelkommittén som fredspristagare.

Kapstaden är en mestisstad, en hybrid präglad av motstånd. Under apartheid dödades här hundratals studenter och ANC-aktivister. Bland annat därför valde Women in Black att hålla sin sjuttonde internationella kongress här.

Rörelsen är ung. För trettio år sedan bestämde en grupp israeliska och palestinska kvinnor i Israel att de skulle kämpa mot ockupationen av de palestinska territorierna. Ockupationen urholkade Israels rätt att vara nation och var ett hån mot den judiska tron och lärdomen, menade de. Bland dessa kvinnor fanns Hava Keller, som överlevt Förintelsen och som ägnade hela sitt liv åt att försvara unga palestinska flickor som fängslats av Israel. Hon besökte dem, ordnade med advokater och hjälpte familjerna ekonomiskt.

Women in Black lät sig inspireras av de argentinska majmödrarna och valde att liksom de demonstrera i svart och under tystnad. Man slog in på ickevåldets väg och började stå med plakat skrivna på både hebreiska och arabiska utanför regeringsbyggnaderna i Haifa och Tel Aviv. Förbipasserande kastade glåpord mot dem och kallade dem förrädare. De träffades av stenar och ruttna frukter.

Deras exempel spreds över världen. Under Balkankriget åkte serbiska kvinnor från Women in Black in till det belägrade Sarajevo och hjälpte kvinnor och barn med förnödenheter och mediciner. Bosniska kvinnor som överlevt  Srebrenica demonstrerar i Tuzla varje år tillsammans med serbiska kvinnor med plakat med texten ”Inte i vårt namn”.

Women in Black har inga ledare och det finns inga hierarkier. Alla beslut som fattas kollektivt diskuteras på kongresserna som hålls vartannat år eller via e-post. Det är ett problem i dag, anser några. Men att bygga och upprätthålla en internationell organisation skulle kräva avlönade byråkrater och det vill ingen ha. Rörelsen vill vara oberoende i förhållande till alla statliga stöd och bekosta kongresserna med deltagarnas frivilliga bidrag.

Att bekämpa våldet mot flickor och kvinnor är ett av rörelsens främsta mål. Under mötet i Kapstaden hölls det flera workshops om beröringspunkter med metoo-rörelsen. Att få fram lagar som försvarar kvinnors rättigheter blev en del av slutresolutionen från mötet. Att höra vittnesmål från kvinnor från Kongo och Rwanda var mycket berörande.

Det är inte helt lätt att hitta beröringspunkterna mellan metoo-rörelsen och Women in Black. Metoo startades i USA och spreds vidare till Europa, men är inte stark i Afrika. De sydafrikanska deltagarna på konferensen menade att det känns som en vit kvinnlig medelklassfråga. I Afrika våldtas hundratusentals kvinnor i olika krig och ingen ställs inför rätta. I Afrika ses kvinnorna som en del av krigsbytet.

Rebecca Johnson, aktiv inom ICAN, organisationen som fick Nobels fredspris 2017, berättade hur viktigt det var att att kunna ställa soldaterna i FN:s fredsbevarande styrkor inför rätta. Skyddade av sitt immunitet har många av dem kunnat ägna sig åt våldtäkter och köp av sex med minderåriga.

De sydafrikanska deltagarna var skeptiska. ”Vad har ni gjort, vita kvinnor och män, för att bekämpa slaveriet? Mycket av ert välstånd har skapats av våra förfäder. Hur kommer ni att betala tillbaka det? Det räcker inte med vackra ord. Det är era vapen vi köper när vi ska utkämpa våra idiotiska krig. Och detta med FN har vi hört länge men det händer inget. Metoo-rörelsen räcker inte för oss.”

En deltagare från Yemen som bär hijab berättade att hon var med på ett Ship to Gaza-fartyg som hade helt kvinnlig besättning. Hon och en parlamentariker från Malaysia skildes från övriga deltagare när israeliska styrkor bordade båten. De vita deltagarna fick hjälp av sina ambassader, medan de själva fick sitta länge utan advokater och utan tolkar. Hon menade att deras kamrater inte ställt upp för dem. ”Vita medelklassamerikanskor verkar ha företräde också när det gäller att definiera feminismen och strategierna. De lyssnar inte på oss utan menar att deras resonemang är det enda som gäller”, sade hon.

Vi hälsar på några aktivister i District 6, ett kvarter som blev ökänt när alla svarta och färgade invånare vräktes för att ge plats åt ett helt vitt kvarter. Folk som hade bott där i flera generationer fick bo i plåtskjul i ingenmansland. Sedan apartheid avskaffats har de kunnat ansöka om att komma tillbaka. ”När vi var små lekte vi med alla, muslimer, svarta, kristna, ingen var speciell. Vi ordnade fester och gick på varandras gudtjänster. Men senare blev vi flyktingar i vårt eget land. Vi arbetade som tjänstefolk åt våra vita herrar. De tog ifrån oss all värdighet. Ni klagar på flyktingar som kommer i stora mängder till Europa, men det är en konsekvens av era koloniala krig och er försäljning av vapen till våra länder.”

En som var särskild upprörd var Fatumee Ugbur, som representerade Västsahara. ”Vi är de glömda flyktingarna. Vi lever i tält i ingenmansland sedan flera generationer och ni åker som turister till Marocko. Marocko har lyckats få världen att glömma oss. Vi är lika ockuperade som palestinierna och det är Israel som har byggt vår mur, som kallas skammens mur, och som är en av världens största murar. Vi uppmanar er bojkott av både Israel och Marocko, vi måste få ett slut på det koloniala våldet.”

Women in Black ska hålla sin nästa kongress i Armenien eller Tunis. Erfarenheterna från Kapstaden är många. Det handlar om ickevåld, om motstånd mot allt förtryck och om solidaritet med flyktingar och förföljda. Det bör vara rörelsens plattform. Och kampen mot vapenhandel och kapprustning är en del av rörelsens ryggrad: det finns inga rättvisa krig.

ANA VALDÉS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen