VINYL. Det är torsdag och dax för ärtor och punsch samt veckans vax! Och kanske får det lov att vara en slurk Frauengold? Jesper Nordström skriver om 50-talets Västtyskland och den tidens speciella hemmafrukultur.
Att framhäva att det västtyska 1950-talet präglades av dubbelmoral, hemmafruideal och “låt-oss-nu-gå-vidare-attityd” är ungefär lika fingertoppskänsligt som att vara reseledare och tala om musettedragspel och blå timmen i samband med Paris.
Tillåt mig ändå rida på det vedertagna och göra en dubbelexponering av tyskt 50-tal, där det i alla fall kan sägas ha vara motiverat att ha en glättig attityd. Vem orkade tänka på Hitler när Marshallhjälpen trillat in och det gällde att spotta i nävarna och se framåt?
Som ett löjeväckande tecken för den tidens glättiga dubbelmoral lyser elixiret och det “uppiggande” mirakelmedlet Frauengold starkast. Rakt på sak sagt var det alkohol som marknadsfördes till hemmafruar som ville ha ett alibi för att ta sig en hutt mellan manglingen och bonvaxningen.
Fast precis som alla andra bitters och örtlikörer i den tyska traditionen tonades berusningen ner. Nej, det var inte ett rusmedel utan en styrketår precis som den Jägermeistermannen i grön duffel tog sig för att fortsätta sitt värv i skogen.
1981 fick dock myndigheterna nog och förbjöd drycken med argumentet att det var den var upphovet till en ny sorts “Kölnerwasseralkoholismus”, ett slags repris på hur damer under 1800-talet i smyg drack alkoholhaltig parfym.
Men musiken till detta smygdrickande då? Hur lät den, månne? Tja, om nu fru Helga eller Gisela ville ha något upplyftande till hutten och storkoket så varför inte Horst Winters hawaiijazz? Den är som gjord för att få någon att drömma sig bort till en annan värld med hjälp av mahognyradiomöbeln. Låt oss hoppas hon som lyssnade noterade varningstexten om att denna skiva endast går spela med mikrosafirnål.
Det var en del av de plattor som numera är skivrariteter som förstördes då de spelades på vevgrammofon där nålen har en mycket grövre kaliber.
Nå, vi hejdar oss där och lämnar en epok vi kan fnissa åt men som vissa av oss kanske också kan känna längtan efter. En tid då livet inte var lika komplicerat som idag.
jesper.nordstrom@opulens.se
