Musikaktivismen i New York

Musik
Pixabay.com.

MOTSTÅND. ”Detta blev upphovet till den nuyoricanska rörelsen i New York. En rörelse inom konst, musik och litteratur som behandlat teman som diskriminering och rasism och som starkt bidragit till att stärka den kulturella medvetenheten hos New Yorks puertoricanska befolkning”, skriver Hans Strömhäll.

På andra våning av New York Citys stadsmuseum vid Central Park finns en särskild avdelning för social aktivism. Där kan man bland annat kan läsa om hur musiken varit ett viktigt redskap för diskriminerade grupper i kampen för medborgerliga rättigheter och ökad kulturell självkänsla. Vi får veta att salsan på 1960- och 70-talet förenade grupper från olika delar av Karibien och blev ett sätt att formulera ett politiskt budskap. Att just salsan fick denna roll är passande eftersom den i sig är en blandform av olika sorters karibisk musik. Mambo, bomba och cha cha bland andra. Särskilt för den puertoricanska minoriteten i New York har salsan spelat en viktig roll.

Puerto Rico har de senaste veckorna hamnat i mediafokus på grund av förödelsen efter orkanen Maria. Skadorna har också aktualiserat landets komplicerade beroendeställning till det amerikanska fastlandet. Puerto Rico beskrivs på Wikipedia som “an unincorporated territory of the United States”. Ett territorium som tillhör USA utan att vara en delstat. Dess invånare betalar skatt statlig skatt till USA och kan kallas till amerikansk krigstjänstgöring. Men de har inte rätt att rösta till den amerikanska kongressen eller delta i presidentvalet.

Ögruppen var under mer än 400 år en del av det spanska imperiet. Men i fredsöverenskommelsen efter det spansk-amerikanska kriget 1898 övertogs den av USA. Puerto Ricos invånare är amerikanska medborgare vilket innebär att de utan hinder kan flytta till andra delar av USA.

Sedan mitten av 1800-talet har människor invandrat från ögruppen till USA:s fastland. 2015 utgjorde puertoricaner omkring nio procent av New Yorks befolkning. I stadsdelen Bronx ligger andelen på över det dubbla. Puertoricaner har under lång tid liksom många andra etniska minoriteter i New York varit överrepresenterade när det gäller fattigdom, låg utbildning, kriminalitet och andra fenomen förknippade med social utsatthet. Men sedan millennieskiftet syns tendenser som pekar i motsatt riktning, mot högre inkomster och ökad utbildningsnivå.

“Vi lyssnade på Motown när vi var tonåringar. Men när vi upptäckte salsan var det något nytt. Den var vår musik. Den gav oss självförtroende, gjorde oss stolta över vilka vi var. Musiker som Ray Barretto, Willie Colon och Tito Puente blev förebilder för oss. Vi hade aldrig haft sådana”, säger Elena Feliciano, en av alla Newyorkbor med puertoricanskt ursprung. Vi sitter i köket till hennes och familjens lägenhet i på fjärde gatan på östra Manhattan. Hennes föräldrar kom till New York 1950, året innan hon själv föddes. Hennes historia om hur hon kallades “Helen” av lärarna i skolan och förbjöds att prata spanska påminner om liknande historier från förra seklets Tornedalen och Lappland. Exemplen jorden över är säkert oräkneliga.

Men Elena var också en del i den första vågen av puertoricaner som fick hjälp att gå på college. Med hjälp av sin collegeutbildning kunde hon börja jobba som socialarbetare bland de boende i New Yorks Lower East Side. Ett område som i en dikt av poeten Bimbo Rives fått sin spanska namnform Loisaida.  Diktens inledning finns förevigad som mosaik på pizzerian Two Boots på aveny A. Salsan och Loisaida är två exempel på kulturens förmåga att skapa ett nytt hemmahörande och identitet åt människor i förskingringen.

Termen nuyorican är ett annat. Den uppstod först som ett skällsord riktat mot New Yorks puertoricanska minoritet. Men ordet togs upp av bland andra poeten och författaren Miguel Algarìn, som ville ge det en ny positiv laddning. Detta blev upphovet till den nuyoricanska rörelsen i New York. En rörelse inom konst, musik och litteratur som behandlat teman som diskriminering och rasism och som starkt bidragit till att stärka den kulturella medvetenheten hos New Yorks puertoricanska befolkning. I dag har den nuyoricanska rörelsen ett starkt fäste på The Nuyorican Poets Cafe, på 3:e gatan i Alphabet City på sydöstra Manhattan.

På Stadsmuseet får man också veta mer om det som möjligen är rötterna för musikens roll i den politiska aktivismen i New York. Musikrörelsen i Greenwich Village på 1940-talet där företrädare som Woodie Guthrie, Pete Seager, Ledbelly och andra bidrog till att föra en amerikansk musik med djupa folkliga rötter till en ny publik.

McCarthy-tidens kommunistjakt, när det kalla kriget var extra kallt i början av 1950-talet, innebar en nedgång för folkmusikrörelsen i New York. Musiker drabbades av svartlistning på grund av sina förment kommunistiska åsikter. Den ledande gestalten Pete Seeger kallades till förhör inför House Committee on Un-American Activities. Hans grupp The Weavers sparkades från skivbolaget Decca och hade under några år svårt att få spelningar.  Kanske var det just detta att folkmusiken försvann ur det allmänna medvetandet ett tag som gjorde att den kunde komma tillbaka med sådan kraft under medborgarrättsrörelsen på 1960-talet.

”Sånger som We Shall Overcome”, ”If I Had a Hammer” och ”Down by the Riverside” bildar en sorts övergripande berättelse, ett metanarrativ, om den här tiden, menar musikern och låtskrivaren Gary Meister.  Jag träffar honom i hans lägenhet och musikstudio på Lower East Side. Gary försörjer sig i dag mest genom att skriva musik till filmer och tv-serier. Men han känner en stark samhörighet med New Yorks radikala folkmusiktradition även om den musik som påverkat honom mest under hans uppväxt var punken på 70-talet med grupper som The Clash och Ramones.

”Musik kan gå över gränser och åstadkomma förändringar som inga politiker klarar av. En sång har ett eget sätt att nå fram och berör på en annan nivå än till exempel en bok eller en muntlig historia”, menar Gary.

Jag frågar Gary vad han tror om musikens roll i det delade USA vi befinner oss i nu. Han menar att USA visserligen är mera delat i dag än det någonsin varit under hans liv. Men att samtidigt president Trumps nationalistiska och främlingsfientliga agenda lett till att motståndet mobiliserats på ett sätt som inger hopp. Som exempel nämner han gruppen Hurray for the Rif Raf. Han berättar hur sångaren Alynda Segarra på en tv-sänd musikgala nyligen uppträdde i en t-shirt med texten “Jail Arpaio”. Uppmaningen syftade på Joe Arpaio, sheriffen från Arizona som hotas av fängelse för sin hetsjakt på illegala invandrare, vilket president Trump för övrigt velat hindra.

Alynda Segarra är också en av de unga amerikaner med puertoricansk bakgrund som nu tar plats på scenen. Men mer än tidigare generationers puertoricanska artister har hon också har fått en global räckvidd. Kanske var det någon av er som såg henne och Hurray for the Rif Raf på Way Out West i somras.

HANS STRÖMHÄLL

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Gå till Toppen