JAZZ. Svensk jazz lever och har hälsan. Från vokaljazz till Blue Note-dyrkan – Kangas klanger tar sig an en räcka utgåvor från kvalitetsetiketten Prophone.
Jazz, visa och improvisation
Lovisa Jennervall: ”Blir det inte mer så är det nog” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)
Med texter om naturen och det vi kanske inte alltid uppmärksammar i vår omgivning har jazzsångerskan, kompositören och arrangören Lovisa Jennervall skapat ett lika finstämt som vilsamt nytt album. Texterna är lånade av svenska och finlandssvenska kvinnliga poeter och här kläs de i en varsam musikalisk grönska av Emil Ingmars piano, Lisa Bodelius trombon och Dorotea Dragodans cello. Lina Lövstrand bidrar med flöjt i ”Lisen & Skogen”, och i flera låtar med endast sång och piano.
Musiken sannanfogar sömlöst jazz, visa och improvisation. Lovisa Jennervall kan fälla ut vingarna och sjunga ordlöst, som halvvägs in i den kristallklart blänkande ”Källan”. Hon gör även de skrivna orden rättvisa med en värme och lätthet i rösten. Detta till ett musikaliskt ackompanjemang som är avskalat och lyhört. ”Blir det inte mer så är det nog” är musik som tar dig ner i varv.
”Ember” med Ellas Kapell
2025 blev Jennervall grammisnominerad för skivan ”Barnjazz på svenska” med Sture Kvintett, och nyligen kom också en ny platta med kvartetten Ellas Kapell, där hon sjunger. ”Ember” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL) och dess för musiken nytillkomna elektroniska inslag har recenserats i Opulens tidigare, och det är bara att stämma in i lovorden.
Tröst och lindring med Cronholm
Josefine Cronholm & Norrbotten Big Band: ”Solace” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)
Naturen som tema återkommer även här, ihop med allt från längtan och kärlek till missöden och förluster. Livet, liksom.
Norrbotten Big Band ville hylla jazzsångerskan Josefine Cronholm när hon för fem år sedan passerade den magiska 50-årsgränsen. De frågade helt sonika sex kompositörer med tidigare anknytning till Cronholm om de ville skriva storbandsnummer till en ny skiva.
Gensvaret från småländskan, som numera är bosatt i Köpenhamn, har varit en stor glädje och lycka. Hon anser att kompositörerna lyckats fånga olika aspekter av hennes uttryck och artistskap. Och visst låter ”Solace” som skräddarsydd för den till rösten omfångsrika sångerskan.
Musiken på ”Solace” tillåter henne även att ta ut svängarna, kanske mer än någonsin. Då har hon ändå tidigare samarbetat med namn som Marilyn Mazur, Django Bates och bara häromåret gjort Milton Nascimentos musik på svenska ihop med Steen Rasmussen.
Mazur och Bates är mycket riktigt två av de bidragande låtskrivarna. Lägg till Lina Nyberg, Fredrik Nordström, Thommy Andersson, Lennart Cronholm och det borgar för gedigen kvalitet. Storbandets konstnärlige ledare Joakim Milder bidrar också, och sångerskan rundar av skivans åtta spår med den finstämda ”From My Window”. Slutintrycket är ett mycket varierat album, lika utmanande som stiligt.
”Solace” betyder tröst och lindring på svenska, och det bjuder den här skivan på i mängd.
Hyllning till jazzgiganter
Hans Backenroth: “For Ray, Milt & MJQ” ( Prophone/Naxos, CD/DL)
Hans Backenroths lyckade julalbum ”Scandinavian Christmas Bass” (Prophone/Naxos, CD/DL) har knappt hunnit bli nedstoppat i lådorna med julpynt innan det är dags för en ny ljudklapp från kontrabasveteranen. Den här gången hyllar Backenroth idel amerikanska jazzgiganter. Basisten Ray Brown och pianisten Milt Jackson spelade i Dizzy Gillespies storband och startade sedan det för sin tid nyskapande Modern Jazz Quartet. Bland annat använde de sig av kontrapunktik, som annars mest användes inom konstmusiken.
Skivan kommer ut i samband med hundraårsfirandet av Ray Browns födelse, och det är en mycket njutbar lyssning. Brown, som efter MJQ spelade i en mängd sammanhang (inte minst med sin äkta hälft Ella Fitzgerald), skulle nicka gillande åt Karlstadsonens coola och personliga tolkningar av albumtitelns huvudgestalter.
Hans Backenroth är rätt man för jobbet, då han lirat med många av Browns medmusikanter genom åren, och verkligen fördjupat sig i ämnet. (Svenskar känner honom kanske främst från åren i Arne Domnérus och Monica Zetterlunds band, eller varför inte med Bernt Rosengren, Kjell Öhman, Ulf Wakenius och Claes Janson?)
Här bistår Daniel Tillings piano, Roger Svedbergs vibrafon och Oscar Johansson Werres trummor på ett perfekt vis i de blått bluesiga stämningarna. Sorgligt nog är det också tidsmässigt vältajmat med versionen av Ray Browns hyllningslåt ”FSR (For Sonny Rollins)”, då saxofonbjässen Rollins nyligen gick ur tiden.
Filmisk jazz med raketkonstellation
Svante Söderqvist: ”Like in the Movies” (Prophone, LP/CD/DL)
Basisten och cellisten Svante Söderqvist hade redan kunnat höras i åtskilliga sammanhang innan han vid decienneskiftet presenterade sig egen musik i sitt eget namn. I dag heter konstellationen The Rocket och har en stark besättning. Pianisten Adam Forkelid, batteristen Calle Rasmusson och estniske accordeonisten tillika eletronik-pularen Tuulikki Bartosik (bosatt i Stockholm) är ju inga nybörjare precis.
Precis som många andra musicerande kollegor oroar Svante Söderqvist sig för allt som sker på vår skadeskjutna planet. Natur som förstörs, krig, roffande och hot. Men musiken rymmer utöver de dystra stråken även en stark känsla av hopp. Det är en tilltalande kammarjazzig dekokt – med inslag av allt folkmusiktoner till nutida klassisk musik – som puttrar på bra, och är varierad i uttrycket.
Faktum är att Söderqvists spelstil har vissa likheter med ovan recenserade kontrakollega Hans Backenroth. Tillsammans med de imponerande versatila The Rocket-medresenärerna presenterar Svante Söderqvist en dynamisk skiva med smått filmisk musik som dröjer sig kvar efter att ridån gått ner.
Lysande framtid för svensk jazz
Lars Jansson & Erik Söderlind: ”Why Does Rain Fall” (Prophone/Naxos, CD/DL)
Gitarristen Erik Söderlind har nyligen turnerat som duo med sångerskan Rigmor Gustafsson men nu är det dags för uppföljaren till hans skiva ihop med pianisten och mentorn Lars Jansson (som även han musicerat med Gustafsson genom åren). Cirka två år efter “What The Moment Brings” landar “Why Does Rain Fall”, ett album som är minst lika vackert och vilsamt.
Starka kompositioner och ett ledigt samspel av affischnamnen, tillsammans med svängiga kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Paul Svanbergs återhållsamma men ibland livfulla spelstil. Uteslutande originalmaterial, där det melankoliska och lyriska får sin motvikt i aningen “hårdare”, bebop-besläktade nummer.
För fyra år sedan tilldelades Örebrosonen (han bor numera i Ljungskile) Lars Jansson mycket förtjänstfullt Kungliga Musikaliska Akademiens stora pris för jazz. Den nu 75 år fyllda veteranens hälsa hindrar dock något större turnerande. Det smått intuitiva spelet med Erik Söderlind här pekar i alla fall på en lysande framtid för jazzen i Sverige.
Musiker som gör den jazz de själva vill
Lexingtone: ”Hard Bop Tango” (Prophone/Naxos, LP/CD/DL)
Paul Svanberg från den precis avverkade “Why Does Rain Fall” återkommer även bakom trummorna på Lexingtones nya album. Den här svensk-finsk jazzkvartetten startade 2017 och har tagit sitt namn efter adressen till den legendariska skivbolaget Blue Note Records: 767 Lexington Avenue. Som namnet skvallrar är Lexingtone också mycket påverkade av den där jazzetikettens utgivningar och ja, av hela den anda som rådde i jazzkretsar i New York på 1960-talet. En smått mytisk tid och plats.
På tredje skivan gör kvartetten ännu mer kompetent och stilmässigt oklanderlig jazz i närheten av hard bop-ådran. Inslag av albumtitelns tango finns också. Har du medlemmar som är så eftertraktade i diverse sammanhang som Erik Palmberg (trumpet), Martin Sundström (kontrabas) och den alltid lika heta Joona Toivanen (piano) kan du inte gå fel. Även om musiken på ”Hard Bop Tango” inte precis bryter några barriärer.
Lexingtone verkar helt enkelt fungera som musikernas ventil. Här gör de precis den jazz de själva vill.
Distinkt och självsäker altsaxofon
Sigurdur Flosason: “Blue Shoes” (Prophone/Naxos, CD/DL)
Islänningen Sigurdur Flosason, född 1964, är en milt uttryckt produktiv saxofonist. Fem isländska grammisar har det blivit hittills för denna ständigt lika upptagna man, som figurerat i allt från Reykjavik Big Band och Icelandic Saxophone Quartet till The Icelandic Symphony Orchestra.
Flosason lirar även ofta med danska jazzmusiker, som här på den i Köpenhamn inspelade ”Blue Shoes”. Hammondorganisten Kjell Lauritsen och Jan Lundgren-bekanta trumslagaren Kristian Leth får sällskap av svenska gitarristen Erik Söderlind. Japp, samme Söderlind som delar skivan ovan med Lars Jansson. Allt länkas samman.
Flosasons altsaxofon ljuder självsäkert och distinkt, och på några spår utvidgas kvartetten med Birger Sulsbrück på percussion. Islänningen har skrivit allt material på egen hand. ”Blue Shoes” har tämligen lång speltid och allt håller inte samma klass, men de spår som gör det – som ”Just Like You” där Söderlind och Lauritsen ges extra utrymme – förtjänar uppmärksamhet i det lilla.
info@opulens.se
