Helgporträttet: ”Vi glider över i främlingsfientlighet”

Nyheter.
Ingrid Eckerman har engagerat sig i flyktingfrågan i flera år, nu redaktör för boken Den onödiga flyktingkrisen som släpps i mitten av oktober. (Foto: Privat)

FLYKTINGKRISEN. Snart släpps boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021, där 50 olika författare och illustratörer beskriver hanteringen av flyktingkrisen 2015 och dess konsekvenser. Redaktören Ingrid Eckerman berättar varför den här boken är viktig.

Namn: Ingrid Eckerman

Ålder: 79 år

Född:
Stockholm

Bor:
Stockholm

Familj:
Ensamstående i kollektivhus, vuxna barn

Intresse:
Folkmusik på fiol, pensionerad allmänläkare och ideellt engagerad

Boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015 – 2021, kommer ut i mitten av oktober, och du är med som redaktör. Vill du berätta lite om boken?

– Syftet med boken är framförallt att det som har hänt mellan 2015 och 2021 ska finnas dokumenterat till framtiden. Hur har vi tagit hand om flyktingarna som kom till Sverige 2015? Jag har jobbat med det här sedan 2016 och under den tiden har det skrivits väldigt mycket om frågan på nätet. Men jag och Karin Fridell Anter tyckte att allting också måste finnas tryckt, så att det finns något att referera till. Vi tänkte sätta ihop en bok på 150 sidor, trycka upp den i 100 exemplar och dela ut till biblioteken. Men det blev en bok på 528 sidor, som har tryckts upp i 600 exemplar, gjord av 50 författare och illustratörer.

– Vi beskriver hur vi ser på den här krisen och uttrycker vår rädsla för vart samhället är på väg. Det liknar alltför mycket 30-talet och det som hände i Tyskland innan nazisterna tog över. Hur man skiljer på vi och dem och hittar syndabockar i det egna samhället, som nu är flyktingarna. Vi har också en byråkrati som gör det möjligt att utpeka vissa: den nya utlänningslagen, den tillfälliga lagen och migrationsverket som ser till att flyktingar blir utvisningsbara. Vi har tjänstemän som fattar de här besluten och polisen som också ställer upp på dem. Vi ser att utredningarna som görs av migrationsverket är väldigt rättsosäkra. Man glider mer och mer över i en främlingsfientlighet och rättfärdigar behandlingen av flyktingarna.

Ni är som du själv nämner över 50 författare och illustratörer som har skrivit den här boken tillsammans. Hur har den arbetsprocessen sett ut?

– Karin Fridell Anter och jag var kanske lite kontroversiella och ville ha en neutral man som tredje person och fick med Jan Stattin från Gävle. Sedan behövde vi en organisation och fick med oss en representant från Etikkommissionen i Sverige. Vi ville också ha bidrag från civilsamhället och gick ut i olika grupper och trådar och bad att de skulle skriva något. Det spred sig och växte successivt under våren med fler personer som hörde av sig och ville bidra. Vi la ut det vi hade fått in på hemsidan redan i mars inför omröstningen i riksdagen om den nya utlänningslagen. Tanken var att få ut boken i maj men så blev det inte. Vi har satt ihop alla texterna under sommaren så att det kunde skickas till trycket i början på september, så vi har jobbat väldigt fort. 

Vad handlar texterna om? 

– I inledningen pratar vi om projektet och de slutsatser vi kommit fram till med hjälp av materialet. Ett avsnitt handlar om vilka flyktingarna var, hur många och varifrån de kom. Ett annat handlar om Afghanistan eftersom det är där problematiken finns, Syrierna som kom hit var många fler men de fick uppehållstillstånd. Sedan kommer det viktiga avsnittet som handlar om rättsosäkerheten, där vi beskriver hur lagarna och reglerna har ändrats och hur utredningarna ser ut. Vi har också skrivit om åldersbedömningar, hbtqi och religion.

– Vi redogör också för effekterna av den här rättsosäkra proceduren, med psykisk ohälsa och en ökad mängd självmord. Men också hjälparna har mått dåligt och glesbygdskommunerna stressades väldigt hårt. Det sista stora kapitlet handlar om civilsamhällets insatser som har varit helt enorma. Vi tror att 100 000 eller 200 000 personer har varit engagerade i de 35 000 som registrerades som barn när de kom till Sverige. Det behövdes lärare, familjehem, HVB-hem, fotbollslag och alla möjliga engagemang. Många har nu sina ”bonusbarn” i Frankrike, Tyskland och Afghanistan eller Iran, dit de flytt vidare eller utvisats. De som har engagerat sig vet vad som har hänt under de här åren.

Vad hade kunnat göras annorlunda i hanteringen av flyktingkrisen 2015?

– Den tillfälliga lagen började gälla den 20 juli 2016, men fick lov att gälla retroaktivt från den 25 november året innan och det skulle den inte ha gjort. Man stängde gränsen i början på januari och det var vi antagligen tvungna till, men vi hade kunnat ta hand om dem som redan var här på ett bättre sätt. Anders Ygeman sa att mellan 60 000 till 80 000 flyktingar skulle skickas ut och Morgan Johansson sa att vi inte kan ta hand om mellanösterns alla pojkar. Syrierna fick presumtion eftersom Syrien generellt var ett för farligt land, men när det var afghanernas tur så var Migrationsverket redan inställt på att skicka iväg dem.

– De ensamkommande barnen borde ha fått sina uppehållstillstånd enligt den gamla lagen. Hade asylproceduren gått så snabbt som det var tänkt så hade de fått permanent uppehållstillstånd och den här saken hade varit ur världen. Då hade vi i civilsamhället kunnat fortsätta jobba med integration och stöd, men från hösten 2016 handlar det istället om att rädda livet på dem. Många begick självmord den där vintern för att de mådde så enormt dåligt.  

Vilka är de största konsekvenserna tycker du? 

– Den största konsekvensen är att vi har en stor andel papperslösa i Sverige idag, inte bara de ensamkommande barnen utan också vuxna och barn. Vi är många hjälpare som känner till att flera tusen har tagit sig till Frankrike där många har fått uppehållstillstånd. Några har blivit tvångsdeporterade till Afghanistan, men det är inte mer än 700 personer. Att skuggsamhället växer är en följd av vår flyktingpolitik. De är inte inblandade i gängbrottsligheten, men får man inte pengar på annat sätt så måste man ju stjäla mat, gå in i droghandeln eller prostituera sig. Man måste ju överleva. 

Hur blev just du involverad? 

– Vintern 2015-2016 ordnade jag en studiecirkel i svenska på ett stort hotell i Farsta där det bodde 700 flyktingar. Då trodde jag inte att man kunde bli utvisad till Afghanistan, det var jag absolut säker på, men sedan förstod jag att det var det man skulle göra med de här ungdomarna. Jag startade ett upprop och en facebookgrupp för att stoppa utvisningarna och trodde att det skulle gå jättesnabbt att få ihop namninsamlingar. Det gjorde det inte, men facebookgruppen växte däremot och har 24 000 medlemmar idag.

Du är också medgrundare till Stöttepelaren som är en stödförening för ensamkommande barn och ungdomar. Vill du berätta lite om den verksamheten? 

– Våren 2017 fick de som hade fyllt eller blivit uppskrivna till 18 år inte längre vara kvar i sina hvb-hem och familjehemmen fick inte längre betalt för att ha ungdomarna hos dig. Istället hänvisades dem till migrationsverkets vuxenboenden, som ofta låg långt ut i skogen där de skulle bo med vuxna människor med missbruk. I och med att de inte längre hade skolplikt var det inte heller klart att de kunde fortsätta skolan. Många stannade kvar där de hade skola och nätverk. De bodde ut eller hos kompisar, det var eländigt. Det ledde till att lärare och andra engagerade släkt och vänner som öppnade upp sina hem och lät dem bo gratis, som ”frivilliga familjehem”. Privatpersoner i facebookgruppen började samla in pengar åt ungdomarna, och för att få ordning på insamlingarna bildade vi Stöttepelaren. Sedan visade det sig praktiskt att ha en förening med organisationsnummer, speciellt om man ska ge ut en bok och anmäla den till olika seminarier och konferenser. 

Boksläppet ska ske på fem olika platser runtom i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö – Lund, Umeå och Norrköping, vad kommer hända under dessa boksläpp?

– Det ordnas lokalt och ser lite olika ut. De som har bidragit till boken och flyktingarna själva bor ju över hela Sverige så det här angår alla orter. I princip varje ort i Sverige har haft en flyktinggrupp, så stort har engagemanget varit. Vi ville ha boksläpp över hela landet för att visa att det här gäller alla. Men vi är beroende av att det finns lokala människor som orkar ordna med någonting, och på dessa platser har man ställt upp. 

– Till Stockholm kommer författaren och debattören Pierre Schori, som har haft familjehem och är insatt i det hela. Kommunstyrelsens ordförande Meeri Wasberg kommer att inleda, vilket känns väldigt bra. I Göteborg är det Henry Ascher, som är medicinskt ansvarig för Rosengrenska, en läkarmottagning för papperslösa. Sedan har vi Thord Eriksson i Umeå som berättar om sin bok Dom som stod kvar och i Lund kommer Hans Swärd som är ordförande i Centralförbundet för socialt arbete. I Norrköping kommer Peo Hansen som har skrivit om att flyktingar är en ekonomisk tillgång istället för kostnad. 

Vad hoppas du att den här boken ska bidra med? 

– Vi hoppas att fler ska bli uppmärksammade nu inför valet, inte bara i framtiden. Hur man har vridit på lagar och regler och hur rättsosäker processen faktiskt är. Vi får se hur stort intryck boken ger men ju mer den uppmärksammas och ju fler som skriver om flyktingarna desto bättre är det. Det finns redan många forskningsrapporter men de belyser en enstaka fråga och ser inte helheten. Den här boken är mer heltäckande än annat som har blivit skrivet.

Namn: Ingrid Eckerman

Ålder: 79 år

Född: Stockholm

Bor: Stockholm

Familj: Ensamstående i kollektivhus, barn

Intresse: Folkmusik på fiol, pensionerad allmänläkare och ideellt engagerad

 

ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Nyheter

Nu tänds Nobelljusen

NOBELLJUS. Den Nobelinspirerade ljusfesten är tillbaka i Stockholm. Samtidigt som Nobelveckan drar
0 0kr