Ia Genberg om minnen och feber

Nyheter.
Ia Genberg (foto: Sara Mac Cay)

NY PODD. I ett nytt avsnitt av podden Dinter utan filter samtalar Richard Dinter med författaren Ia Genberg utifrån den senares hyllade roman Detaljerna. 

Ia Genberg debuterade 2012 med romanen Söta fredag, vilken följdes av romanen Sent farväl (2013) samt novellsamlingen Klen tröst och fyra andra berättelser om pengar (2018). Hennes senaste roman, Detaljerna, består av fyra porträtt av relationer ur berättarjagets liv – porträtt sprungna ur en feber – och har hyllats av en enig kritikerkår.

Richard Dinter beskriver boken som ”ett minnesarbete i romanform”, och säger att det var självklart för honom att bjuda in just Ia Genberg med tanke på hur intresserad han är av minne. För Dinter berättar Ia Genberg hur hon höll på med ett annat projekt men att det här bröt in när hon sjuknade in i covid i första vågen. Febern – eller snarare boken romanjaget läser under den – blir ett slags madeleinekaka, och så leder texten in i det första av fyra porträtt.

Richar Dinter frågar Genberg hur hennes arbetsprocess såg ut när hon skrev Detaljerna.

– Det är ju en roman, en litterär produkt, men håller ju på med minne. Och då blev det väldigt långsamt, upplevde jag, och metodiskt, säger Genberg i podden.

– Hur då metodiskt?

– Jag hade en metod som var att jag skrev om allting hela tiden, efter någon sorts diktamen som jag hörde. Känslan var att det skulle vara på ett visst sätt, en viss melodi, och då var jag tvungen att skriva tills det stämde, varje mening. Jag vill absolut inte göra det magiskt, men jag visste när det blev rätt, och när det inte var rätt, och därför var jag tvungen att skriva tills det blev det.

– När märkte du när du hamnade utanför? frågar Richard Dinter.

– Man märker när man blir fel. Man hör det, eller hur? Du hör när ditt barn ljuger, eller när du ljuger för dig själv, du vet när du har en dålig dag. Det är så lätt att beskriva skrivandet som magiskt. Även om det, mellan oss, är magiskt – så tycker jag inte att det ska vara rubriken för den här verksamheten. Det är hårt arbete, man sitter ner på sin rumpa, helt enkelt.

Och vilken är egentligen den ultimata graden febern för att minnas?

– Runt 38, va? Då är man lite loj. Något lite svalt, avklarnat. Jag var påverkad av feber men skrivandet var nyktert, det var 37 grader hela tiden.

Anna Brynhildsen

Det senaste från Nyheter

0 0kr