Helgporträttet: ”Alla barn har rätt till kultur”

Nyheter.
Stina Wirsén är aktuell med bilderbok-samarbete med Rädda barnen och utställningen Stina Wiréns brokiga bilder. (Foto: Maria Annas)

UTSTÄLLNING. Författaren och illustratören Stina Wirséns kärlek för barn reflekteras i många delar av hennes mångfacetterade konstnärsskap. Idag öppnar hennes utställning Stina Wirséns brokiga bilder, med uppvisning av nya skulpturer och 30 års bilderbokskonst för stora som små.  

Namn: Stina Wirsén
Ålder: 53 år
Bor: Stockholm
Födelseort: Stockholm
Familj: En stor familj
Fritidsintresse: Inget särskilt. 

Hej Stina Wirsén!

Du är aktuell på flera håll just nu. Dels med utställningen Stina Wirséns brokiga bilder, och dels med ett bilderbok-samarbete med Rädda Barnen. Men först,  vad är det du jobbar med?

– Jag jobbar med kultur och böcker för barn, med egen fri konst, offentlig konst, offentliga utställningar och illustration. Jag har också ett trettioårigt samarbete med Dagens Nyheter, de första åren som anställd och nu de senaste tio, femton åren som frilans. Men jag jobbar mer och mer åt fri konst och text, jag skriver ganska mycket nu för tiden.

Och i helgen öppnar din utställning Stina Wirséns brokiga bilder på Värmlands museum. Berätta!

– Ja! Det är väldigt väldigt roligt, och i ett av de vackraste rummen här på Värmlands museum, som är beläget i Karlstad. Jag är glad att de satsar så stort på en utställning med konst för barn. Det kommer att bli bilderbokskonst men det svämmar över i skulpturer, som jag har gjort tillsammans med min dotter Klara Wirsén Suchowiak och en annan konstnär som heter Johan Ferner Ström. Vi har tagit fram två skulpturer med utgångspunkt från mina skisser och det här är första gången vi visar upp dem. Men vi vill göra så mycket mer av det här, jag har verkligen fått blodad tand!

– Vi hade en förhandsvisning igår med förskolebarn och de kastade sig över skulpturerna! Det är tydligt att tredimensionell konst är något som intresserar barn, så jag är nyfiken på att jobba vidare med det i det offentliga rummet. Det betyder däremot inte att jag slutar göra böcker, jag har ett par, tre böcker nu som ligger och väntar på att bli gjorda.

Vilken är din idé med att skapa konst som riktar sig till just barn?

– Det finns ju redan väldigt mycket konst för vuxna. Kultur för barn är ofta mer kopplad till kommersiell verksamhet med en tydlig avsändare, eftersom det är svårt att finansiera konst som riktar sig direkt till barn. Men bilderbokskonst har det funnits mycket av både i Sverige och utomlands, och det är ju också det som har varit min huvudmedia. Jag har gjort 100 bilderböcker, och fortsätter för att det är så spännande!

– Utställningen är egentligen en uppvisning av 30 års produktion, allt från böckerna om Rut och Knut som jag och min mamma gjorde på nittiotalet, till de senaste skulpturerna. Den löper också genom mitt samarbete med Hédi Fried när vi gjorde en bok om Förintelsen ihop, som riktar sig till barn. Vem-böckerna har blivit animerad film och de finns också med på utställningen. De äldsta grejerna är 30 år och de yngsta luktar fortfarande färg för att de är helt färska. Det känns fantastiskt att få samla allting såhär, se vart jag är nu och vart jag vill vidare.

Berätta om samarbetet med Rädda Barnen, ni släppte nyligen bilderboken Var är Sigges hemma? på Bonnier Carlsen som du har illustrerat och författat.

– Jag har engagerat mig i barns rätt länge och gjorde för några år sedan en bok som heter Liten, i samarbete med brottsoffermyndigheten. Det var ett regeringsuppdrag att försöka nå de allra yngsta och få de uppmärksamma på sin rätt till ett tryggt hem och ett tryggt liv. Det var väldigt svårt men jag har fått otroligt många reaktioner från människor som använder boken i förskolan och i skolan, på jourhem, hos barnpsykologer och från privatpersoner. Det behövs berättelser om barn i sköra situationer för barn, med ett tilltal som är riktad till dem och inte över deras huvuden. Det är en underberättat grupp.

– Jag lärde känna en psykolog som jobbar på Rädda barnen på bokmässan för några år sedan och började prata om det här. Det samtalet utvecklades till att jag nu har gjort den här boken om försummelse i tätt samarbete med tre barnpsykologer, Josefine Paulsen, Hanna weyler Müller och Hanna Thermaenius. De har anonymiserat berättelser som de fått höra i sitt professionella möte med barn och det är deras långa yrkeserfarenhet som jag har vilat i när jag har skrivit. Förhoppningsvis blir det en föreställning på Dramaten längre fram vid årsskiftet med samma tema.

Vilket budskap är det som ska förmedlas?

– Just den här boken handlar om försummelse, vilket är ett ganska brett begrepp. Anledningen bakom att skriva en sådan här bok är dels igenkänning, att barn som far illa hemma, har blivit omplacerade eller som har fått flytta runt mellan olika familjehem också ska ha en berättelse att spegla sig i. Men det behövs flera böcker och inte bara den här. Jag vill bara bidra till en av många berättelser.

– Och som alltid tycker jag att boken är lika mycket för vuxna, men jag har ett tilltal och en ton som gör att barn också kan ta budskapet till sig. Jag tror att både barn och vuxna kan må bra av att tänka till och reflektera över varför våra medmänniskor inte alltid fungerar så bra. Jag ser bara nu i mitt instagramflöde, och jag har fått flera mejl, att det kan hända att man börjar rannsaka sig själv när man läser den här boken.

Barnets perspektiv är ju centralt i ditt skapande, hur kommer det sig?

– Dels har jag en kärlek till barnböcker. Min mamma läste väldigt mycket för mig och min syster när vi var små och jag tyckte otroligt mycket om det. Jag har fortsatt att läsa barnböcker fastän jag är vuxen, och jobbar hela tiden parallellt med bilder och text för barn och vuxna.

– Det är spännande att umgås med barn och det är ofta roliga och fina samtal som skapas tillsammans med dem. Det är viktigt att vi vuxna ser vårt ansvar och den möjlighet och glädje som barn kan skänka, det behöver inte nödvändigtvis vara våra egna. Barn är det bästa, tycker jag!

Du tar inte sällan upp ämnen som kan vara svåra att prata om. Finns det någonting som du återkommande strävar efter i ditt skapande för barn, och vuxna?

–Vem-böckerna tar upp tuffa ämnen som separationer, missfall och död men på ett ganska allmänmänskligt plan. Det är vardagsrealism i fabelform, och där hoppas jag framförallt på att det ska bli fina gemensamma lässtunder. Det är väldigt fint att samlas kring en bok och de samtal som uppstår ur högläsning. Ett bra sätt att lära känna varandra i en familj, tänker jag.

– Jag tror ju på litteraturen. Alla älskar inte att läsa men alla barn har rätt till kultur och litteratur. Alla hem är inte fyllda med böcker, men därför jobbar jag också mycket ute i förskolor och skolor, som ska fylla de funktionerna.

Hur har dina många år som tecknare på Dagens Nyheter format ditt skapande?

– Jag är helt övertygad om att mitt arbete på DN har spillt över i allting jag gör. Oavsett om jag gör barnböcker eller fri konst så har jag med mig form- och bildspråket som jag har utvecklat där under 30 år. Och de här korsbefruktningarna är väldigt befriande och hälsosamma.

– Nu ska jag till exempel jobba med en stor muralmålning, ett offentligt uppdrag på en stor vägg, vilket inte påminner mycket om en tidningssida. Men samtidigt har jag med mig mitt bildspråket som handlar om att rensa bort och ha klara rena linjer, en tydlighet som dagspressen kräver för att det ska fungera på dåligt tryckt papper. Jag är präglad av snabbt tempo och taskigt tryck. Och det har jag med mig in i arbetet med bilderböcker och fri konst också.

Du växte ju upp med en pappa som är formgivare och skulptör, och med en mamma som är författare.

– Ja, Carin Wirsén är min mamma och vi har gjort många böcker tillsammans, och min pappa, Christian Wirsén, har formgivit flera av böckerna. Jag har också skapat mycket tillsammans med min syster, Anna Hörling, och nu jobbar jag med mina egna barn och en hel del med min man. Klart vi gnabbas och kan ha olika åsikter men det är väldigt lustfyllt att jobba tillsammans. Det är ett fritt flöde.

Hur hittade du till konsten?

– Det var väldigt naturligt för mig, jag har varit en tecknande person så länge jag kan minnas. Mina föräldrar har sagt att jag var ett år när jag började rita, och under femtio år har jag aldrig slutat. Jag ritar och skriver alldeles oavsett om jag har ett uppdrag eller inte.

Vad inspirerar dig mest?

– Jag är samhällsengagerad och politiskt intresserad och följer kulturdebatten, så samtiden har alltid varit intressant. Jag har även tecknat ganska mycket för mode och krog som är lättsamma ämnen man nästan kan tycka är lite ytliga, men de speglar också samtiden.

– Jag skulle säga att allting inspirerar mig, det är livet som inspirerar. Jag har blivit mormor precis och att vara med en liten människa igen, som formar sina första ord, bits och gör stora rivsår över kinderna, är en enorm inspiration.

Vad ser du mest fram emot inför utställningen?

– Jag hoppas att det ska komma många barn. Vi hade en ju förhandsvisningen där det kom en förskoleklass och det är alltid så fantastiskt roligt att se hur barnen reagerar på konsten och att få samtala om det de ser och upplever.

Namn: Stina Wirsén
Ålder: 53 år
Bor: Stockholm
Födelseort: Stockholm
Familj: En stor familj
Fritidsintresse: Inget särskilt.

 

ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se

Det senaste från Nyheter

0 0kr