BYRÅKRATI. Strikt talat har vi inte personval i Sverige. Du röstar på ett parti och sen får du acceptera om det representeras av till exempel Ulf Kristersson eller Stefan Löfven. Dock vet vi alla att det inte fungerar riktigt så i praktiken. I en genom-medialiserad visuellt inriktad politik är det klart att glidningen från frikyrlig myspastor med landsfaderpotential till framgångsteologisk liberalfeminist inte är taget ur luften. För att nu exemplifiera, KD, detta parti som över alla andra visar hur viktigt ansiktet utåt är.
Men om vi nu skall vara en snäpp kyligare och se till parti och ideologi och inte ansikte, varför skall det nu röstas om huruvida Magdalena skall bli statsminister? Stefan stiger ner, Magdalena tar över. Samma parti, samma mandatfördelning.
Paradoxen är att det ständiga röstandet urholkar demokratin och drar resurser som kunde ägnas åt reellt politiskt arbete, inte dess formalistiska utanpåverk. Vi har redan sett hur misstroendevotum urholkats och missbrukats så fort oppositionen får en fistel i ändalykten. Kort sagt avgörs bäst vem som blir statsminister i vallokalerna och en röst på ett parti. Så minoritetsregering eller ej, varför inte införa praktiken att partiledaren tar över statsministerposten i dessa situationer. Vem som är ansiktet utåt borde vara mindre viktigt.
Jesper Nordström
