MATFANATIKER. Italiensk mat. Vad är alltså grejen? Är det bara jag och Expressens kulturchef Victor Malm som inte fattat? Deg, tomat, ost och kött som luktar som ett halvt hockeyomklädningsrum. Därutöver denna besatthet av att all mat ska ha ett så fint specifikt namn som möjligt. Lägg därtill att minsann bara gammelmormor vid de saltpiskade stränderna på Sicilien har det rätta receptet?
Är det den smygande insikten att Italien i övriga avseenden faktiskt inte bidragit med särskilt mycket i modern tid. Nämn snabbt och spontant en italiensk rockgrupp, författare, arkitekt, naturvetenskapsman eller politisk teoretiker som kan sägas ha berikat omvärlden på ett särskilt värdefullt vis. Nej, just det. Där ser ni!
Nå, för att detta nu inte ska bli på nivån ”den sura tidningsgubbens insändare i Glesbygdens Allehanda” så är det värt att fundera över det faktum att länder som överdrivet stolt vevar sina traditioner och gång på gång på gång bullrar om hur stora och viktiga de är också utgör grogrunden för bitter revanschistisk högerreaktion. Vi ser det i Polen, Ungern och Tjeckien. Fastklamrandet vid det essentiella är ett tecken på att inte bottna. Likaså den nationella lättkränktheten. Ur den synvinkeln kan faktiskt besattheten av gammelmormors tomatsås ses ur en intressant psykologisk vinkel. Och nu har vi ju dessutom en politiker i Rom som ser ”Sagan om ringen” som vägledande sanningsförmedlare.
JESPER NORDSTRÖM
