FÖRSVARSTAL. “Det finns en tendens i debatten att glömma bort att hiphopmusiken inte bara är en växande, inflytelserik musikgenre utan att här även finns en hel bakomliggande kultur”, skriver Sara Forslund.
Jag är hemligt förälskad i hiphop. Likt en helig, gömd klenod har jag plockat fram den vid triumfartade ögonblick men också i stunder av sorg och ensamhet. När jag velat känna mig gudomligt självsäker, oemotståndlig, arg, ledsen eller rebellisk. Hiphopen ligger långt ifrån min egen singer-songwritergenre som jag annars är van att röra mig inom men vi har en viktig sak gemensamt – fokuset på texten.
Hiphopen har ofta anklagats för att vara sexistisk och homofobisk. Medborgarrättsliga organisationer har i historien bojkottat rappare på grund av just detta och likaså har feministgrupper ofta viftat med sexistkortet. Kulturprojektledaren och skribenten Arefeh Behbakht påpekar en viktig poäng när hon säger: ”Om ni nu verkligen brinner för att det ska bli fler kvinnor inom hiphop – lägg mindre tid på att kritisera bristen på dem, och lyft upp dem som redan finns! Börja sedan kämpa mot sexism och homofobi på era egna arbetsplatser i stället för min”.
Det finns en tendens i debatten att glömma bort att hiphopmusiken inte bara är en växande, inflytelserik musikgenre utan att här även finns en hel bakomliggande kultur. När man endast spottar ut anklagelser om kvinnoförnedrande texter och bristen på jämlikhet så är man ignorant för alla de kvinnor och män som faktiskt är medvetna om dessa problem och dagligen kämpar för att bryta patriarkatet inom hip hopen liksom de fasta könsstereotyperna. Ett annat vanligt missförstånd är att hiphopen måste ha ett politiskt budskap vilket långt ifrån alla artister inom genren har.
Hiphopens historia är också en dokumentär skildring av USA:s afroamerikanska underklass. Språket och musiken är inte tagna ur luften utan är direkta avtryck av det samhälle de växte upp i där frånvarande pappor inte var ovanligt. Avsaknaden av manliga förebilder ersattes ofta av gängens machokultur. Det är inget försvar för kvinnoförnedrande texter men kan ändå ge en viss förståelse om det klimat där hiphopen har sitt ursprung.
Det är konstigt att man inte hör mer om alla de människor vars liv förändrades radikalt genom hiphopens kulturella möjligheter och entreprenörskap. Jag tänker bland annat på hiphopens gudfader Afrika Baambaata som grundade organisationen Universal Zulu Nation. Ett reslutat av vad han ansåg vara en nedåtgående spiral av New Yorks gängbildningar, drogförsäljning och våldsamma gatumord. Organisationens motto var: ”Fred, Enhet, Lycka och Glädje”. Han ville ge gängen en annan tänkbar framtid och genom detta populariserade han och spred hiphopkulturen.
Det blir därmed alldeles för enkelriktat att bara anklaga hiphopen för patriarkala strukturer och sexism när det florerar lika mycket om inte mer inom rockmusiken. Där hiphopen är mer rak och tydlig i ”sina åsikter” är rocken mer grumlig och diffus vilket gör den svårare att kritisera.
sara.forslund@opulens.se
