Liljevalchs jubilerar med tur i konsthistorien

KONSTHISTORIA. Hilma af Klint, Picasso, Märta Måås-Fjetterström och Vårsalongen – när konsthallen Liljevalchs firar hundraårsjubileum i Stockholm görs det nedslag i en lång konsthistoria. Men besöksrekordet som sattes 1952 har fortfarande inte hotats.

Dan Wolgers telefonkatalog, en soffa täckt av rosor signerad Josef Frank, självporträtt av Lena Cronqvist och Wilhelm Kåges “arbetarservis”. Över 600 utställningar har visats på Liljevalchs de senaste 105 åren. Konsthallens jubileum försenades av både ombyggnationer och coronapandemin – men nu har huset förvandlats till en tidsmaskin med glimtar ur 48 historiska utställningar.

Besökarna möts först av konstnärerna från invigningsutställningen 1916: Carl Larsson, Bruno Liljefors och Anders Zorn, som var med och kämpade för att den nya konsthallen skulle bli till.

– Det här startades av Konstnärsförbundet som ville ha ett alternativ till Konstakademin. Den känslan av arena för nytänkande, den har funnits i alla tider och fortsätter så även i dag, säger Liljevalchs chef Mårten Castenfors.

Lena Rydén, som står bakom utställningens urval, berättar att samtliga 600 gamla utställningskataloger nu också har digitaliserats och kan beskådas på plats och på hemsidan.

– Det är verkligen en kulturskatt, säger hon.

Kvinnorna tog plats

Varje rum är ägnat åt ett nytt tiotal. Här finns exempel på den erotiska och politiska konst som visades på 1960-talet, handarbetets vänner och Kjartan Slettemarks performancekonst från 1975 – då han försökte att lämna in sig själv i pudelkostym till Vårsalongen. Men det börjar på 1910-talet, då en nyckelutställning om expressionismen visas, där Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén och Leander Engström ställde ut nydanande verk, 1918.

– Det var en jätteviktig utställning som banade väg för modernismen. Den börjar befästas i Sverige från 1918, säger Lena Rydén.

Kritiken var dock obönhörlig, särskilt mot kvinnorna. “Det finns vid Gud inget av konst i hennes idiotiska kråksparkar” hette det om Sigrid Hjertén.

Lika hårda var omdömena när Föreningen Svenska Konstnärinnor höll sin aprilutställning 1921. Föreningen startade för att ge kvinnor möjlighet att ställa ut sin konst och 17 kvinnliga konstnärer visades på Liljevalchs, bland andra Sigrid Hjertén, Siri Derkert och Charlotte Mannheimer. Men konstkritikern Albert Engström dömde ut utställningen som “en skam för hela kvinnokönet”.

En nyckelutställning för kvinnliga konstnärer är också “De drogo till Paris” från 1988, då nordiskt måleri från 1880-talet lyftes fram, med fokus på bland andra Hanna Pauli och Helene Schjerfbeck.

– Det var då de kvinnorna började skrivas in i konsthistorien igen, säger Lena Rydén, som berättar att köerna ringlade långa.

Mexikos konst lockade

Publikkaos blev det annars vid minnesutställningen av Nils Dardel – 10 000 människor lockades till vernissagen, och polisen tvingades komma. Men rekordet slogs 1952, under en utställning om Mexikos konst från forntid till nutid. Tolv godsvagnar med föremål kördes hit från Paris. Sammanlagt kom 212 431 besökare.

– Vi vet inte varför den blev så himla stor. Det var efter kriget så folk var väl svältfödda. Det kom busslaster med besökare från Danmark, Finland och Norge. Vilken utställning i dag skulle engagera på det sättet? frågar sig Lena Rydén häpet.

Mårten Castenfors hade hoppats på att Lars Lerin skulle sätta ett nytt rekord 2018 – men han nådde “bara” upp i 187 000 besökare.

Storheterna har i alla fall varit många: Hilma af Klints “Målningarna till templet” visades för första gången i sin helhet, 1999. Dessutom lånades Picassos “Guernica” in 1938. Den här gången har man fått nöja sig med en replika av det världsberömda verket – och redan det var svårt att få tillstånd till, konstaterar Mårten Castenfors.

– Under 20-, 30- och 40-talen kunde man låna in 40 Picasso och slänga upp på väggarna. I dag skulle det ha kostat 20–30 miljoner. Det är fantastiskt vad som har visats här, säger han.