GAYKULTUR. Det var med Rikard Wolff som med Pet Shop Boys. Behövde han verkligen ge ut en övertydlig “komma ut-sång”? Vem med minsta möjliga känselspröt förstod inte? Och en ännu viktigare fråga, vad spelar det för roll? George Michael uttryckte det klockrent : “I never felt the urge to confess I am gay, ’cause ‘confession’ implies there is something wrong with it”. Wolffs “Vackra pojkar, vackra män” har mycket humor och är väl risky på det sätt som inom cabaret och burlesque stavas “risqué”.
Jag köpte Wolff-skivan på loppis i samma anda som jag köpt Elvis och Bill Haley, som ett slags pliktskyldig allmänbildning. Speciellt då han i mitt medvetande mest varit rollfiguren Zac i Änglagård. Visst är det gripande! Hans sammetslena men cigarettrökiga röst är som gjord för den hudlösa chansontraditionen. Men nu väntar vi på det slutgiltiga valresultatet och jag undrar. Kommer jag bara få höra denna sång från min egen stereo i fortsättningen?
Kommer vi få en ungersk situation med en kulturminister som inte vill ha demoraliserande “bögpropaganda” i public service? Kommer Jimmie Åkesson att vara som Disney-tomten på julafton, innan pk-saxen gjorde sitt, och sätta en garanterad hetero-OK-stämpel i stjärten på varje godkänd kulturutövare?
Jesper Nordström
