Lundell kommer fortsätta tala när vi alla är borta

Musik/Kultur
Foto: Maria Laakso Åman

HOMMAGE. ”Ulf Lundell är vår nationalskald, en renässansmänniska som genom sin konstnärliga gärning är en termometer i samtidens arsle.” Det har gått fyrtio år sedan Erik Laakso Åman fann Ulf Lundells musik och konstnärskap. Efter fyra Lundellkonserter denna sommar finner Laakso Åman honom fortfarande lika relevant idag som när han var elva år.

 

 

Något som slog an en sträng hos mig redan som ung grabb, på väg in i puberteten, var det kompromisslösa budskapet i På fri fot från Ulf Lundells album Ripp Rapp (1979). Jag var elva år och kände direkt att här, just här, fanns ett frihetsbudskap som var viktigt och relevant. Det var den första skivan jag hörde med Lundell men jag började ganska snabbt dammsuga syskonens skivbackar för att hitta fler, hitta mer. Det räckte inte med skivbackar, jag hittade även till bokhyllorna. En svensk författare och artist som kunde skriva om frihet så att rebellen i mig fick luft och utrymme.

Det är fyrtio år sedan mina första steg med Ulf Lundell som någon slags andlig mentor, togs. Det låter jävligt pretentiöst, jag hajar det. Jag är rätt säker på att Lundell själv skulle rysa vid orden. Men det var så jag upplevde det där på vägen in i åttiotalet. Det tre plattorna som tog mig i min spensliga ungdomshand mellan 1979-1982 och som sparkade ut mig i livet gav verkligen en grundplåt. Laglös, Herrarna, När jag kysste havet, Bättre tider, Ryggen fri, Under askan, Stackars Jack, Hav utan hamnar, Taxi, Rom i regnet. Jag fyllde 11, jag fyllde 12 och jag fyllde 13 under de åren. 1982 köpte jag albumet Kär och galen för egna pengar. Jag måste ha slitit ut den vinylen i mitt lilla rum där väggarna fortfarande var tapetserade med posters på Kiss.

Ulf Lundell var inte en artist som väggarna skulle tapetseras med. Han fick istället en central plats i hjärnans vindlande gångar. I varje passage i livet fanns det en text, en melodi, en dikt eller ett kapitel som kunde ge tröst, kanske till och med vägledning ibland.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Nu har fyrtio år passerat sedan Ripp Rapp gjorde revor i min dåtids väv och lät ljuset fick komma in i mina skrymslor. Hans närvaro i mitt liv har gått upp och ner, fram och tillbaka. När Den vassa eggen släpptes avtog mitt intresse något. Jag fattade ju inte vad det handlade om. Inte då men senare. Sen blev han frälst och jag tappade intresset helt, trots att jag några år senare själv gjorde ett tappert försök med kristendom. När jag senare lyssnade på hans frälsningsskiva Evangeline förstod jag att han blixtsnabbt genomskådade organiserad religion och så återknöts min livsfilosofi med hans. Det handlar fortfarande om att vara på fri fot.

Senare i höst fyller Ulf Lundell 70 år. Han har ägnat sommaren 2019 åt att återigen vara ute på vägen och spela sina sånger, berätta underhållande skrönor och, inte minst, ta tillbaka nationaleposet Öppna landskap från mörkerkrafter som talar om blod, jord, öden och döden. Hans relevans som tongivande skald för vår tid är lika tydlig idag som för ungdomarna som drog till Gotland i fotspåren av Jack på sjuttiotalet. Han är lika viktigt idag som för oss frihetstörstande unga som kysste havet på åttiotalet. Politiskt står Lundell lika kompromisslöst idag som när han deklarerade att det är folket som bygger landet i slutet av nittiotalet och lika tydligt politisk som han varit under hela sin karriär, har han varit på årets turné. Ulf Lundell är vår nationalskald, en renässansmänniska som genom sin konstnärliga gärning är en termometer i samtidens arsle. Han läser av vår tid genom sin skarpa blick och sin utsökta förmåga att formulera sig. Att han i år också har visat att han omfamnar nya medier genom nästan dagliga uppdateringar på sitt Instagramkonto blir ytterligare ett bevis på hans relevans.

Den här sommaren har jag varit på fyra av hans konserter. De tre första på turnén samt den näst sista spelningen i Huskvarna i fredags. Det har varit ett lyckligt gäng på scen och en vältalig lycklig publik nedanför scen. I cirka tre timmar har de spelat varje kväll och glädjen som präglat den genom natten hemåt vandrande publiken, har varit ljuvlig att betrakta och vara en del utav. Det som roat mig allra mest under dessa konserter har varit de helt sanslösa skrönor som utgjort mellansnacket i låten Om sommaren. Jag kommer nog aldrig glömma den berättelse som började sorgligt och allvarligt med tankar om självmord, kvalitet på rep och hur en författardöd genom att gå i sjön, kanske vore en lämplig metod, för att sedan övergå i hur berättaren ämnar sola ihjäl sig på stranden vid Haväng. Insmord i hawaiian tropic, väntandes på att sakteliga koka sönder av solens strålar. I Huskvarna lindade han in sig i en skröna där ZZ Top och AC/DC bodde på samma hotell på Gotland nån gång på nittiotalet allt medan han själv gick runt och letade efter Emma Sjöberg. Den skrönan höll han på att inte ta sig ur, men räddades av huldran.

Inte heller kommer jag glömma hur han på premiären i Helsingborg berörde den bedrövliga rattfyllan tidigare i år och sammanfattade den med en hjärtskärande cover på Cornelis Vreeswijks Cool Water – på den gyldene freden. Jag kommer heller inte glömma lyckan i ansiktet hos bandet när de tackades av i Huskvarna. Det var ren och pur lycka hos alla sju bandmedlemmarna. Precis som det var lycka hos alla oss i grusbacken upp mot Parketten. Tre timmar där bandet spelar ”skit och hjärta ur sig” som Ulf sa i en jämförelse med hur artister förr kanske gjorde. Det råder givetvis inga tvivel om att Ulf Lundell med band i första hand är ute efter att underhålla, men det är faktiskt underhållning med substans. Underhållning som dröjer sig kvar och ger mig något att tänka på.

Ingen av oss vet vad morgondagen kommer bjuda på, men jag är övertygad om att mina barnbarn kommer läsa om Ulf Lundell i historieböckerna. Där kommer det stå att han var en poet, lyriker, författare, konstnär och rockmusiker som hade något viktigt att säga om sin och deras samtid, för allas vår framtid. Då hoppas jag mina barnbarn går hem och kollar i lådorna de ärvt efter mig och att de sätter på Det goda livet, bläddrar upp en av alla böckerna och låter Ulf Lundell fortsätta tala långt efter att både han och jag är döda.

ERIK LAAKSO ÅMAN

Erik Laakso Åman har haft skrivandet som yrke och hobby under hela sitt vuxna liv. Huvudsakligt bevakningsområde är konserter, festivaler, album och nyheter inom musik. Till vardags arbetar Erik som musiklärare i grundskolan.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen