POLARISERING. Stina Oscarson tilldelas priset Torgny Segerstedts Frihetspenna, bland annat för att hon ger utrymme åt alternativa röster i offentliga samtal, för att minska polarisering. Men Johannes Klenell tror att det krävs mer än samtalet i sig för att parterna ska mötas.
Journalisten och dramatikern Stina Oscarson vinner Frihetspennan, ett pris som årligen delas ut till en publicist som verkar i antinazisten Torgny Segerstedts anda. I motiveringen står det bland annat att Oscarson påminner oss om att vi i en demokrati måste ge utrymme för alternativa röster i det offentliga samtalet. Men många har riktat kritik mot det utrymme Oscarson har givit personer med kontroversiella åsikter i sina intervjuer, bland annat i Svenska Dagbladets samtalsserie Den polariserade debatten som publicerades för att skapa möten med oliktänkande.
– Det är möjligt att Stina är rätt person men när jag läste motiveringen tyckte jag att den var lite vag, och den säger någonting om vår samtid mer än någonting annat, säger Johannes Klenell, författare och kulturredaktör på tidningen Arbetet, som tidigare ställt sig kritisk till Oscarsons samtalaktivism.
Han menar att det saknas en intellektuell diskussion kring vad dessa samtal innebär och ska leda till. Vad det betyder att låta alla människor, oavsett åsikt, gå upp på scen.
– Vi har intellektuellt lämnat walk over till väldigt ofärdiga och substanslösa idéer, säger han.
Klenells tidigare kritik mot Oscarson har bland annat handlat om panelsamtalet om demokrati hon modererade på Hornstulls bibliotek 2018, dit högerextremisten Patrik Forsén, tidigare medlem i nazistiska Nationaldemokratisk ungdom och Nordisk ungdom, bjöds in. Klenell ställer sig bakom att samtalen i vår demokrati behöver innehålla alternativa röster, men menar att man också måste fråga sig vad vi får ut av samtalen.
– Man kan ha sådana samtal men då måste det finnas något motiv bakom. Att bara samtala och försöka mötas blir ju omöjligt när du talar med en militant fascist som inte är intresserad av att mötas, säger han.
I strävan efter just mötet, menar Klenell, finns risken att blint börja tillmötesgå den andra personen, som kan ha väldigt starka åsikter och vara säker på var den själv står.
– Det sker inte ett möte, det sker en förflyttning. I slutändan tappar man kompassen och går bort sig fullständigt, vilket jag upplever händer ofta i de där samtalen.
Klenell anser att det finns en övertro på samtalet i sig som en läkande kraft, i samband med att samtalsaktivismen är i händerna på folk som inte har utbildning eller kompetens för vad de gör.
– Jag vet inte om Stina Oscarson är rätt person, om hon har den ideologiska kartan, säger han och fortsätter:
– Det är egentligen inte intressant om det är moraliskt rätt eller fel att prata med högerextremister, jag vet bara inte om det blir bättre av att okritiskt gå med på en annan persons narrativ och publicera det i en av Sveriges största dagstidningar.
“Stina Oscarson påminner oss i sitt författarskap och sin publicistik om att det offentliga samtalet i en levande demokrati måste ge utrymme för alternativa röster. Utan att tveka inpräntar hon med konsekvens och integritet betydelsen av en förbehållslös respekt för det fria ordet.”
elin.stadenberg@opulens.se
