Veckans notblad: Heino Gaze

Musik.
Foto: Jesper Nordström

RETROKULTUR. Den här ”Veckans notblad” blir också det sista i serien. Här reflekterar Jesper Nordström över schlagerfenomenet och kulturella skillnader. Tidigare delar i serien hittas här.

När jag läser det här notbladet av den tyske schlagerkompositören Heino Gaze får jag inte riktigt ihop det. Det är copyright till höger och vänster. En för musiken, en för texten, en för översättningen.

En hårt bevakad bransch. Samtidigt var dessa schlagers så efemära, något som bara kom och gick.

Och här har översättningen gjorts helt fritt, så var det egentligen så hårdbevakat? I tyska originalet är det en kvinna som på grund av den bitterljuva kärleken inte står pall för lika mycket alkohol längre.

”Früher trank ich höchstens mal ‘nen Pfefferminzlikör,

und ein kleines Helles zu, du das war doch kein Malheur”

I det svenska folkhemmet som lämnat vadmal och granskog bakom sig och dessutom via motbok och Systembolag styrt upp Europas mest alkoholiserade befolkning passade det tydligen bättre med en välbyggd brunett som tappat aptiten. Att falla ner från hellyllepiedestalen. ”Tackar vet jag mjölk och mackor.”

Fast tyskarna var ju å andra sidan mästerliga på linda in sitt skåpsupande i andra ord. De har sina ”styrketårar” och ”färdknäppar” med jägaren och hunden och duffeln.”Yrseln” talades det tyst om, nej det här är för värmen och magen.

Schlagerdängan ”Egon” tolkades och spreds i alla hörn. Håller vi oss kvar i alkohol, barliv och kunna ta sig ett järn blir valet av sångerska Evelyn Künnecke.

Nej nu menar jag inte att hon var en person med riskbeteende med flaskan men hennes framtoning och arenor gled från typiskt helylle, kvillrande i stil med vår Alice Babs till en mer raspig röst som för tankarna till Lotte Lenya och Weimartidens rökiga cabaretlokaler. Sista levnadsåren var hon reguljärt återkommande på ”Oncle Pös”, en brunmurrig rock- och jazzklubb i Hamburg där det nog inte direkt var det väna ljuva hemmafruidealet som gick hem hos publiken. Det var för övrigt här som Udo Lindenberg & Das Panikorchester gjorde humoristiska lustmord på tradjazz.

Jag naglar mig fast vid det där med skillnaden i översättning lite till och grunnar på skillnaden mellan svenskt och kontinentalt uteliv. Här i Sverige – världens modernaste land – skulle vi nu vara så moderna så. Framåt, framåt! Nytt, nytt! 

Ena decenniet dansbana, nästa disco. Det är svårt att tänka sig vanliga unga vuxna i Sverige gå ner på puben för att höra någon bastant matrona sjunga örhängen. Ja, och varför fanns det inte svensk mat på svenska restauranger?

I ett Tyskland med trauma efter världskrig fanns det kanske mer marknad för det gammaldags sentimentalt tröstande allmängiltiga. Som den här låten.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

 

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Musik

0 0kr