RETROKULTUR. Jesper Nordström begrundar Hollywoods kvinnoideal, behovet av eskapism och reflekterar speciellt över fenomenet Ethel Smith.
Under förbudstiden i USA blev filmerna som mest depraverade. Den kriminella, sexualiserade och farliga femme fatale-gestalten dök upp som en ny kvinnotyp. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Kan man inte ta ett lagligt järn på krogen kan man kittla reptilhjärnan på bio med våld och sexualitet.
Men sedan kom The Hays code eller “the code” som den vardagligt kallas, en moralkod som innebar att ett fyrkantigt censursystem infördes i Hollywood med syftet att ta bort allt som ansågs omoraliskt.
Kvar blev ett slags klassisk helyllekvinna som liksom vår pilsnerfilmsdrottning Sickan Carlsson bara var glad, glad och glad. Herregud, kunde hon bara sluta kvillra och visa lite nerv någon gång!?
Men mänsklighetens sätt att hitta kryphål i lagar är lika evig som beundransvärd och censurlagarna statuerade att en myckenhet av naken hud bara var tillåtet om det ingick i handlingen.
Så just därför förlade man “handlingen” till en swimmingpool och lät Esther Williams med sina schyssta spiror simma sig hela vägen in i de straighta männens hjärtan.
Det påminner om det victorianska 1800-talet där kvinnliga harpspelare hade dispens för kortärmade klänningar, eftersom tyget då inte riskerade fastna i strängarna, och således fick herrar i publiken att fingra lite extra på monokeln vid åsynen av exponerad hud.
Med tiden kom andra världskriget och ärkereaktionären Walt Disney såg möjligheten till att lansera sockersöt eskapism som flykt undan krigets rädslor.
Det är här hammond-drottningen Ethel Smith kommer in i bilden. Långt före “Roger Rabbit” var hon en verklig gestalt i en animerad värld.
Här kan du höra och se Ethel Smith spela “Blame it on The Samba” i Disneyfilmen “Three Caballeros” som färdigställdes under andra världskrigets slutskede.
Hon spelade och spelade och spelade men oftast mera fort än bra.
En hurtfrisk glädjemusiker som frenetiskt ville dölja vilket tillstånd världen befann sig i? Nej jag skall vara snäll. Det var mest som svartklädd gymnasist jag absolut alltid skulle punktera och riva ner glädjeyttringar med cynism. Faktum är att jag i min skivsamling har Ethel Smiths “Souvenir album” som släpptes i originalpress 1947 på Decca och bland annat innehåller hitlåten “Tico-Tico”.
Men jag kan säga så här lite torrt diplomatiskt: det är just inte en skiva jag spelar. Den står i den där backen jag vagt funderar på ta med till en loppis. Samtidigt vet jag innerst inne att det aldrig kommer att ske. Det där är skivsamlandets både tjusning och förbannelse, att allt på något vis kan vara kulturhistoriskt intressant. Och därmed värt att spara med andra ord.
jesper.nordstrom@opulens.se
