VINYL. Fredag och dax för veckans vax! Jesper Nordström tar sig an den klassiska musiken och letar fram Dvořáks nionde symfoni – Från nya världen.
Håll i hatten, gott folk, för nu blir det kulturteoretiskt yvigt och spekulativt! Men jag är övertygad om att den klassiska musiken på 1800-talet var starkt kopplad till den växande urbaniseringen. Ånglok, tunnelbanor och kanalbåtar gjorde människan rörlig och världen blev ett förbiglidande panorama likt inledningen i Gustave Flauberts Hjärtats fostran.
Det slumpade sig en gång att jag lite pliktskyldigt läste C.J.L Almkvists Det går an, sedan hamnade i Franz Berwalds fjärde symfoni på P2 och såg då för min inre syn officeren och Sara på ångbåten medan ett Sverige mellan lantbruks- och industritid gled förbi. I Paris var det på den här tiden medelklassens nya nöje att gå och se på panoramor; stora fotoinstallationer över landskap, industrier, arkitektur och det är vid den här tiden som om musiken blir ett slags film i ljud och toner.
Antonín Dvořáks nionde symfoni är en kulmen på denna tendens. Det är den symfonin som även kallas “den nya världens symfoni” och vi ser prärien, det blågröna gräset och forsarna susa förbi för vårt inre och jag vågar lova att det är ett klassiskt stycke som de flesta bara hört i fragment. När andra satsen drar igång med sin nasala lyriska ton är det nog få som inte säger: “Jaså är det den!” Otaliga gånger har det utsnittet använts som ljudillustration till gryning, nya möjligheter, ett oskrivet blad att fylla.
Det är soundtracket till ett slags “coming of age”, kring en nation som lagt inbördeskriget bakom sig och har urbaniseringen framför sig. Längre fram i symfonin tycker jag mig höra fröet till en signatur till westernserien High Chaparral och hur det än är med den saken rent musikhistoriskt har vi här att göra med det löftesrikas och gemensammas musik. Det är med andra ord inte Donald Trumps symfoni utan snarare Walt Whitmans melodi.
jesper.nordstrom@opulens.se
