KLASSISKT. Först från 1960-talet började Mahlers musik att på allvar upptäckas, och idag betraktas han allmänt som en betydelsefull vägröjare för 1900-talets modernism, konstaterar Björn Gustavsson.
Den österrikiske författaren Robert Seethaler utkom förra året med en roman där han lever sig in i den åldrande Gustav Mahler och försöker ge en bild av hans liv alldeles på slutet. Boken har nu utkommit i en utmärkt översättning, signerad Linda Östergaard.
Sista satsen (Ersatz) heter romanen där vi får möta Gustav Mahler år 1911, ensam och sjuk på överdäck på ångaren Amerika, på väg tillbaka till Europa. Dottern och hustrun Alma befinner sig några våningar ner. Gustav Mahler passas upp av en däcksgosse men vill helst vara ensam. Han tittar ut över havet, som så tydligt reflekterar hans egen stora ensamhet.
Han hostar blod, känner att han inte har så långt kvar. Så blir romanen en tillbakablick på det liv som blev hans. Konsertframgångarna i New York, komponerandet, dottern som dog, Almas otrohet.
Mitt i allt minns han ett enstaka synintryck från Manhattan, alldeles nyligen:
”En man och en kvinna korsade gatan. Kvinnan kastade huvudet bakåt och skrattade. Hon vinglade till, grep tag i mannens arm, han stannade upp och såg på henne en stund, sedan försvann de båda runt hörnet.”
Bara detta – inget mer. Varför minns Gustav Mahler just detta par i vimlet? Förmodligen därför att det kunde ha varit han och hustrun Alma – eller att de tidigare hade haft ett sådant förhållande.
Nu har hon träffat en annan, lever dubbelliv och håller ihop med honom av gammal vana – och fram till dess att jag snart är död, tänker han cyniskt.
Robert Seethaler har skrivit en introspektiv berättelse, på ett sätt psykologiskt djupborrande, men knapphändig, ibland lakonisk, snudd på abstrakt. Det är avskalat, polerat och ibland en smula schematiskt, andra gånger genuint gripande.
Porträttet av Gustav Mahler aktualiserar ett tonsättaröde i en tid då åsikterna om hans verk gick vitt isär. Ofta var han mer uppskattad som dirigent.
Mellan 1897 och 1907 var Mahler en både beundrad och fruktad dirigent vid operan i Wien – en tjänst som han fick först sedan han avsvurit sig sin judiska tro. Antisemitismen var redan vid denna tid utbredd i Wien, och när han senare utsattes för förtalskampanjer i pressen såg han det för gott att lämna landet.
År 1907 flyttade Gustav Mahler till New York, där han verkade som chefsdirigent vid New York Philharmonic Orchestra. Han var även engagerad vid prestigefulla Metropolitan. Han återvände till Europa 1911, men dog kort därpå.
Gustav Mahlers produktion domineras av sånger och symfonier. Han förnyade såväl solosången som symfonin – och i flera fall förenade han vokalt och instrumentalt i sina symfonier (vidsträckta som kontinenter). Fyra av symfonierna har vokala inslag – i synnerhet symfoni nr 8, som brukar framföras med jättelika körer och som ibland kallats ”De tusendes symfoni”.
Först från 1960-talet började Mahlers musik att på allvar upptäckas, och idag betraktas han allmänt som en betydelsefull vägröjare för 1900-talets modernism. Det nyväckta intresset för Mahler fick sig en rejäl skjuts av den utsökt vackra musik ur Mahlers tredje och femte symfoni som regissören Luchino Visconti använde i sin filmatisering av Thomas Manns Döden i Venedig, med premiär 1971. Svenske Björn Andrésen fick mycket beröm för sin tolkning av den vackre, androgyne yngling som här den åldrande diktaren Aschenbach blir fullkomligt besatt av.
Musikhistoriskt befinner sig Mahler längst ut på senromantikens långa udde. Han tog aldrig – likt Schönberg – klivet över till samtidens mest radikala strömningar, även om han med sitt säregna, djärva och personliga tonspråk i mångt och mycket kom att bli en del av den tidiga europeiska modernismen. Mahler var modern i sin teknik men helt kastade han aldrig loss från den tyska romantiska traditionen, som han var djupt förbunden med.
bjorn.gustavsson@opulens.se
