Helgporträttet: ”Hoppas kunna slå hål på myter”

Nyheter.
Amat Levin har nyligen kommit ut med sin andra bok Svart historia (NoK), som började med ett Instagramkonto med samma namn. (Foto: Louise Helmfrid)

SVART HISTORIA. I sin andra och nyligen utkomna bok, Svart historia (Natur & Kultur), breddar journalisten och författaren Amat Levin bilden av Afrikas och svarta människors historia. Med boken vill han synliggöra en del av världshistorien som har blivit undertryckt.

Namn: Amat Levin
Ålder: 35 år
Född: Stockholm
Bor: Stockholm
Familj: Sambo och två barn
Intresse: Basket, både spela och titta på.

Du gav nyligen ut din andra bok Svart historia, som handlar om just det, vill du berätta lite kort om innehållet i boken?

– Att skriva om svart historia är ju egentligen ett omöjligt projekt eftersom det innefattar en oändlig mängd människor, kulturer och händelser, men jag har gjort ett urval och skapat en samling som sträcker sig över ett massivt tidsspann. Jag gör nedstick vid någorlunda jämna mellanrum och har försökt få till en blandning av ämnen som varierar mellan olika afrikanska regioner, men skriver även om svarta människors historia utanför Afrika, i Nord- och Sydamerika, Karibien, Europa och Mellanöstern.

Du poängterar även i boken att din avsikt inte är att täcka hela Afrikas historia, men du tar upp alltifrån slavhandeln över Saharaöknen till Sister Rosetta Tharpe, skaparen av rock ’n’ roll. Hur har du tänkt när du har gjort ditt urval?

– Jag har försökt få till en balans i representationen. Jag ville inte bara skriva om stora riken eller om civilisationer utan även om enskilda individer, både män och kvinnor, och om kulturella rörelser eller skeenden. Jag har velat visa hur mycket det finns att prata om när det gäller svart historia, allt behöver inte enbart kretsa kring slaveri eller kolonialism.

– Den som läser får se det här som ett smakprov och komma ihåg att det är jättemycket som inte nämns, men det betyder inte att det är mindre viktigt. En av mina ståndpunkter med boken och Instagramkontot är att svart historia traditionellt sett har behandlats som om det inte fanns så mycket att berätta. Att täppa igen de här kunskapsluckorna är ingenting som enda person gör i en enda bok, det är många som hjälper till på olika sätt och det här är bara ett litet led i det massiva arbetet.

Hur har det sett ut med research?

– Jag försöker vara tydlig med att jag inte är någon historiker, utan en journalist som är historieintresserad. Ett av syftena med boken är att stimulera läsarens intresse av att läsa och lära sig mer om den här frågan. Jag har läst kopiösa mängder av det som historikerna har skrivit och sedan sammanfattat det i någorlunda koncisa kapitel. Varje kapitel följs av en ganska lång läslista med fördjupande läsning, tycker man att någonting låter spännande så kan jag peka i rätt riktning.

– Det har förstås varit otroligt tidskrävande att läsa in mig på alla ämnen och jag insåg att jag inte bara kunde välja första bästa bok om ett ämne, utan även måste se hur väl mottagen den är, vad andra historiker tycker om boken och om den är allmänt vedertagen. Så det har varit ett meta-arbete, att inte bara läsa böckerna utan även recensioner om dem i olika vetenskapliga publikationer för att kunna lägga en rättvis och sanningsenlig bild.

Kan du berätta om några fenomen, personer eller händelser du tar upp i boken, som du själv tycker har stuckit ut?

– Sveriges roll är intressant att lyfta, dels har jag skrivit om vårt försök att skapa kolonier i Afrika och Karibien och om svarta människor som har kommit till Sverige. Det finns en bild av att svarta kom hit först på 60-talet men det var ju hundratals år sedan, inte särskilt många men det finns exempel. Som Adolf Gustav Badin som gavs bort som gåva till den svenska drottningen. Han kom hit som liten pojke och fick växa upp i det kungliga hovet. Eller mKhwelantaba som kom till Sverige och blev präst redan i början av 1900-talet.

– Jag skriver även om de människoutställningar som pågick i Sverige ända in på 30-talet. Många vet nog att de har förekommit i till exempel Belgien, men inte på Gröna Lund här i Stockholm. Våra tidningsarkiv har varit en värdefull källa för alla stora svenska tidningar var på plats för att bevaka utställningarna, och i recensioner och spaningar får man en ganska tydlig bild av hur man såg på afrikaner i Sverige på den tiden. Det är intressant att visa att Sverige inte är frånkopplat svarta människor. Ibland möts jag av inställningen “varför ska man bry sig om svart historia när man bor uppe i Sverige”, men vi har ju haft att göra med svarta människor länge och idag bor det flera tusen afrosvenskar här.

Idén till boken är spunnen ur ett Instagram-konto med samma namn, som du startade för fyra år sedan, hur kom det sig att du startade kontot?

– Det kom sig av att jag upplevde att kunskapen om svart historia är väldigt liten i Sverige och i västvärlden. Jag uppfattar det som att de flesta har en förlegad bild av att det inte finns så mycket historia att prata om när det gäller Afrika, det är slaveriet, kolonialismen och det som sker i modern tid, och då ville jag som är historieintresserad och ändå håller på och läser de här böckerna förmedla den kunskapen till andra. Det var så det startade, men jag hade ingen tanke på att det skulle bli såhär stort och få så många följare, och absolut inte att det skulle bli en bok.

Ja, kontot har fått ett väldigt stort gensvar med över 70 000 följare, hur tolkar du det?

– Jag tolkar det som att det ligger sanning i min tes om att kunskapen är väldigt liten. Jag tycker att historia generellt är viktigt att känna till, inte bara den svarta, man får en så mycket bättre förståelse för världen vi lever i nu, varför den ser ut som den gör och var våra problem och utmaningar kommer ifrån. Varför jag valde just svart historia beror på att jag upplever att det är en del av vår gemensamma världshistoria som traditionellt sett har blivit väldigt undertryckt. Jag inleder boken med en beskrivning av hur man såg på svart historia inom akademiska kretsar ända in på 60-talet, att det inte fanns så mycket som var värt att studera. Det, tror jag, har bidragit till att skapa fördomar som lever kvar än idag, man tror att Afrika är homogent eller att det inte fanns någonting där innan slaveriet.

Kan du ge något exempel på hur du har märkt av de här kunskapsluckorna?

– Jag märkte av dem 2020 när Black Lives Matter-rörelsen fick sitt största genombrott hittills. Det började i USA, spred sig över hela världen och skapade olika lokala versioner av diskussionerna som förs. Om det utmynnar från polisbrutalitet i USA så kanske det inte är det man diskuterar i ett land som Sverige. I Belgien till exempel tog diskussionen sig i uttryck kring statyerna de har runt om i landet av kungen Leopold II. Många statyer vandaliserades eller så krävde man att de skulle plockas ner, men då visade det sig att många inte hade koll på vad han hade gjort. Och då är ändå det en av det senaste århundradets största skurkar som har miljontals liv på sitt samvete. Det är ett exempel på hur kunskapsluckorna kan ta sig i uttryck i nutida diskussioner.

Vad tror du att en större historiekunskap kan bidra med?

– Det höjer nivån på diskussionen. Många tänkte att det var ett politiskt ställningstagande att ta ner statyerna i Belgien, men då tror jag att många missar att det även var ett politiskt ställningstagande att sätta upp dem en gång i tiden. Leopold II har i runda slängar orsakat tio miljoner människors död, en halvering av befolkningen i den här regionen som skedde när han hade ansvar för den. Det blev en skandal när det uppdagades vilka brott som hade begåtts där, till och med andra europeiska kolonisatörer tyckte att han hade gått för långt. Statyerna av Leopold är uppsatta efter att den här skandalen uppdagades och syftet var att romantisera den här kolonialtiden, där han påstås ha “civiliserat det mörkaste Afrika”. Förstår man varför de här statyerna sattes upp så tycker inte jag att det är lika kontroversiellt att diskutera att man ska ta ned dem. Det är ett exempel på hur kunskap om historia kan hjälpa till att höja vissa diskussioner i nutid.

Vilken skada medför de här bristerna i kunskap och förståelse?

– På ett sätt är det bara viktigt att inte felaktigheter är den allmänt vedertagna sanningen. Att folk har liten kunskap om just svart historia är inte en slump, jag nämner exempel på där svart historia aktivt har blivit undertryckt. I Rhodesia, som idag är Zimbabwe, förbjöd den koloniala regeringen arkeologer att prata om ruinerna som fanns där, i den kända ruinstaden Stora Zimbabwe, och om att det var lokalbefolkningen som en gång i tiden hade byggt dem. Istället fanns det teorier om att det var antika kolonisatörer från Mellanöstern. Man tänkte att människor därifrån stod närmre ”den vita rasen” än vad svarta människor gjorde så därför ansåg man att det troligare att människor från Mellanöstern hade byggt ruinerna.

– Det har gjorts sådana aktiva försök att beröva människor deras historia, vilket jag såklart tycker är hemskt. Som afrosvenskar får vi den svenska historien per automatik från skolan och den svenska kulturen får vi på köpet eftersom vi lever i den, men det är inte säkert att man får de afrikanska kulturerna med sig om man inte kanske har föräldrar som har fört dem vidare. Det är väldigt stärkande att ha koll på den här delen av sin historia.

Vilken är din främsta ambition med boken?

– Det finns flera, men jag hoppas kunna bidra med ny kunskap och slå hål på myter, fördomar och förlegade tankar som folk går runt med, medvetet eller omedvetet. Jag har stor respekt för det arbete som historiker gör och vill väcka nyfikenhet inför den enorma kunskap som finns. Man får inte lära sig om de här ämnena i skolan men man kan lära sig på egen hand och därför har jag tagit med de här läslistorna. Så det är någonting jag vill stimulera och gör jag det så har jag lyckats med boken.

Hur kom det sig att det behövde göras en bok av Instagramkontot?

– Instagram är superbra för att det är gratis och lättillgängligt, men jag har inte gillat att känna mig så bunden vid en plattform och vara i deras händer. Om Instagram bestämmer sig för att till exempel ändra sina algoritmer eller ta bort möjligheten att skriva texter så ryker allt mitt material. Där kom idén om att föreviga materialet i en bok. Under arbetets gång blev det mycket mer omfattande än vad det var från början. Vilket urval du än gör så kommer det alltid finnas andra saker som också är värda att skriva om, men har man berättat A så vill man berätta B och till slut var jag uppe i 500 sidor. Jag ville inte att boken skulle bli så stor att den skrämmer bort folk så därför satte jag punkt där.

Betyder det att det kommer en uppföljare?

– Både ja och nej. Självklart ja, för när jag satte punkt hade jag fortfarande jättemånga ämnen, kulturer och personer som jag ville berätta om. Men också nej, arbetet har varit så intensivt och krävande så just nu är jag inte jättesugen på att skriva en ny bok. Men som jag nämnde är det många som hjälper till att täppa igen de här kunskapsluckorna, det är ett slags grupparbete och den här boken är bara en del av det arbetet. Den är mitt lilla bidrag.

Kanske just i det här formatet, för du är ju även journalist och poddare. Vad var det som fick dig att vilja jobba med journalistik och vad driver dig som journalist idag?

– Jag tror att det kom ifrån mitt intresse av att skriva och berätta berättelser, det har jag gjort sedan jag var liten. Idén om att bli journalist föddes efter gymnasiet, jag hade en press med mig hemifrån om att plugga vidare och satt där en dag och bläddrade mellan utbildningar. Så fastnade jag för journalistik eftersom det kunde förena någonting jag tycker är kul med en yrkesform.

– Jag har alltid upplevt att det finns en viss homogenitet i mediebranschen och i vilka berättelser som berättas. Så jag har strävat efter att berätta flera berättelser och det är den här boken ett exempel på.

Du tog klivet in i författarbranschen för två år sedan med din första bok, Slumpens barn, om den svensk-gambianska historien. Vad var det som lockade dig från journalistiken in i bokskrivandet?

– Jag fick en förfrågan från mitt förlag. De hade läst vad jag skrivit som journalist och frågade om jag ville skriva en bok. Jag hade helt ärligt inte gått runt och tänkt på det, utan var rätt inställd på att jag fick utlopp för mitt skrivande via journalistiken, men jag förstod att det här inte är en fråga som man får särskilt ofta. Så jag började fundera på vad jag skulle vilja skriva om, idén om Gambias koppling till Sverige hade legat och bubblat i mig länge och kom till mig ganska snabbt.

Även om det inte skulle komma någon uppföljare till just Svart historia, tror du att du kommer att skriva fler böcker framöver?

– Det är lite samma sak där, om du frågar mig idag så känner jag mig inte jättesugen. Det är så skönt att vara klar med ett projekt, men ja, jag tror absolut att det blir någonting mer i framtiden.

Namn: Amat Levin
Ålder: 35 år
Född: Stockholm
Bor: Stockholm
Familj: Sambo och två barn
Intresse: Basket, både spela och titta på.
ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Nyheter

0 0kr