Kulturuttryck med tuggmotstånd

Musik.
Sjostakovitj, 1950. (Foto: Roger & Renate Rössing, credit Deutsche Fotothek / Wikipedia Commons)

JUBILEUM. Med anledning av att det är exakt 80 år sedan Sjostakovitjs sjunde symfoni uruppfördes reflekterar Gussy Löwenhielm över hur det pågående Ukrainakriget påverkar musikupplevelsen. Därtill tecknar han en bild av kompositörens komplicerade förhållande till Stalin.

Idag, den 5 mars, för exakt 80 år sedan uruppfördes Dmitrij Sjostakovitjs sjunde symfoni. Den som sedermera skulle komma att gå under benämningen ”Leningradsymfonin” eftersom den belägrade staden i allra högsta grad bidrog med både inspiration, stämning och en kompromisslös påverkan på det mastodontverk som Sjostakovitj i en längre tid hade skrivit på i just det invaderade Leningrad där  klaustrofobin skänker ytterligare en dimension till verket.

Det är ett utomordentligt hantverk där man rycks med från första början då de fanfarliknande stråkarna pockar på uppmärksamheten med en rivstart och en allvarsam ton som skvallrar om att det här är på riktigt. För det var det. Och det är det. För Sjostakovitj brottades inta bara med problematiken att hålla sig skyddad från nazisterna i 40-talets Sovjet. Sedan fadäsen med operan ”Lady Macbeth från Mzensk” (1931), som blev recenserad av en djupt besviken Josef Stalin i Pravda, stod Sjostakovitj inte särskilt högt i kurs hos operakonnässören Josef Stalin. Diktatorn kallade det ”förvirring istället för musik” vilket för tankarna till en viss Bob Hund-låt.

Och denna tid skulle kännetecknas av hundår för Sjostakovitj som i paranoians tecken vakade med sin väska utanför lägenheten om kvällen i väntan på att bli bortförd utav någon av Stalins lakejer, som till exempel Kamrat Vjatjeslav Molotov. Den person Sjostakovitj lämnade operan i sällskap med under sista akten av ”Lady Macbeth från Mzensk” när det stod klart att den närvarande Stalin var föga imponerad av verket. Annars är väl den forna utrikesministern Molotov mest ökänd för att ha bombarderat Finland och hävdat att det var matransoner. Finnarna svarade då med hemmagjorda bomber som gick under benämningen Molotov-cocktails.

Men den paranoida kompositören blev aldrig bortförd. Och han gav heller inte upp. Han fortsatte att skapa. Och lyckades med bedriften att återfå den stränga Stalins förtroende med sin femte symfoni (1937) endast ett år efter att han varit på vippen att bestraffas med placering i Gulag efter Stalins hårda ord. Och att leva i den ovissheten måste ju påverka skapandet. Kanske var det därför det skulle gå hela fem år innan Sjostakovitj skulle få sitt rättmätiga erkännande i och med ”Leningradsymfonin”. Och kanske att kriget tillförde något. Ett sätt för kompositören att framstå som en nationalistisk skald och bidra till att samla ihop skärvorna av ett land under invasion. Och kanske att det var motorn i den process som skulle leda fram till uruppförandet av denna enastående symfoni.

Kulturella uttryck är viktiga i tider som dessa då kanske inte orden räcker till eller när uppgivenheten är så pass märkbar att inget känns nödvändigt

Verket blev en given succé. Redan vid uruppförandet i nuvarande Samara, där Sjostakovitj var evakuerad. Därefter skickades noterna med mikrofilm kors och tvärs över klotet på grund av det rådande världskriget, för att sedan hamna i händerna på de allierade som också skulle komma att uppskatta musiken, som till exempel den 26 juli 1942 när dirigenten Arturo Toscanini fick lägga sina händer på verket när det sändes ut i NBC.

Kulturella uttryck är viktiga i tider som dessa då kanske inte orden räcker till eller när uppgivenheten är så pass märkbar att inget känns nödvändigt. Inte ens säkerhet. Och därför känns det så märkligt att detta nu 80 år gamla verk återigen är högaktuellt när det än en gång är krig i Europa. Jag lyssnar på detta verk, men nu med nya öron. Där jag tidigare kunde njuta av de hoppfulla tongångarna, som till exempel i mitten av första satsen, när en lång marsch gestaltas med ett överväldigande crescendo möts jag nu av tuggmotstånd när jag ser den 64 kilometer långa konvojen röra sig mot Ukrainas huvudstad.

Även om Sjostakovitj bara var en kulturell budbärare som ville blidka den diktator som hade kapacitet att förlama kompositörens levnadsstrategi så blir det mer svårlyssnat. Precis som att det förra helgen var svårt att ta till sig av Rachmaninovs underbara andra sats i den tredje pianokonserterna som spelades i P2. Dessa vackra, smäktande tongångar blir besudlade av en bismak. Och den bismaken står en kock med empatistörningar och ett gigantiskt storhetsvansinne för. En person som har ett mål i sikte och som helt förbiser de konsekvenser det målet kan bidra till. Avstängda atleter, oligarker med begränsade tillgångar till sitt flöde samt ett motstånd mot nästan alla av världens resterande länder. Och naturligtvis hamna i klinch med kulturens förespråkare.

Jag var på en storlagen konsert i Berwaldhallen under Östersjöfestivalen för några år sedan. Mariinskijteaterns orkester under ledning av Valerij Gergijev framförde två av Stravinskijs mest framstående verk, ”Eldfågeln” och ”Petruschka”, i ett fullständigt briljant och högst närvarande framförande. Jag var absolut hänförd och kom hem rikligt påfylld med inspiration och energi. Nu känner jag inte samma entusiasm. Gergijev har visat sitt stöd för Putin och har därmed förlorat det svenska folkets och mitt förtroende och alla hans åtaganden har blivit tillbakadragna. Såklart en oundviklig handling. Och ett tydligt budskap. Brott mot mänskligheten ska bestraffas och få ödesdigra konsekvenser.

Libri resurrecti - återupplivade böcker

Följ vår blogg om litteraturskatterna du inte visste att du ville läsa!
Läs bloggen

Nu är det upp till oss att bestämma vilken verklighet vi vill ta del av. Vilka huvuden som ska rulla. Ska hela det ryska kulturarvet dras ner i fördärvet för att en livsfrånvänd tyrann har fått för lite bekräftelse? Såklart inte. Men det blir svårare att lyssna på Stravinskijs ”L´Histoire de Soldat”, läsa ”Krig och Fred” eller titta på Tarkovskijs ”Solaris”. Även Lasse Hallströms succefilm ”Mitt liv som hund” blir svårare att sluka hel. Vi har drabbats av ett ryskt förakt och det är svårt att se genom fingrarna med det. Jag som för bara några månader sedan satt som trollbunden framför ”Chernobyl” känner nu att jag kanske ska ta avstånd genom att säga upp mitt abonnemang från HBO. Och då utspelar det sig ändå i Ukraina.

Stora delar av Sjostakovitjs låtskatt innehåller dolda budskap och välriktad kritik mot Stalins diktatur

Samtidigt går det ju inte att kringgå det faktum att vi måste skilja på vad som är vad. När vi ser filmen ”Das Boot” lider vi med de tyska soldaterna som ligger på Atlantens botten och kämpar mot vattnet som forsar in i den röda lampans sken. När vi ser filmer om Vietnamkriget lider vi med de amerikanska soldaterna som i tonåren blivit skickade till andra sidan jordklotet för att Lyndon B Johnson är rädd för kommunism. Men de amerikanska soldaterna visste ju inte bättre. Och vad som försiggår bakom det ryska propagandamaskineriet vet vi inte. Det kanske är en endaste Potemkinkuliss som dragits upp där det är omöjligt att skönja de tårar som döljer sig där bakom.

Den 9 augusti 1942 framfördes Sjostakovitjs 7:e symfoni i självaste Leningrad. En sargad och skral orkester på mellan 40-50 utmärglade personer framförde verket inför en hänförd publik. Sjostakovitj fick därefter ta emot Stalinpriset av första kategorin för symfonin. Och idag vet vi att Sjostakovitj endast löd order. Att han inte hade någon som helst tilltro till Stalin. Stora delar av Sjostakovitjs låtskatt innehåller dolda budskap och välriktad kritik mot Stalins diktatur. Som introt till den 5 symfonin. Fascismen gör sig direkt påmind. Precis som idag. När en 6 mil lång konvoj är på väg att lamslå en huvudstad i hjärtat av Europa. Då skulle man gärna vilja ha Sjostakovitjs musik som tröst. Men det bär emot. Det skulle det dock inte göra om ukrainska soldater framförde Leningradsymfonin. Och vem vet? Då kanske till och med Putin skulle blir berörd. Men det kommer aldrig att hända. Precis som vi trodde om en invasion av Ukraina.

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Musik

Montage: Opulens.

Gussy: ”Blues”

MUSIKHISTORIA. Nyligen avled Christine McVie, en artist med en speciell plats i
0 0kr