Helgporträttet: “Man kan inte bara se på”

4 sep 2021
Leonidas Aretakis är ny chefredaktör på Flamman och skriver på sin debutbok. (Foto: Märta Terne)
DUBBELAKTUELL. Leonidas Aretakis är aktuell som ny chefredaktör på Flamman, dessutom skriver han på sin debutbok. Här berättar han om sina planer för tidningen och vad som lett fram till att han hamnade där. 

Namn: Leonidas Aretakis
Ålder: 39 år
Född: Uppsala
Bor: Kärrtorp
Familj: Fru och två barn
Intresse: Spelar i ett band, fotboll och läsning.

Hej Leonidas Aretakis!

Du är aktuell på flera håll, som ny chefredaktör på Flamman och så skriver du på din debutbok. Berätta något om dig själv – vem är du?

– Jag kommer från Uppsala, där jag har pluggat statsvetenskap och idéhistoria, men flyttade nyligen till Stockholm. Jag har tagit en omväg in i journalistiken, kan man säga, från att ha hållit på med kultur väldigt länge. Tidigare jobbade jag med litteratur och musik på ett studieförbund som heter Studiefrämjandet och senare på Sida en kort sväng innan jag började skriva mer och mer. 2015 började jag skriva på kultursidan i Dagens Nyheter och det är framför allt det jag har gjort de senaste åren.

Hur hamnade du på Flamman och varför just där?

– Det kändes som en väldigt rolig utveckling och utmaning att få leda en tidnings arbete och ha publicistiska visioner om vad just Flamman ska syssla med framöver. Sedan tycker jag att det i det allmänna medielandskapet saknas starka vänstermedier. De flesta dagstidningar är liberala eller konservativa och jag tycker att de liberala eller konservativa svaren på de stora utmaningarna vi har idag är ganska odugliga.

– Det liberala svaret har varit någon slags passivitet och det konservativa svaret har varit att gå in i vetenskapsförnekelser, nästan, och skylla de flesta problemen på invandrare. I de samtalen tycker jag att det behövs en motvikt till vänster som lyfter de systematiska brister som finns i dagens kapitalism. Och jag känner väldigt starkt att man måste hugga in, man kan liksom inte bara se på. Det var det som inspirerade mig till att engagera mig utanför de stora dagstidningarna.

Och vad har du för visioner och ambitioner med Flamman?

– Jag tror verkligen att en pigg socialistisk idédebatt behövs mer än någonsin, så det ska bli väldigt kul att försöka bidra där. Och min ambition är att Flamman ska fortsätta vara en pigg, öppen och nyfiken tidning som kan läsas av alla till vänster, autonoma, vänsterpartister eller folk från alla håll som är intresserade.

– Tidningen har redan nu en väldigt vass inrikesrapportering och en briljant utrikesbevakning. Men vi kanske behöver bli bättre på att nå ut, så jag kommer att jobba på hemsidan, med närvaron i sociala medier och starta podd. Jag vill att vi ska vara ett nav i den större idédebatten till vänster.

Vilka är just dina hjärtefrågor?

– Det är framför allt klimatet och ojämlikheten, det tänker jag är två viktiga samtidsfrågor. Även övervakning och det nya läget vi är i globalt, nu när USA drar sig tillbaka från Afghanistan och Kinas makt växer. En annan viktig fråga är förstås högerpopulismen och det hot mot demokratin och pressfriheten vi ser i världen. I Sverige läggs landsortstidningar ner, journalister hotas, konservativa politiker gör obehagliga utfall mot public service. En viktig uppgift för vänstertidningar framöver är att försvara demokratin och det fria ordet.

Hur har dina erfarenheter från Sida och Studiefrämjandet påverkat ditt journalistiska arbete?

– Jag har ju jobbat med kultur och jag vet hur det är att vara kulturarrangör, det är inte självklart som skribent. Min tid på studiefrämjandet har varit otroligt lärorik för att förstå gräsrotsperspektiv på kultur, det är något jag alltid återkommer till och som jag tycker är väldigt viktigt. Jag tror att en stor del av vad som är fel med dagens politik är att vi har en toppstyrning, partierna kommunicerar via presspersoner, gräsrötterna spelar allt mindre roll i politiken och föreningsaktiviteten går ner. Men för mig är det naturligt att se vad gräsrötterna och folkrörelserna gör. Flamman är också en rörelse via en tidning, vilket jag tycker är väldigt fint.

– Sida har också sin grund i folkrörelsen. Det var naturligt för socialdemokratin på den tiden att direkt inkludera den, även kyrkor och jordbruksföreningar. Det var verkligen ett Sverige i miniatyr som samlades för att besluta i tidiga viktiga frågor, en stor skillnad från idag när sossarna rundar hyresgästföreningen eller fackföreningarna i beslut om exempelvis marknadshyror. Jag förstår också hur svårt det är för en biståndsorganisation att visa hur mycket bra den gör. Som journalist är det lätt att fokusera på skandalerna, men det är väldigt svårt att verka i världen och det är en tydlig lärdom från Sida. Det också väldigt svårt att låta bli att engagera sig när det finns fattigdom och hälsoproblem där ute.

Hur kom du in på skrivandet?

– Jag skrev hela tiden under mina studier i Uppsalas studenttidning Ergo, det var väldigt roligt. Och min dåvarande fru var journalist så hon visade mig hur jag kunde göra för att komma vidare med det, jag hade inte ens förstått att det var ett riktigt jobb. Det jag älskar med journalistiken är att det passar mig som person, att man varje dag gör nya saker och kan drivas av sin nyfikenhet och upptäckarlust.

– Det var naturligt för mig att hålla på med politik- och kulturskrivande eftersom jag har en bakgrund inom musik, litteratur, idéhistoria och statskunskap. Jag hoppas att jag tar med mig ett idéperspektiv in i rollen som chefredaktör, och pratar om de stora ideologiska frågorna i vår tid, inte bara om partipolitiken.

Du ska även ge ut en bok på Natur & Kultur, vart är du i den processen?

– Jag är i sluttampen, vi håller på med omslag och lite sådana grejer nu. Jag vill inte avslöja ämnet riktigt än, men den kommer inte att vara så politisk. Det är en kultur- och medicinhistoria som utspelar sig i Sverige. Jag skriver boken vid sidan om föräldraledighet, på mornarna innan jag cyklar ner till Flamman-kontoret, samtidigt som jag försöker upprätthålla att skriva kritik i DN. Det har varit väldigt svårt och lärorikt att skriva så långt och behålla en röd tråd. Det är mycket man lär sig, andra gången kommer det nog gå lättare!

Så det blir en andra gång?

– Ja det här kommer jag vilja fortsätta med!

Hur kom du på idén att skriva en bok?

– Jag fastnade för ämnet när jag skrev om det för tidningen. Där sögs jag in i en subkultur som jag tyckte var väldigt fascinerande, jag kastade mig in i den för att förstå den. Så intresset växte från en artikel till att jag ville skriva en bok om det. Och så jag tänkte att ämnet är så pass aktuellt att någon skulle vilja ha boken, jag blev överlycklig när det också visade sig vara så!

Vad har du för förväntningar inför hösten?

– Först ska jag bara lära mig hur tusan det här går till! Jag har väldigt mycket energi så jag ska försöka rikta den mot bra saker. Jag har redan spelat in ett första poddavsnitt och nu sitter jag och en utvecklare och tittar på hur den nya hemsidan ska se ut. Och tusen andra saker! Så hösten kommer nog att vara väldigt rolig, lärorik och intensiv.

Namn: Leonidas Aretakis
Ålder: 39 år
Född: Uppsala
Bor: Kärrtorp
Familj: Fru och två barn
Intresse: Spelar i ett band, fotboll och läsning.
ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Följ/gilla oss

Annonser

TelegrafstationenBehrang Kianzad - Vad kostar ett liv?

Veckans Opulens

Veckans Opulens kommer gratis via mail på lördagar. Du kan när som helst avsluta nyhetsbrevet. Anmäl dig här:

Genom att teckna nyhetsbrevet godkänner du Opulens integritetspolicy.

Opulens systermagasin

Magasinet Konkret

Gå tillToppen

Se även

Magdalena ska bilda regering. Kan S, V och C bli sams? Den frågan försöker Lars Thulin besvara i veckans krönika om bråket som förlamar Sverige.

Kan Magdalena, Elisabeth och Nooshi bli sams?

POLITIK. Kan S, V och C bli sams? Den frågan
VALET 2026. ”Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas efter en seger, kliver vi in i en ny politisk verklighet.” Det skriver Lars Thulin som förklarar varför valet 2026 framstår som så skrämmande.

Valet 2026 – ett skrämmande ödesval

POLITIK. ”Om Jimmie, Ulf, Simona och Ebba på söndag kramas